Resor

Apropå absolut ingenting. En gång för sådär femton år sen var jag och hälsade på en god vän i Barcelona. Hon deltog i någon sorts post graduate-utbildning inom arkitektur där, och jag träffade den fantastiske arkitekten Henrique Miralles. Död nu.
Parentetiskt så satt han i skyhöga lokaler i Barrio Gotico, sakta vittrande murar kring rum som förlorade sig i skuggor uppåt, kalkade väggar och mönstrade klinker på golven som själva stadens golv och det var som en förverkligad dröm, ja?
På väggen satt en liten samling fiskliknande små behållare uppsatta med knappnålar. Mycket vackra. Vad är det? undrade jag.
Soja, sa han. Jag har ett bygge i Japan.
Och den andra sanningen: Som arkitekt måste man alltid sträva efter det goda.

Han dog hux flux, ritade alla de lekfulla byggnaderna till OS i Barcelona, ritade mattor i sanden kring la Barceloneta.
Ritade lek, ritade... glädje.

I alla fall, och nu har jag tappat tråden. Med i denna skara av studenter (som jag alltså inte tillhörde men ändå fick träffa) var en ung indier som var mycket god vän med min goda vän. H. H är lång och vacker och den unge indiern sa alltid Button! till henne. En kvinna kan visa magen, men inte bröstet. Button, alors.
Och när jag skulle försöka förstå varifrån han kom... Han sa att han var från en stor indisk stad, mycket känd som hette Bambi.
Bambi?
Ja, Bambi. Indiens största.
Nej, aldrig hört talas om sa jag.
Verkligen, sa han.
Ja, verkligen, sa jag.
Bambi.
Tills det gick upp ett ljus för mig....

Bombay.

Allt detta utan någon som helst samband med resten.
God natt.