En kärleksförklaring till Thomas Nydahl

Nu tänkte jag skryta lite om en god vän, Thomas Nydahl. Efter sin långa essä om samtiden i Kristianstadbladet häromdagen kommer han redan idag tillbaka, återuppstånden, skulle man kunna säga på tredje dagen, med det här inlägget, där Thomas är med och smugglar tryckutrustning till Solidaritet i Polen, innan murens fall.

Jag har inte känt Thomas så länge, men jag har ändå hunnit förstå att jag har att göra med en människa som verkligen gjort en sorts resa, genom livet. Ungdom med sympatier långt åt vänster. Uppvaknande och offentlig avbön. Resor, resor och resor igen. Resor till ställen dit få andra reste, Albanien, Israel, Jugoslavien, balkan över huvud taget. Och så resereportagen i dagspressen, den han nu säger adjö till.
Samtidigt med resandet ett lika starkt läsande, Thomas slukar som få litteratur. Och allt omsätts i egna intryck och avtryck, alltsammans går som genom en sorts maskin, samtidsröran, kontinenterna, krigen, och kommer ut igen av form av skrift, konflikterna ordentligt uppspaltade och klargjorda, omöjligheterna satta på pränt, människans både litenhet och storhet.

Och rörelsen i denna resa är, med tiden, inåt. Numera tar Thomas ogärna flyget, inte heller bussen. Helst cyklar han, tror jag, om han inte får vara kvar hemma med en god bok. Vi har fått reda på mycket om det nära livet, barnbarnet, Alfons, som dog och hur ett annat av barnbarnen har en hemsk och ovanlig sjukdom - Alströms syndrom. Döttrarna som skriver, på egna vis, men på sätt och vis lika bra som sin far.
Astrids fina bilder.
Familjen och den lilla världen, bilderna på Thomas när han ser in i lilla Lykkes strålande ansikte. Hur denne gamle surkart (som Thomas kan vara) inte kan låta bli att le då han ser in i hennes skrattande ögon.

En resa som går inåt, en pendel vars rörelse avtar, men som inte står stilla.
Ibland har jag tänkt att Thomas ser världen för svart, för pessimistiskt. Men varje gång så är det som om han i precis rätt ögonblick slår av från den vägen, undviker att helt falla ned i gropen (diket på skånska). Hans texter är ofta på så sätt "svåra", Thomas iakttar, ger oss inte svaren, vilket kan vara frustrerande idag i den politiska korrekthetens tidevarv.
Så är du då islamofob? är en fråga jag tror Thomas ofta fått.
Nej, men ingen större vän av islam i bemärkelsen ideologi. Som den ju blir i det ögonblick den ska styra det vi kallar civilsamhället.
Och inte heller dess grundläggande tes att människor har olika värde, kan Thomas skriva under på.
Och vem kan det, egentligen?

Det finns mycket sorg i de texter Thomas skriver om samtiden, sorg över ett förlorat samhälle, sorg över tidens gång, sorg över förändring till något som verkar sämre, sorg - antagligen - över livets bräcklighet och den egna kroppens tillkortakommanden. Sorg över det egna ödet, någonstans, men han säger aldrig det. Han säger ibland att han inte förstår och drar sig undan. Då blir jag lite ledsen och hoppas att han ska komma tillbaka. Glad igen. Med ny kraft och energi, att han ska ha läst något bra igen som han berättar om på sin klara prosa.

Jag tror faktiskt aldrig att jag träffat någon som Thomas förut. Han är en gigant, på sitt sätt, undangömd på skånska bonnvischan (tror jag), en lokalkändis som i kapacitet mäter sig med de största läsarna i vår tid, en sorts Arthur Lundqvist, som jag läste i någon recension av någon av hans böcker. Minns inte var.

Thomas, jag är så glad att du finns.