Och jag blir inte klok på vad jag tycker om den!
Å ena sidan en rätt fin berättelse om sidospåret i ett liv, en älskare som på avstånd finns kvar i en kvinnas liv.
Kvinnan, huvudpersonen, "jaget" är litteraturvetare som även skriver dikter. Hon är gift och har barn, skild och omgift och ytterligare barn. Litteratur och seminarier kring "kvinnors skrivande" och så på avstånd och som huvudämnen i just den här berättelsen - älskaren som kommer från samma ö som kvinnans mamma. Älskaren som egentligen blir det enda beständiga. Möjligen tillsammans med själva arbetet, artiklarna och forskandet kring kvinnors skrivande.
Och det är väl den aspekten på boken som får mig att tveka lite. Den övergivna kvinnan, söker, precis som Ann Heberlein för övrigt (och vars bok jag läste men som jag inte vet vad jag ska säga om, så jag låter bli) orsaken till att hon blir övergiven av män på en massa håll, däribland i att hon skriver och har makt.
Ordagrannt.
Att kvinnor skriver och har ordet i sin makt gör enligt kvinnor som skriver och har ordet i sin makt att de blir övergivna av män.
Jag ställer mig lite frågande till det.
Kan det inte finnas andra orsaker också?
Kanske framför allt att vi idag lever i ett samhälle där det är helt accepterat både av och för kvinnor och män - att överge?
Likaså fanns funderingar kring "kvinnligt språk" i boken. Vad är då det, kan man fråga sig. Men eftersom författaren liksom ledde mig in i de tankebanorna kom jag fram till att den här boken var skriven på/med ett ärkekvinnligt språk. Hur då?
Jo. Man liknar allt som är fint och bra vid lena barnkroppar, små kattungar. Allt är liksom mjukt och lockigt. Man slänger då och då in en brasklapp om att man är priviligierad och skäms för det. Och man lägger en stor del av förklaringarna till allt på att det finns två olika kön.
Och det känns också lite otillfredsställande, man misstänker som läsare att det kan finnas andra sätt att se på tillvaron som kan bidra med annat. Inte nödvändigtvis istället men åtminstone som komplement.
Så, boken är fin mycket tack var språket men också är tanken att göra bifloden till huvudintresse fin, men den är också i stor utsträckning ett barn av sin tid.
Och den känns däri betydligt mindre originell än vad den hade kunnat bli. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar