Jag fattar det inte. Hur kan romaner om just misären rankas som de allra "viktigaste" av en så gott som unison kritikerkår?
Nu har Alakoski tydligen kommit med en uppföljare till Svinalängorna, och ska man tro kritiken så är det en tämligen hopplös historia om att vara "anhörig". Bara det ordet gör mig - avogt inställd. Men värre än förra gången, finska invandrare som super ihjäl sig etc.
Och så är det ju. Jag tänker på de böcker (jag inte eller sällan läst) som just fått en massa priser och uppmärksamhet som är på det här viset. Arbetsschema nånting hette en, verkade förskräcklig. Silverfisken, självupplevd incest (för resten, det är alltid mer eller mindre, oftast mer självupplevt), och Silverfiskens uppföljare.
Alakoski sitter också i TV4 och bedyrar att hon sett folk supa ihjäl sig på nära håll.
Fine.
Men, Alakoskis uppföljare verkar ha vissa brister i själva stilen, tom Aftonbladets recensent medger det, på sitt eget totalt uppstyltade vis. (Vem fan skriver hon för?)
Men det gör liksom ingenting, det här är viktigt. Alla stämmer in ändå.
Det viktiga när man skriver romaner i Sverige, blir slutsatsen, är inte att man kan skriva, skriver bra, det viktiga är att det är självupplevd misär. Ju eländigare, desto bättre.
Och jag undrar hur det här kommer sig. Folk kan ju rimligen inte känna igen sig. Några kan förstås, och det är ju bra. Jag har inget emot temat i sig. Det jag ställer mig frågande till är denna kritikerkår som uppenbarligen ser något i det här som jag inte ser.
Ett land som mår rätt bra ändå, som röstat fram Det Nya Arbetarparitet - de borgerliga, huvaligen. Varför läser de detta (och för all del annat) crap?
Varför vill de inte lära sig mer om omvärlden? Varför är de inte mer intresserade av hur det kommer sig att det ser ut som det gör - i det där landet. Behöver de veta att det finns de som har det ännu värre?
Resten av det de läser är ju inte bättre, men det behöver jag väl inte tala om? Läste nyligen om en ung manlig författare vars ambition var att skriva en roman i ett läge nånstans mellan Sara Stridsberg och Camilla Läckberg, eller om det var Denise Rudberg. Minns inte, men det spelar ingen roll.
Alltsammans är ju precis lika tråkigt.
Alltsammans är så deprimerande så jag blir - just det - deprimerad.
Jag uppfattar det mer och mer som en omöjlighet att skriva på svenska.
Eftersom det är in i det där sammanhanget det jag i såna fall skriver ska.
Och där vill jag inte vara. Och där hör jag inte hemma.
Yxan i kommunala-bostadsnyttan-dörren, hej.
37 kommentarer:
Hej, Karin! Jag har varken läst nån bok av dig eller böcker Alakoski skrivit men jag blir riktigt upplivad av din reaktion här! Så på nåt sätt skönt och ärligt att du reagerar som du gör och delar med dig av det. Det gör mig faktiskt riktigt nyfiken på dina egna böcker!
Den här kommentaren tillför förstås ingenting till diskussionen i ditt inlägg ...det är bara en spontan reaktion.
Gabrielle, hej!
Jag säljer mina egna böcker - kolsvart - till MYCKET BRA PRISER.
Om du mailar mig kan något fiffigt ordnas i slutet av februari, början av mars.
Jag säger inte mer. Just nu.
Din källargrossist i svarta-bok-handeln,
PS. Inte heller min kommentar tillförde något till inlägget. Vad jag egentligen borde skriva är att de här böckerna inte ÄR särskilt viktiga, i ett vidare perspektiv.
Karin, att den svenska litteraturen ser ut som den gör har inte så mycket med själva språket (verktyget) som med sammanhanget (sentida samförståndspyttipanna) att göra. Du borde just därför insistera. Alakoski-köret är snart sagt det enda "alternativet" till Läckberg-köret. Arma land, varför, varför...
Thomas,
Ja, arma land - utifrån. Men väl på plats trivs jag ofta rätt bra? Värst är nog "offentligheten". Folk man känner och träffar är mer nyanserade, och inte alls så dumma som man kan få ett intryck av då man bara läser om landet i pressen.
Men oroa dig inte. Innan jag lämnar in så AVSLUTAR jag.
Och det gör jag ordentligt.
Ja, jag som inte kan skriva och knappt läsa borde väl inte lägga mig i det här. Jag orkar inte läsa ny svensk skönlitteratur med enstaka undantag. Den är dötråkig.
Jag läste en gång en roman av en en norrbottnisk författare som hette Ögonkakao eller något sådant, den var för bedrövlig.
Mina positiva läsupplevelser från senare tid (Wallgren, Brunner)har undantagslöst mördats av kritiken.)(Även jag har mina kritiska observationer men det är i vart fall läsbart.)
Men att skräpskrivare som Läckberg och Stieg L. kan nå en miljonpublik utomlands lär väl betyda att det är mig det är fel på inte böckerna. Snyft,
Ja, verkligen uppfriskande, Karin! Du sätter fingret på något som jag själv har anat och känt, både att det ges ut så mycket misärlitteratur, men framför allt att de är så fantasilöst skrivna: å andra sidan, det verkar falla på kritikernas läppar.
Men det finns ju undantag: Gabriella Håkansson är en lysande stilist, åtminstone i sina två första romaner. Aris Fioretos skriver också på ett fantastiskt språk. Vad som förenar dessa - bland annat - är att de skriver LITTERATUR, alltså inte förtäckt självbiografi (även om Den siste greken var det, möjligen ... men på ett väldigt vådligt skruvat sätt), att de använder sig av litteraturen, att de prioriterar språket. Bland annat ...
Bengt O,
Ögonkakao har undgått mig, och det är jag nog mest tacksam för.
Om vi tar exporten av deckare och deras kassa språk, så är de en sorts motsvarighet till ikea, har jag förstått. Fast tvärtom. Tänk att förnuftiga och rationella människor (svenskar, som kan sätta ihop ikeamöbler) har en så rutten baksida: högerextremism och sprickor i välfärden.
Om jag fattat det hela rätt, alltså.
Egentligen talar vi väl om olika utslag av masskulturen, text utan personlighet, utan eget språk.
Och där ingår ofta misärlitten.
Jag har inte läst Alakoskis uppföljare, får inte lust att göra det heller. Hennes första bok var - varken bra eller dålig egentligen. Rätt torftig, inte bara vad gäller innehåll, men också vad gäller språk. Även om det finns värre.
Björn,
har testat en Håkansson, Fallet Sandemann. Kom inte igenom den. Den handlade om hur besvärligt det var att vara spion i högklackade skor och resa runt och vara något på spåren (utan att man fick reda på vad, det skulle väl vara drivkraften, men den var för svag för mig), samt hur otrevligt det var att ha kinky eller rent våldsamt sex med okönda män i okända städer.
Ingen annan tråd.
Jag la som sagt av. Men annat hon skrivit kan ju vara bra?
Aris, däremot, har jag god lust att läsa. Har bara läst kritik av honom, men den har varit upplyftande! Så greken ska jag nog försöka mig på.
Nu säger jag så här: det vulgärpolitiska och från alla strukturella maktordningar lösryckta ”utanförskapet” är ganska knepigt.
Vad svarar ni på det?
Utveckla!
Jag håller med om det mesta i ditt slagkraftiga inlägg, Karin (med risk att få ett invektiv kastat på mig). Är det inte så att elände adlar? Att det är så fint att skriva om andras eller eget elände att det blir oangripbart?
Sen vill jag se det hela från en annan vinkel. Det har alltid skrivits mediokert, från halvdåligt och ointressant till utspekulerat marknadsanpassat. Behovet av underhållningslitteratur kanske bara exploateras på ett skickligare sätt nu för tiden? Det finns mer pengar att tjäna.
En god strategi från en läsares sida är väl då att undvika det mediokra, halvdåliga och ointressanta? Jag tror att det är en dålig strategi att tro att man kan stoppa den utgivningen.
Nej, som på andra områden i livet gäller det att välja bort - och sedan välja det goda. (Kanske kan droppar urholka stenen)
Lennart,
Här kastas inga invektiv, här kastas yxor!
Nä. Skoja.
Jovisst, som läsare kan man undvika eländet och det är väl den enda "makt" man har.
Och jag tror att du har helt rätt i att misär-litten är kommersiellt gångbar, men att man liksom från marknadsföringens sida "förkläder" den biten och framhåller det "viktiga", "vittnesmålet" etc.
Vilket alltså kritiken sväljer med hull och hår. Eller tja, kritiken gör sin obligatoriska invändning: en redaktör hade kunnat göra nytta här, språkligt hade man önskat sig lite mindre "äventyr" etc.
Men avslutar ändå med en uppmaning att läsa boken.
Men det är väl som du säger: svårt att avfärda den självupplevda misären eftersom det kan missförstås som att man avfärdar själva erfarenheten.
Den är det ju inget fel på i sig. Det är gestaltandet av den det ofta är fel på.
En människa i förlagsbranschen sa en gång att hjärta-smärta-våldtäkt är det som säljer bäst.
Och de här böckerna kan ju faktiskt ofta sorteras in där.
Sen funderar jag mycket på hur svenska barn och ungdomar tränas i språk. Jag ser ju mina egna barn och hur de jobbar med franskan. Och jag har min egen erfarenhet av svensk skolgång.
Jag skulle tro att problemet ligger här, exakt här. Svenskar lär sig helt enkelt inte tillräckligt bra svenska. Och då kan de inte genomskåda den här sortens böcker - på det språkliga planet.
Med några få undantag, alltså.
Vart det här leder kan man bara spekulera i, liksom om det alltid har varit så, fastän på olika sätt...
Det är åderlåtningen, sedan flera decennier, av den kunskapsintriktade skolan som har stor del i nuvarande förhållande på bokmarknaden.
Allt färre är kapabla att ta till sig en, såväl innehållsmässigt som språkligt, bra roman, varvid många förlag i huvudsak satsar på det gångbara och lättsålda.
Det kommer att dröja till det vänder. Om det vänder.
Agneta,
Det är även min slutsats. Jag skulle säga att från och med min generation är förmågan skral.
Bah. Misär säljer överallt, Frankrike som Sverige. Här i Frankrike heter titlarna Incest, mitt barn som dog och det ena med det fjärde. Fransk film var under hela nittotalet bara misär - grâ smâ städer i norra Frankrike med arbetslöshet och uttrâknad och nu har den tappat bort sig helt. Tycker just den grâ vardagen i metervis är ngt väldigt nutida och allmängilitigt. Har jag fel?
Underhâllning och misär - 2 "genrer" för att hârddra det hela som fungerar i tider som de vâra utan jättefrâgor att lösa i det egna samhället - tillsammans med psykologiska navelskâderier där jag:et är ytterst ensamt. (Eller?).
Men jag hâller med Karin, jag lägger igen de flesta misärböckerna olästa, de tillför mig ingenting (men de mâste ju tillföra mycket till mânga - kanske är det helt enkelt sâ att man mâste läsa ett antal misärböcker i livet, men när man väl nâtt sin dos har man nâtt den...?)
Däremot vad gäller "jag är emot Läckberg och Larsson" som alltid dyker upp i liknande diskussioner om hur den bättre litteraturen gâr förlorad, är det inte lite som att slâ in öppna dörrar? De säljer, de säljer mer än "smalare" litteratur och det irriterar alla oss som skulle önskat att världen vore annorlunda, visst, men i och med det vad har vi dâ sagt? Mer än att vi kanske känner oss lite bättre än övriga? (nu var jag dum, jag vet). "Ah, jag hatar Britney Spears och co, tacka vet jag Bach".
Sist,(och âter rent Svenskt/franskt perspektiv, ursäkta men = min vardag): Läckberg och Larsson kommer mycket säkert hjälpa till att främja det redan Mankell dragit igâng: nyfikenhet pâ svensk/nordisk litteratur och därmed mer satsning pâ övrig utgivning. Idag är SÂ mânga fler - smalare - författare översatta än för bara en sju, âtta âr sen. Men det ser man inte när man bara stirrar sig blind pâ siffror (under min tonârstid sâlde Sidney Sheldon alltid mest, haha, var det bättre?).
PS: Gabrielle: jag rekommenderar av egen erfarenhet varmt antagandet av Karins kolsvarta erbjudande.
Fransyskan,
Jodå, klart att misär säljer överallt, det håller jag med om. Men vad jag var ute efter här var att den här misären (liksom mycket annan) verkar vara rätt illa skriven misär. Språkligt är det här en tvivelaktig bok enligt merparten av recensenterna. Ändå rekommenderar de dem varmt, och DEN delen av det hela känner jag inte riktigt igen från Frankrike.
Och en sak till är helt klar: språket har fortfarande en högre status i Frankrike. Du ser inte så illa skrivna artiklar i etablerade franska media som du gör i svenska. Allt det här hänger ihop.
Så även om det finns lika usla böcker på franska, uselt gestaltad misär, så finns det en större beredskap för väl gestaltad misär. Fler ser skillnaden. Även om tendensen är densamma som i Sverige, det vill säga att färre gör det.
Blev det begripligt?
Om Larsson-Läckberg öppnar några dörrar för smalare litteratur är väl en annan diskussion egentligen. Jag tror kanske inte riktigt det, men det återstår att se.
Försöker komma ihåg namnet på den ålderstigne USA-senatorn som under kategorin läsvanor uppgav sin lektyr till att omfatta National Geographic och Playboy. På frågan varför svarde han: Jag tycker om att läsa om och få se saker som jag ej längre har möjlighet att få uppleva på egen hand. På samma sätt kanske gäller svensk litteratur: Man vill läsa om saker som man anser viktiga, men som man inte har eller har haft möjlighet att uppleva. Tyckte att Lindeborgs (?) bok om sin försupne far var intressant och berörande. Tycker att en del böcker om familjehistoria ur överklass och övre medelklass är ganska kass(a). Saknas lite nerv i beskrivningarna. Ja-ja.
Intressant diskussion, man kanske skulle försöka skriva något allvarligt för omväxlings skull.
Jag vänder mig mot Fransyskans kommentar ang. Läckberg/Larsson och öppna dörrar. ”vi kanske känner oss lite bättre än övriga?” Det tror jag är helt fel och blandar samman olika saker på ett olyckligt sätt. För att göra det personligt: jag tycker absolut inte att jag är ”bättre” än de som läser L/L. Däremot tycker jag definitivt att den litteratur jag läser är ”bättre” än L/L. (Nu borde man ju diskutera vad som menas med ”bättre” men det skulle föra alldeles för långt. Jag vill bara understryka att jag i stark motsats till kulturrelativister och postmodernister anser att det finns vissa absoluta värden här.) Och ja, jag tycker att Bach är bättre än Britney Spears.
Själv tycker jag att bruna bönor och falukorv smakar bra mycket bättre än en aldrig så vältrakterad och pocherad hälleflundra med korslagda sparrisstjälkar. Vet inte om jag behöver känna mig ”sämre” för det, i så fall bryr jag mig inte om det.
Nu verkar det som om de flesta som skriver här inte värderar svenska självupplevd misärlitteratur särskilt mycket. Men det är nog ingen som därmed ”känner [sig] lite bättre än övriga” som gillar sånt?
Jag medan att vi måste skilja mellan värden, värderingar och tycken å ena sidan och de människor som omfattar dem å den andra.Eftersom det verkar så svårt att göra detta blir det snabbt fråga om "kränkning" och "bristande respekt" så snart vi ifrågasätter något som majoriteten eller någon väldefinierad grupp anser som "heligt." Då kan vi ju antingen anpassa oss (à la Rosenberg) eller hålla på vår rätt att uttrycka oss och kanske hamna inför DO eller åtminstone anses "hålla oss för bättre" än våra medmänniskor.
Sedan delar jag nog den skepsis som jag tror att Karin uttrycker i stt svar: det är nog tveksamt om böcker av typ L/L skulle leda läsarna till smalare litteratur.
(Min senaste kommentar var i stort sett ett citat från AB:s artikel som jag inte begrep och hoppades kanske få förklarat.)
Stefan,
Att det skrivs tämligen dåliga böcker om medel/överklass håller jag med om, däremot ser man sällan den här unisona uppmaningen om att folk ÄNDÅ måste läsa den här Väldigt Viktiga Boken.
Generellt skulle jag vilja att kritiker sågade mycket mer. Otroligt mycket som ges ut är från halvbra till halvdåligt och man kan lika gärna vara utan det. Det borde stå i recensionerna.
Bengt O,
Du uttrycker det där bra. Jag menar också att det i allra högsta grad finns litteratur som har högre kvalitet än annan. (Därmed inget sagt om dess läsares kvalitet.) Och det gör nog Fransyskan också.
Men, jag menar också att för att SE den kvaliteten krävs träning och jag är inte alls säker på att skolan tillhandahåller den träningen.
Man kan visserligen hävda att det inte gör något, folk kan få vara bra på annat och många kan klara sig utan att läsa böcker. Också sant. Men ett minimum av gemensamma referenser behövs, och framför allt behöver alla språket.
Den bästa vägen till språk är litteratur.
Så hur jag än vänder och vrider på det här så kommer jag inte ifrån min inledande invändning, som var mot kritiken. Varför ska folk av kritiken uppmanas att läsa illa skrivna böcker?
Att förlagen gör det är en annan sak.
Glömde: Bengt O,
Aha, och ja, visst var den rätt hopplös, hennes svenska?
Jag uttryckte mig oklart. Menade inte att L och L leder läsarna till smalare litteratur. Vad som är konkret är att fler svenska författare idag är översatta. Lilla Acte Sud, bokförlaget som gav ut Larsson och nu ocksâ Läckberg är ett av de bättre förlagen, läs minst kommersiella, och ändâ osv. I och med Larsson har de kassorna fyllda och redan nu i höst var flertalet nya bâde svenska och andra utländska nyöversatta författare där. Hm. Vet inte om detta blev bättre.
Och, âter, jag tror att vi alla är överens om att ingen av dem tillhör den litteratur som kommer stâ kvar i historieböckerna som de viktigaste verken i slutet av 1900-talet. Självklart inte. Mao Bengt - vi är helt överens om att det rör sig om absoluta värden.
Läckberg är kanske den främsta författaren vad gäller att beskriva situationen för den småstadsboende medelklassen. Ett hopplöst torftigt språk och taffliga intriger med (till synes) kvasipsykologiskt förklarande barndomstrauman som orsak till olika brott (främst mord). Hon rör sig kanske på på många plan och banaliteten som karaktäriserar allt i och med hennes böcker är i själva verket en träffsäker kritik av livets torftighet i medelklassens Fjällbacka?
Konsumismens konsekvens?
På tal om skolans betydelse i sammanhanget:
Från Skolverkets webbplats
Fördjupad analys av PIRLS 2006
Texters, textuppgifters och undervisningens betydelse för elevers läsförståelse.
Analys av PIRLS 2006
»Svensk skola ger eleverna en grundläggande läsförmåga men eleverna får inte tillräckligt stöd för mer avancerad läsning. Det räcker inte att barnen i svenskundervisningen knäcker läs- och skrivkoden.«
Det blev något fel med länken i föregående inlägg. Den som är intresserad kan gå till
http://www.skolverket.se/sb/d/256
och som nummer 6 i listan finns analysen om PIRLs som nedladdningsbar pdf.
Jo, det har nog alltid varit så, i stort sett, att det som har sålt mest sällan har överlevt - jag minns inte vem som sa det, jag tror att det kan ha varit Malte Persson, att ur ett längre perspektiv utklassar Jane Eyre Harry Potter, och det kan vara värt att besinna sig när man talar om storheten hos det som för tillfället är på ropet. (Att i kommentatorstråden här bli påmind om Sidney Sheldon, herre gud!)
Men jag tror Karin är inne på något viktigt: varför får dessa halvtråkiga böcker så påfallande goda omdömen? Jo, kritikerna är så ängsliga över att DE KAN HA FEL, att de inte vill vara den som avviket, så att det blir någon slags konsensus, att alla tycker likadant (utom Jan Arnald i DN, men hans omdömen är nästan alltid åt pipsvängen). Alltså räcker det med att ha läst en recension för att ha läst alla, och sorgligt nog känns det som att det räcker med att ha läst en (ny svensk) bok för att ha läst alla ... Ack!
Vad jag menar är poängen med ex GabHåk och ArisFioret är att de utnyttjar fantasin, att det märks att de är skickliga LÄSARE, att de har ett intimt förhållande med språket. Allt för många skriver böcker som vore det en fritidssyssla, något som de inte ens själva tar på allvar. Jag vill se mer ENGAGEMANG, helt enkelt. Mer blodigt allvar.
Näe, Stefan, Läckberg är inte bra på något. Möjligen är hon LIK sina läsare i det att hon uttrycker sig taffligt och har kvasipsykologiska förklaringar på mord.
Jag tror att läsarna känner igen sig, och det uppmanas vi ju att göra i tid och otid. Av lärare, recensenter och alla möjliga.
Också ett jävla oskick - och typiskt svenskt, faktiskt.
Agneta,
Det jobbiga med det här är ju att man i såna fall, skulle behöva begära mycket mer arbete av svenska elever i modersmålet?
Den svenska skolan skulle bli en PLUGGSKOLA?
Ibland tror jag att fransmännen har en fördel med sitt krångliga språk. De måste själva plugga in det, det gör att de liksom blir medvetna om att ingenting är gratis.
Allt måste pluggas in.
Det styr dem i stor utsträckning sen och jag är övertygad om att språket i sig är avgörande här.
MEN, tänk om det är så med alla språk? Man kan inte bli bra på dem utan att arbeta MYCKET med dem?
Om fler arbetade mer skulle vi få en liten grupp bättre författare och en stor grupp bättre läsare.
Voilà den (politiskt) omöjliga lösningen på det här problemet.
Och Björn,
Ja, du har helt rätt. En del är säkert det du säger: ingen vågar liksom avvika. Man ser ju många recensioner som liksom velar och vacklar också. Ungefär som de här om Alakoskis bok.
Men ytterst få recensenter tar verkligen ställning, och låter det ställningstagandet bottna i den egna läsningen och den egna personen.
Det är väl vad som saknas. (Och jag undrar i mitt stilla sinne om de ens KAN det.)
Och det gäller, som du säger, ofta även böckerna som recenseras...
En brandfackla (?):
Jag avläser en viss upprördhet i den här tråden. Men jag tycker inte man ska slösa energi på att bli upprörd över att Läckberg säljer mer än Stensdotter. Inom de flesta områden finns det sämre och bättre kvalitet. Jag väljer hellre bättre än sämre kvalitet, inom de områden jag har omdöme nog att välja. Men jag blir inte upprörd över att alla inte ser det jag ser, inte väljer det jag väljer.
Det enda jag kan bli upprörd över är skolans brister, som leder till att allt färre får chansen att skaffa sig ett riktigt språk. Men att a l l a skulle välja Stensdotter framför Läckberg - det är en utopi. (Sorry, Karin!)
Eftersom jag arbetar i skolan kanske jag kan säga något om just detta, för jag har sett det så många gånger, att elever som egentligen verkligen HATAR skolan och allt det står för (vuxenvärld, etablissemang, tråkighet) ändå blir lurade att säga intressanta saker om de får något riktigt att bita i, och jag hävdar att det finns mer intressanta saker att säga om Edith Södergran än om Camilla Läckberg, även om läroboksförfattare tycker annorlunda.
Nu råkar jag ha extremt studiemotiverade elever (NV och IB), men ändå, jag har haft elever från yrkesförb. program, och när de väl får chansen kan de säga väldigt bra saker om ex Södergrans dikter. Men politiker vill att vi ska möta eleven där hon/han är ...
Det enda som kan rädda skolan är lärarnas civila olydnad, men ärligt talat, det är bara bedrövligt att det ska behöva gå så långt - - -
Dessutom får man som olydig lärare ibland rejält med pisk av en "trångbollad" ledning.
Lennart,
Jag är inte särskilt upprörd för egen räkning och varken det inlägg jag skrivit eller det jag diskuterar här har ett dugg med försäljningssiffror att göra.
Det handlar om (andras) böcker och deras mottagande.
Sen har vi rört vid försäljning och vad som säljer, men återigen: det är en annan diskussion.
Och slutligen har vi luskat i varför folk skriver så vissen kritik och (många gånger) så vissna romaner.
Vad jag ser i Frankrike är att om man tvingar (ja, just det, TVINGAR) barn och unga människor att läsa skönlitteratur och att jobba mycket med språk så blir de bättre på språk.
Det tvånget har jag själv bara upplevt på gymnasienivå i ett av de bättre gymnasierna i Stockholms innerstad.
Inte på högskola eller universitet. Och heller inte i grundskolan.
Nu är förstås inte mina personliga erfarenheter på något vis heltäckande. Men jag tror ändå att de är representativa.
Och i såna fall är det illa, om det inte blivit väldigt mycket bättre sen dess.
Så när du kommer här och förklarar för oss att man kan ju välja bort det dåliga så blir det lite att slå in öppna dörrar.
Björn,
Det här brukar vi vara tämligen överens om, vill jag minnas.
Och jag minns också trådar på svensklärarnas riksförbunds blogg där de (lärarna) diskuterade Marklunds Gömda i gymnasieundervisningen.
Hur pass representativa de var vet jag inte heller, men jag hoppas att de tillhörde undantagen.
NU ÄR JAG TRÖTT PÅ DEN HÄR TRÅDEN! Men stort tack till alla som gjort den till det den blev!
Bodil,
Såg din kommentar först nu. Ja, jag har förstått det, att inte är så lätt alla gånger att vara den där civilt olydiga läraren.
Men stå på er!
Åh Karin, du är min idol! Även om jag tror att slaget redan är vunnet vad gäller socialporrens ställning som ledande litterär genre i Sverige. Folk kan bara skriva sånt här, även om de kallar det deckare or whatever. Det finns alltid inslag av misär, missbruk och misshandel. Jaja, tråden är slut och jag ska inte börja jiddra. Du borde skicka det här inlägget till Den Svenska Misärens företrädare nr 1, Marcus Birro. Bara för nöjes skull.
Pojkfröken,
Ja, det är hopplöst. Tack för fint råd men jag vill nog helst inte ha med Marcus Birro att göra. Om du ursäktar?
Marcus Birro, denna .......... orden saknas mig. Mannen som utan att bidra med någonting lyckas ta sig till semifinal i På Spåret. Heder åt hans bildade och smarta medtävlare Johanna Koljonen som så snyggt plockar poäng på poäng, trots det drivankare hon försetts med...
Jag begriper inte hur Johanna står ut med honom i den där lilla kupén. Och att hon törs! Minsta felsteg och hon lär bli uthängd som mobbare i tårdrypande krönika e.d.
Kommer lite sent in i debatten här. Nej, fenomenet med eländeslitteraturen är nog inte bara svenskt. I den välsorterade bokhandeln i Glasgow där dottern bor finns en hel hyllsektion med den typen av litteratur. Bok efter bok, alla med samma sepiatonade illustrationer på framsidan, oberoende av vilket förlag som givit ut den. Och i Dublin, i de fascinerande stora travarna av nyutgiven inhemsk littertur, är det svårt att undvika dem. Men kanske är det som du säger även där; att böckerna är bättre skrivna än sina svenska motsvarigheter.
Det senare har slagit mig i den sk chic lit-genren. Jag har mer än en gång nappat åt mig en tjock volym av en för mig okänd författare att ha på en av mina färder över Irland. Prövat olika. Funnit lättviktig litteratur om i stort sett ingenting, egentligen, men förhållandevis välskriven. Hyfsade dialoger, välfunna beskrivningar av den nyrika medelklassens vardag i Dublins välbärgade förorter.
De svenska motsvarigheterna finns egentligen inte. De är för dåliga för att jämföras, det är helt enkelt inte litteratur. I julas kved mina flickor och jag över Sofi Fahrman, det senaste bidraget i genren, en av julens bästsäljare. Det bästa man kan säga om henne är att man måste fascineras över hur många gånger en enda skribent kan byta tempus i ett enda stycke. Jag tror vi kom upp i fem byten på kanske femton rader. Och frågan infinner sig förstås; vad gör förlagen? Finns det inte längre förlagsredaktörer? Jo, förmodligen, men de används väl till annat än att ödsla tid på tvättning av manus som man vet säljer ändå, utan den kostsamma mödan.
Annaa,
Intressant iakttagels. Anatagligen är det så att varje land har sin egen form av säljande elände?
I och för sig skrivs det väl lite böcker om svensk medelklass som medelklass utan några särskilda rötter? Vi i villa hette en bok som jag inte läst men som kanske är så?
Och så har vi ju de kvinnliga deckarförfattarna som skriver rätt mycket om vardagen. Minns Marklunds beskrivningar av hjältinnan bosatt i Djursholm t ex. För att inte tala om Läckberg?
Så kanske tas den delen upp delvis där i Sverige.
Franskt elände läser jag inte heller, men jag ska kolla upp det, det kan bli spännande.
I och för sig har de ändå en starkare finlitterär tradition, men mycket i den är å andra sidan rätt tunt. Och det förpackas i sobra franska omslag som om det vore "tungt".
Har nog läst några vid närmare eftertanke.
Återkommer hur som helst!
Skicka en kommentar