Nä, nu har jag irriterat mig på det här tillräckligt länge, nu sjunger jag ut. Landet Brunsås? För mig låter det lite som någon (kanske Åsa Moberg) som sa att socialdemokratin var som en stor varm kofta att krypa in i.
Är inte Landet Brunsås något liknande?
Sen får tydligen det hela mothugg av en köttbullsteoretiker. Jag orkar inte länka.
Men jag förundras lite här i min exil.
Och rannsakar mitt minne. Oh ja, det finns hur mycket matprogram som helst här, men inga som kan sägas komma i närheten av brunsåsen. Det är allt möjligt annat. Amatörer som tävlar, proffs som skalar runt i enorma restaurangkök, invandrare som lyckas öppna eget, ytisar som åker runt i liten bil och lagar regional mat på olika ställen i Frankrike, två tjocka tanter som lagar mat med mycket olja och smör.
De är bäst.
Men brunsås?
Nej.
Brunsås finnes ej.
Inte heller har de statliga kanalerna någon sån där folkbildande ambition, åtminstone inte vad gäller käk. Däremot vad gäller slott och herresäten, marinarkeologi och flora och fauna, språkvård och litteratur...
Men nu tänkte jag komma till saken. Vad äter ni, där borta, egentligen?
Hur ser en vanlig lunchvecka ut, samt middag?
Själv smörwokar jag mycket för närvarande. Eller möjligen oljewokar. Jag kokar ris och pasta och vi äter en skinkskiva eller omelett till middag, ihop med grönsakerna, då.
Fast ikväll stuvar jag morötter, lök, lardons och lite vitlök i tryckkokare. Sen lite grädde på det. Tryckkokare är kanon.
Sen undrar jag även: Vad åt ni då ni växte upp? Själv är jag uppfödd på en blandning av svensk och fransk husmanskost, med inslag av annat. Samt en del Findus fryst mat.
Vad jag minns.
Mycket lamm och lammgrytor, lamm inköptes helt och frystes in.
Samt soppor...
Grönkålssoppa med ägghalva t ex.
Eller potatis och purjolökssoppa, eller gratinerad löksoppa.
En del grejer är för mig typiskt svenska: all mat på tub, ren- och älgskav, alla såser typ ajvar, hp, ketchup etc. Ja, och så sill förstås och kaviar och alla såna där grejer, men de räknas inte.
Hoppas på svar!
Hej!
19 kommentarer:
Min pappa var kock/köksmästare på Sessanbåtarna till Danmark. Han kom ofta hem i gryningen med ett par chateaubriander i rockfickan, som vi sen åt till middag. Det var gott. Men vi år också ängamat ibland, som min mamma lagade. Ängamat uppfanns som bekant av någon som hatar både ängar och mat. Det var inte gott.
Men visst finns det brunsås. I min sinnevärld heter den "restaurangsås" och har lite konjak i, den är mörk som mahogny, och smakar, ja, "restaurang". Jag har försökt reproducera den ända sen pappa dog 1993, utan att lyckas. För jag glömde förstås fråga honom när han levde. C'est la vie, hein?
Åh, Gunnar, så fint med chateaubriander i rockfickorna!
Ängamat fick jag som mycket liten hos en av mammas väninnor. Tror jag. Redd grönsakssoppa med spridda grönsaker i?
Det var inte så gott, nej.
Och ja! Restaurangsås! Fast jag förknippar den mer med "hak" eller tom "syltor", på ett bättre ställe är väl såsen mer precis "Cognacsflamberad", typ?
Men visst har man fått den - med en anstrykning av brun sprit. Och även utan, på k-bullarna.
Kan man numera köpa den som pulver i Blå Band?
Oj då. Jag känner mig oerhört obildad och måste faktiskt googla på det där "landet brunsås". Jaha, det är tydligen ett tv-program. Tänk att jag ska få reda på det via dig i Frankrike! Brunsås tror jag går att köpa som pås-sås, Findus eller Knorr eller nåt.
Vad vi äter? Ja, när jag var liten var det bruna bönor och fläsk, ugnstekt hel fisk (jag var alltid rädd för att sätta ben i halsen), grytkött som man som barn tuggade och tuggade tills det var nån blekgrå trådig klump som man helst av allt ville spotta ut. Kokt potatis till ofta, kokta morötter och sånt. Relativt enkel billig mat. Ekonomin var inte alltid så god.
I mitt eget kök har det varierat genom åren. När pojkarna bodde hemma var det sånt som pasta, chili con carne, ugnstekt falukorv, korv stroganoff, köttfärslimpa med stark kryddning på (karelsk färs receptet), fiskpinnar och makaroner och ketchup (när det stod still i skallen och man inte kom på nåt annat), mycket sallad. Numera är vi bara två i hushållet. I dag blev det en köttbit (s.k. Rostas), blomkålsmos med smör och grädde i och ärter till kryddade med vitlök, peppar och salt. Vi äter numera mycket enligt nån sorts LCHF-variant, dvs väldigt lite kolhydrater. Så ris (tidigare annars alltid enbart Basmatiris, inköpt i pakistansk affär, Uncle Ben's ris är portförbjudet hos oss sen länge) och potatis, pasta och bröd är i princip ute helt. Fast just nu har vi ett allvarligt återfall då vi gottar oss åt valnötsbröd. Annars blir det proteiner i form av lax (ofta och tillagas på flera olika sätt, fisksoppa med mycket vitlök i och hemlagad aïoli med mycket vitlök i är popuplärt), kalkon- eller kycklingfilé och ibland - som i dag - nötkött. Mycket grönsaker som grönsallad, tomater, lök, avocado, kanske lite kokta rödbetor skurna i bitar och med hemlagad dressing på. Vi använder ofta vitlök i maten och olika oljor. Däremot steker vi alltid i smör, inte olja. Min man hävdar att om olja hettas upp mycket blir det transfetter av det. Inte nyttigt.
Luncherna är det inte lika noga med. Äter vi hemma kan det bli en liten omelett eller också finns det lite rester man kan äta.
Inte riktigt, vad gäller ängamat. Det är en grönsakssoppa gjord med mjölk. Vidrigt är inte ordet.
Hej! Kom precis tillbaka efter en fantastisk födelsedagsmiddag... Pâ franska. Vänd gâslever, inledd med lite diverse amuse-bouche, duva, otroliga ostar och viner utvalda av innehavarinnan (innehaverskan...?). Fel ute, fel kväll. Vardagsmat: âterkommer!
PS - klimp!! I grönsakssoppan, hos mormor. Blä! Och palt. Hmpfh. Men gudars gott med redan nämnda bruna bönor och fläskt, dillkött, kâldolmar och lingonsylt. Blodpudding och lingonsylt!! Oxfilé och bearnaisesâs (!) med ica's pommes frites (:-)). Och Ciao Ciao special:en frân ortens pizzeria...
(samt, givetvis, göteborska som man är, hemkokta havskräftor!).
Det var dâ det! Âterkommer - om nutiden!
Som barn levde jag på kokt sik, stekt röding, älg, ren och nästan alltid kokt potatis till det. Ris om det var kyckling (sällsynt!), spagetti om det var köttfärssås,
makaroner om det var falukorv.
Fiskpinnar tror jag aldrig jag åt innan jag flyttat hemifrån och började på gymnasiet. Det var aningen spännande, sånt som förortsmänniskor åt, såna som inte visste hur man benar en kokt sik.
Efterrätter: nytinade blåbär med lite socker och ganska mycket mjölk, våfflor med hjortronsylt, blåbärspaj, lingonmilkshake, glass med chokladsås. Dryck till maten: mjölk, vatten, lingondricka.
Sen blev det oerhörda mängder spagetti med krossade tomater och svartpeppar tills jag började ha något slags regelbunden inkomst och kunde börja experimentera och lära mig laga mat.
Nu när jag bor ensam för det mesta blir det mycket omelett, sallad och annat som passar bra att laga i ett kokskåp. Betydligt bättre råvaror än jag hade råd med som student, men väldigt enkel mat.
När jag är hemma med familjen blir det goda långkokta köttgrytor eller lax i ugnen eller köttfärsbiffar med potatisklyftor och tsatsiki.
Maken är svag för potatismos, köttbullar och brunsås och han lagar såsen på pulver och moset på potatis och det är rätt OK om man får lingonsylt till.
Gabrielle,
Vilket minne!
Men brunsåsen är nog mer ett mediafenomen än något konkret. Skulle kunna tänka mig att fler än du missat den. Bara en intern krets av facebookanvändare och möjligen kulturskribenter som känner sig manade.
Tack för trevlig genomgång. Känner igen en hel del. Dock inte ugnsstekt hel fisk. Däremot söndertuggat kött som barn, och chili con carne!
Ja, jag har förstått det att det är kolhydrater man ska undvika?
Här är tesen att man ska äta VARIERAT. Dock äter man nog mindre kolhydrater här, generellt, än i Sverige. Vilket då kanske jämnar ut sig?
Vad gäller olja använder jag (vi) så gott som bara olivolja. Jag TROR att den är mindre kass vad gäller transfetter. Annars gillar vi smör.
Lunch är annars huvudmålet här, lite omvänt mot Sverige, jag vet. Frukost obefintlig, men lunch stor och kvällsmat en riktig måltid, om än lättare. Typ soppa eller sallad eller smörwok (rekommenderas).
Kanske vågar jag mig på att säga att det franska köket är mindre påverkat av trender. Men jag är inte säker.
Gunnar,
med mjölk. Jaha. Men det skulle jag nog också säga, och det är också, för mig, typiskt svensk mat. Man har mjölk i den?
Fransyskan,
nej, klimp har jag aldrig ätit, menr resten känner jag igen! Skulle du säga att man äter bättre i Frankrike? Det skulle nämligen jag, men det utan någon sorts skäll eller värdering.
Och inte heller kategoriskt.
Jorun,
Det där känner jag också igen! Studentkäket! Fast jag gjorde enorma grytor ratatouille och frös in, sen köpte jag kycklinglår när jag hade råd. Annars inte, då bara pasta till.
Och att inte kunna bena en fisk... herregud, det är ju jättesvårt!?
Din mans mat låter fö kanon!
Faktum är att jag inte riktigt minns vad vi åt när jag växte upp. Jag har frågat min systrar men de har också dimmiga uppfattningar - det är ju så fruktansvärt länge sedan och vi bodde ensamma mitt ute i skogen. (Sant).
Dock har jag några spridda intryck. Vi åt fläsk (ibland "amerikanskt" fläsk) och potatis med en sorts läskig vit sås (ej brun). Nu tar det emot att skriva så eftersom vi fick lära oss att aldrig tala illa om maten. Ibland hade vi "pylsa" - den måste väl ha varit hemgjord eftersom det inte fanns färdig mat att köpa då. Någon gång om året fick vi dillkött - det var segt och fastnade mellan tänderna men smaken var underbar. I vuxen ålder har jag aldrig fått tag i det men det måste väl finnas.
En gång kom en tant till oss och lagade kroppkakor. De var fyllda med segt knotigt otäckt (nu är vi där igen) fläsk och fick mig att för alltid avsky denna maträtt. Tills för ca 10 år sedan när jag fick riktiga d:o och lärde mig att älska dem. Här i Österrike köper vi någon gång Fleischknödel och serverar med smält smör och tjock grädde - (tala inte om för doktorn). Vet ni förresten att på Öland finns det bara ett par ställen där man kan få kroppkakor och ibland har de stängt.
Samma tant kom mellertid ibland och gjorde "klappgröt". Jag vet inte vad det var men det var sagolikt gott, en av de få kulinariska höjdpunkterna. Vanlig gröt (på kornmjöl) hade vi naturligtvis också, det var gott och än idag kan jag sakna havregrynsgröten med socker på. Serverades med skummjölk. Vad som däremot inte alls var gott var den stekta gröt som man fick dagen efter om inte allt var uppätet.
Bara en sak till: Kalvdans! Det var som om himlen öppnade sig någon gång om året.
A propos kroppkakor: i min landsända hette det ju egentligen "kams" och den som inte har läst Pelle Molins berättelse med samma namn bör göra det. Åtminstone om det finns någon norrlänning här. Jorun, kanske, men hos henne hette det väl "palt." Men i grunden var det samma sak.
Ja ursäkta att jag breder ut mig: Men jag kom just att tänka på en vers av Alf Henrikson som passar ganska bra i sammnhanget, specielt för de av oss som bott utanför Sverige en längre tid:
Lätt glömmer en man sitt modersmål, om hans öde faller sig så.
Han överger ock sina fäders tro och får annat att tänka på.
Men sin mammas rotmos och ärter med fläsk, dem glömmer han inte ändå.
Sin hembygds präktiga havregrynsgröt, sin barndoms fårikål,
sitt föräldrahems inlagda gurkor och knapriga, stekta svål,
dem bevarar han trofast i hjärtats rum, när han glömt sitt modersmål.
Får väl göra den sedvanliga reservationen att med "man" avses givetvis dylika av ömse kön
Bengt O,
Jag tycker att du kommer ihåg riktigt bra! Och vilken sagostämning med den ensamma syskonskaran i den lilla stugan i den stora mörka skogen.
Som käkar otäckt knoster (brosk) och mjöl- och grynmat.
Dillkött är nog något man kokar själv. Inget man "får tag i", eller jo, kanske i Östermalmshallen?
Jag kan ge dig Tore Wretmans (Svensk Husmanskost) recept om du vill.
Nu känner jag lite för att göra en tabell, eller sammanställning av det här, men jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det.
Övervikt(?) på fisk (med ben) och gröt? Samt soppor med mjölk i...
Håller fö med om att det var en bra dikt, fast jag tror att det mer är tvärtom. I alla fall för mig. Glömmer käket men inte orden?
Klimp, det är typ mjöl/smör bollar som mormor la i grönsakssoppan (dock, obs, med bara buljong...!).
Jo, jag tror nog att man kan säga att fransk mat är bättre. En teori är att Frankrike är ett land som varit "rikare längre", och därmed raffinerat matlagningen sedan längre tid tillbaka - och att det därmed spridit sig "till folket". Sverige (likt mânga, mânga andra), hade länge arbetarmat med massor med kolhydrater för att man skulle "stâ sig" alternativt "bli stor och stark". Exempelvis allt detta "GI" som det skrivs spaltmeter om i Sverige tycks vara "normal vardagsmat" hos fransmännen. Det skrivs ocksâ mycket om "fransyskornas form" och den kommer väl mycket av detta - ett av mina första minnen var hur folk under luncherna pâ restauranger oftast bad om att fâ byta ut pommes friten mot haricots verts och hur jag tänkte: aha, dom har förstâtt hur det fungerar.
Min definition av riktig fransk mat är riktigt bra râvaror och väldigt "rena" recept. De är lângt ifrân mjölredningar, stuvningar, sockret som är i allt (ketchup, sill, senap, korvbröd, you name it). Likadant allt light för den delen. Det finns även här, givetvis, men inte i den finare matlagningen. Själv hade jag känslan av att lära mig äta riktigt när jag kom hit. Har skrivit om det förut, men jag har ofta känslan av att svenska dagstidningarna mâlar upp ett helt folk med matstörningar... Det är banta hit, GI dit (det finns även här, i damtidningar, men inte pâ riktigt samma sätt tycks det mig). Hm? (detta blev lââângt, ursäkta).
Fransyskan,
Jag håller med dig om rubbet. Samt tillägger klimat-grejen. Så länge svenskarna inte kunde importera mat som grönsaker och frukt var de ju hänvisade till en ganska enahanda kost.
Även här tycker jag att svenskar är veligare, de verkar så lättpåverkade av trender, och som du säger, det där som påstås vara bra (GI) verkar vara ungefär vad man alltid käkat här.
Även rytmen tycker jag är sundare här, man slarvar inte med en måltid, (eller jo, kanske folk käkar nog en del mack-lunch) man låter arbetsdagen avbrytas för lunch. Eller vad man nu gör. Det är inte som i Spanien där allt stänger, men en nedtrappning i aktivitet mitt på dagen ser man ändå.
Och folk käkar i regel två lagade mål mat varje dag. Inga mackor, inga mellanmål, mindre snaskande.
Är min erfarenhet.
Så även jag tycker att det är här jag lärt mig äta ordentligt. Och som du säger: rent. Kött eller fisk, inga blandningar, grönsaker till det. Mindre potatis men kanske mer bröd TILL maten.
Och så mer traditionell mat, även om man kan få tag i all jordens mat så äter man ändå MER traditionella rätter.
Yes - mindre snaskande och därmed (âh lycka!) mer rätt till efterrätt! (även det lärde jag mig äta här - utan dâligt samvete, men med njutning!!).
Jag tror mina erfarenheter är rätt identiska med era, både i barndomslandet bestående av kokt torsk och pyttipanna och i Frankrike. (Mina föräldrar var lärare på landet och fick regelbundet hela sikar, påsar med strömming och älgstekar av elverna, jag menar vad skulle vi äta med en pappa som varken fiskade eller jagagde?).
Ang. socker äter barnen ofta onyttig gouter vid 4.30, ett pain au chocolat är väl inte direkt ett näringsriktigt mellanmål? Jag tycker man äter rätt mycket socker i FR, men kanske er i efterräater (och i frukosten!) och inte gömt i ketchup etc. Och så äter man middag sent, för små barn är klockan 20 länge att vänta på middag. Då föredrar jag svensk middg vid 5.30. För vuxna är nog de franska tiderna bättre dock. Mindre fikande på kvällskvisten.
Sedan undrar jag ibland om Sverige löpt amok vad gäller chips och plockgodis, samtidigt som de GI bantar. Jag har bloggat tidigare om de säckar med godis jag såg svenskar köpa till påsk, fullkomligt groteskt!
Yngre svenskar och fransmän äter nog rätt lika är min teori (denna globalisering igen) men mormödrarna lagar annan mat. Matlagningsintresset i SV är ju gigantiskt numera.
jag föredrar hlet klart fransk husmanskost framför svensk, råvarorna är också bättre. Jag brukar också skylla på klimatet, vi äter ju mer tyskt; öl och kål typ.
Charlie,
Tror som du om yngre generationer, men hörde häromdagen att Frankrike är det enda land där sandwich är större än hamburgare som lunch, så några lokala skillnader finns nog ändå.
Grejen med svensk mat är väl som du är inne på, allt det dolda sockret, särskilt i färdig mat - som väl många äter en del, antar jag. Fast inte bara.
Ta bara alla dessa konstiga mjölkprodukter? lättsåser och joghurtar, de är proppfulla med socker, även om de smakar dill.
Jo, det franska mellanmålet är sockrigt, men man köper fortfarande lösgodis ett och ett i bagerierna - om man köper något.
Jag har helt övergått till franska vanor, käkar knappt frukost längre, men det tog i och för sig sin tid.
En rolig grej är mina barn som varit på svenskt seglarläger ett par år, de är helt tagna av att det kan gå hela dagar utan att man får någon MAT.
Jamen vad äter ni då?
Kräm, fil och flingor, gröt...
Och vid fyra- fem får man köttbullar eller falukorv, om man har tur.
Det är det svenska kosthållet då det är som sämst (och svenskast) - för mig.
Ha, ha. Ja dessa skogaholmsmackor! Undrar hur många limpor det går åt på ett läger... Och fil, kräm, banan och mjölk, lingon och mjölk, gröt, nyponsoppa, fruktsoppa.. En massa konstiga rätter som varken är dessert eller mat (men ganska gott!).
En ganska bra recension av TV-programmet "Landet Brunsås", med den relativt stora reservationen att jag inte själv sett programmet utan bara läst om det på Facebook.
Charlie,
Ja, man inser att det är lite konstigt i ljuset av det franska, annars inte.
Mina barn älskar just skogaholmslimpa med hushållsost.
Jorun,
Tack!
Skicka en kommentar