Ils sont vulgaires... eh oui, très vulgaires. Le secrétaire pérmanent de l'Académie Suédoise qui raconte ses ivresses historiques sur son blog est un bon exemple.
Les journalistes féminines qui ne se souviennent pas de tous leurs bed-mates aussi. La journaliste éditoriale sur un des plus grands quotidiens qui rêve de se soûler à la fin de la journée est parlante.
Et toute cette indignation, tout ce morale qu'ils produisent. C'est de cela qu'ils vivent. Ils jugent les autres. La presse suédoise est le tribunal suédois.
S'ils ne sont pas suffisamment corrects - ils sont foutus, les autres, les gens sans plume, sans endroit où s'exprimer.
Un clergé moraliste et protestant - sans le savoir, bien évidemment.
Habillés en sac et cendres. Gris. Ils sont tellement gris les Suédois. Gris et chanvre (nb: textile).
Des ploucs, de barbares, des Suédois - tout bêtement.
Enfin, tout ce petit démi-monde, rassemblé sur un terrain purement suédois (pas un immigré, je jure!), pour commencer. L'écrivain narratrice qui les regarde. Qui pense, qui fait ses commentaires. Qui raconte leurs petites histoires...
Et puis, l'histoire qui se déroule, et à la fin, encore une fête, cette fois-ci mise en scène par votre servante.
On les aura tous vus sous un autre angle, ça, je vous le promets.
20 kommentarer:
Mais, chère Karin, il est vraiment mauvais dans la littérature suédoise et le journalisme culture suédoise?
Peut-être, vous avez différentes opinions et idées.
Mais il ya d'énormes ponts de béton moderniste brutale que vous pouvez marcher dans l'obscurité de l'hiver et le froid.
Et là, vivait une fois que votre meilleur ami de Harry Schein!
Avec nos excuses pour mon usage barbare de la belle langue française.
La vie sexuelle des intellecutels suédois?
Det säljer säkert, finns väl inga intellektuella som är så sexfixerade som de franska? Catherine Millet, Houellebecq, Agnot... Sex och Freud funkar alltid! Sprit ses nog som exotiskt, istället för deras eviga jointar.
Stefan,
Fattar nog inte riktigt frågan, om det är en fråga.
Broarna däremot är jag med på, dem ska jag vandra över, fram och tillbaka, och supa ska vi göra allihop.
Charlie,
Nja, jag vet inte det. Sex och Freud alltså. Känner mig inte tillräckligt säker där. Fast spriten ska med! Ojojoj, och förhållandet till den. Det ÄR exotiskt. Själv brukar jag bara svara lakoniskt numera när de frågar om vi dricker sådär mycket. Mer, säger jag.
Och när de frågar om jag är lång för att vara svensk säger jag Nej, jag är kort. (1,76)
Det ska bli en roman om supande jättar, helt enkelt. Tänkte jag mig.
Och snarare vänskapsförhållanden än sex, även om det antagligen säljer mindre bra.
:)
(Möjligen helt ointressant: jag var tvungen att googla "sac et cendres" för det lät så udda på franska i mina öron. Resultat: 10 träffar, varav den här posten på nr 3. "Säck och aska": 185 000 träffar.)
Är det verkligen så illa ställt med den svenska litteraturen och kulturjournalistiken, eller romantiserar du?
Kan den svenska intellektuella synden verkligen slå?
Lycka till i vilket fall som helst!
Laura,
Det är nog inte så vanligt, men det förekommer? Jag var också tvungen att googla, och grejen är ju biblisk, jag hittade en sajt om fastan som förklarade tydligt, och eftersom det var exakt DET jag var ute efter kände jag mig nöjd.
Mindre nöjd med canabisen. Var ute efter havre, blandade ihop men lät det stå.
Stefan,
Det är nog inte så illa egentligen, men om man ska skriva romaner ska man överdriva åt något håll.
Vad jag är ute efter är att man får syn på något annat då man betraktar ett samhälle genom ett annat samhälles kulturella filter. Det man då ser kan man överdriva.
Ungefär som Stieg Larsson. De gillar honom här för att han beskriver ett korrupt Sverige, fullt med högerextrmister och självmordskandidater. Det sista visste vi ju, men det första?
Lite så menar jag.
Men om man ska vara ärlig tror jag inte at det är så stor skillnad. Fransmän blir lika fulla som svenskar, men de skryter mindre om det.
I vilket fall ska spriten flöda.
Jag tänkte inte att det var fel, var bara nyfiken på hur mycket det förekommer - och upptäckte sen att det blir fler träffar än på svenska om man kör det i bestämd form: le sac et la cendre (där i och för sig många träffar gäller Henri Troyats bok med samma titel).
Ursäkta nörderiet!
Laura,
Jag gillar nörderi, är inte så säker på att förekomsten är särskilt stor på svenska heller. Testar nu.
"Säck
Med säck eller säcktyg menades ett klädesplagg som vanligtvis tillverkats av hampa eller gethår.
Säck och aska
När man sörjde klädde man sig i grovt säcktyg och strödde aska över huvudet."
Från en svensk sajt med bibelförklaringar, det där med hampan var inte så dumt i alla fall!
Och med samma logik tycker jag med mitt moraliska protestantiska svenska filter att alla franska intellektuella är sexfixerade.
Det skulle ju kunna vara del två, en bild av den franska intellektuella eliten med svenskt filter? Men då får du snabba dig på innan du tappat det filtret helt.
Charlie,
Den klarar jag nog inte, du får ta den! Men hur sjutton får du ihop det? Den enda jag läst av dem du räknar upp är Houllebecq och han skriver helt klart mycket om sex, men jag vet inte om det liksom är - bärande. Och jag vet heller inte om han räknas riktigt som intellektuell?
Millet har jag bara läst OM.
Jag började visserligen på en roman som jag inte orkade läsa klart som kanske är ett exempel på din tes.
Well, mitt eget ointresse gör att saken strandar på just det.
Men som sagt, du får gärna göra en del två.
Karin, du är ett geni! Sex och snask i exotiska miljöer kommer att gå åt som vin ur en kartong på en förlagsfest!
Du vet att jag är helt inne på Tourettes nu (gärna i kombination med alzheimers) så kan du inte låta en kvinnlig kulturredaktör med Valerie Solanas-komplex lida av Tourettes som hon subliminerar i sin dagliga gärning. Och så några betongbroar, då har du garanterat åtminstone en köpare av din roman oavsett vilket språk den skrivs och ges ut på!
Karin,
Jag kan inte så många ord franska. Prövade därför googles översättningstjänst. Jag har en widget på min blogg - mest faktiskt för de roliga översättningarna. Kolla här hur din text blir.
http://translate.google.com/translate?hl=sv&sl=fr&tl=sv&u=http%3A%2F%2Fblottsverige.blogspot.com%2F2010%2F03%2Ffransk-romanide.html
(Idén verkar grym. Och jag är glad att ditt hot om att inte skriva mer var tidsbegränsat.)
Stefan,
Låter skitsvårt. Kan ingenting om Tourettes. Lite om damp. Kan man ersätta det ena med det andra?
Fö så är det väl, tyvärr, inte jag som är genial. Det är du och Charlie. Jag vill skriva en roman om religion, typ. Om de svenska kulturprästinnorna i sina gråa hår och hemstickade koftor.
Inte om sex och snask.
Andreas, det var det knäppaste jag läst på länge! Jag klistrar in den med ett stort tack! Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Engelsk Romanidis
Nåväl, nu har jag en idé att sätta en roman på franska. Det skulle vara omöjligt i svenska, av två skäl. A: Ingen skulle publicera det. Två: du måste se dem, svenskarna, genom filtret som är franska.
De är vulgärt ... Ja, mycket vulgärt.Kanslichefen av Svenska Akademien sade att hans rus historia på sin blogg är ett bra exempel.
Den kvinnliga journalister som inte kommer ihåg alla deras säng-mate är för. Redaktionella journalist på en av de största dagstidningar som drömmer om att bli full i slutet av dagen är levande.
Och allt detta indignation, vilken moral de producerar. Det är vad de lever. De dömer andra. Den svenska pressen är den svenska domstolen.
Om de inte är tillräckligt exakt - de är klara, andra människor utan fjädrar, där utan att tala.
Moralist och protestantiska präster - omedvetet, naturligtvis.
Klädd i säck och aska. Gray. De är så fulla svenskar. Gray och hampa (nb: textilier).
Den Redneck, barbar, svenskar - bara dum.
Slutligen, denna lilla halv-värld, samlade på ett rent svenska (inte en invandrare, jag lovar!) Till att börja. Författaren-berättare som klockor. Som tror att det gör hans kommentarer. Vem berättar sina små historier ...
Och sedan utvecklar sig historien, och slutligen en annan part, denna gång regisserad av din tjänare.
De har alla sett från en annan vinkel, det lovar jag dig.
Äsch inte vet jag, jag överdriver ju också. Dessutom kanske du har högre krav på vilka som anses som intellektuella, men om vi räknar DNs kulturjournalister måste vi väl räkna Houellebecq? (Var han tvungen att ta sig ett så svårstavat namn?) Jag har också bara läst en bok av honom, Platfome, som jag inte gillade alls. Tyckte den var poserande. Och det jag min protestantiska moralist minns bäst är en sexscen med den svarta tjänsteflickan. Kändes lite "titta vad jag vågar!". Men jag har förstått att jag borde ge honom en andra chans.
Dessutom har även jag bara läst, och sett i ett antal TV-program, Christine Agnot och C. Millet. Agnot skriver om jag förstått rätt nyckelromaner om sitt eget liv och senast har hon haft någon torride affär med Doc Gyneco tror jag det var.
Filosoferna pratar kanske mindre om sex. Det är bara BHLs numera fru som pratar om deras sulfurösa affär (och henne räknar inte ens jag till intellektuell:)
Ja, ja. Mer exotiskt för svenskar kanske ändå är det som inte är så vulgärt och skvallerpressmässigt? Att det faktiskt sitter filosofer och pratar i TV på bästa sändningstid både titt som tätt. Även om det är TV.mässiga filosofer.
Religion och grå översteprässtinnor låter bra. Men jag trodde du ville skriva om supandet och alla bedmates?
Skön idé!
(Kommer du ihåg att vi disk. om att skriva på ett annat språk än sitt eget vid ngt. tillfälle här på din blogg?)
Glöm inte att trycka in Dagerman och Strindberg på ngt. sätt :)
Charlie,
Intressant kommentar! Ja, så har jag också fattat det hela, nämligen att de här framgångsrika författarna skriver om sig själva. Precis som i Sverige egentligen.
Och jag tror att du har lite rätt om sexfixeringen, eller upptagenheten därvidlag.
Mina översteprästinnor kan liksom ha hur många bed mates som helst utan att någon höjer på ögonbrynen. Det ÄR ett annat förhållningssätt. Blir inte big deal på samma sätt.
Om man funderar på vad som säljer i Sverige däremot så är det ju att man utlämnar andra. Där tror jag att fransmännen har hårdare krav på sig att inte göra så. Faktum är ju också att fransk skvallerpress är rätt "snäll" om man jämför med engelsk åtminstone.
Yttrandefrihet (som liksom är förevändningen) väger tyngre hos nordeurpéer än rätten till privatliv som å andra sidan är mer skyddad hos sydeuropéer, i af i Frankrike.
Så har jag i alla fall uppfattat det hela.
Och allt det där tror jag hänger ihop, om än löst. Det blir en del av "kulturen".
Så, om vi ska dra några som helst slutsatser av det här så BORDE jag skriva en bok om MINA alla bedmates och spinna vidare på myten Svenskan. Men det vet jag inte om jag orkar.
Det där med filosoferna i teve har jag också tänkt på. Grejen är ju att filosofin ersatte kristendomen här, i och med revolutionen sas. Om man tänker efter så har filosofin otroligt svag ställning i Sverige, den finns knappt. Man diskuterar däremot gärna "andliga" frågor med någon medial präst i någon hörna av studion?
Att kyrkan är skild från staten har ännu inte satt några spår i debatten.
Och jag tvivlar ärligt talat på att det någonsin kommer att göra det.
Vi kommer få leva med flummiga präster som förklarar hur man ska leva.
Hela det komplexet är rätt intressant, men knappast något som säljer...
Nä, min tanke är en svensk-fransk roman i parnass-miljö (svensk), det franska inslaget kommer sig av min franska närmiljö, som jag får göra till det jag behöver i sammanhanget.
Mm, nya intressanta tankar om det privata vs. yttrandefriheten. Övervakningssamhället och hela den debatten. I Engand har de kameror ÖVERALLT utan att någon verkar fundera på det mer.
En anna grej du borde ta upp är svenskens förhållande till pengar. Man ska inte vara för framgångsrik med sitt skapande (då blir man Läckbergsföraktad) men samtidigt ha råd att leva lyxliv i lyxkläder. Typ Bergman förut och Noren numera.
Gunnar,
Ja, det dyker upp då och då. Lovar dessutom att gubbarna kommer med på ett hörn. Kanske till och med riktigt mycket!
Charlie,
Ja, det där med övervakning är ett särskilt känsligt kapitel i Sverige, verkar det som. Fast det kanske är för att jag är i bloggosfären som det framstår så. Är inte säker på att det gäller överallt.
Och pengar... men är det inte lite samma sak här? Dvs man får inte skryta om framgång, finns den ska den vara någorlunda diskret.
Motsvarigheten till Läckberg och gänget kan jag däremot inte komma på existerar.
Fast genikult, om nu Bergman och Norén är föremål för sådan, finns ju även här. I allra högsta grad. Kanske MER. Och möjligen är man mer tillåtande inför genier?
Fast där är jag osäker.
Skicka en kommentar