Inferno

Jag läser Strindbergs Inferno i Nationalutgåvans tappning, det vill säga med Strindbergs egen franska text (orättad) på vänstersidan och en svensk översättning på högersidan. Kan ju säga att svenskan är bättre.
Eller som min svärfar sa då han läst den: Ja, det var ju en intressant bok, men vilken dålig översättare Strindberg hade!

Det som slår mig då jag läser om Strindberg på t ex wiki, är hur han gav sig på allt, precis allt. I Inferno håller han på med kemiska experiment. Han vill bevisa att det finns kol i svavel (eller om det var tvärtom), kanske även kväve eller en annan sorts kväve dessutom.
Jag börjar fundera på vilka grundämnen som var upptäckta 1896 då Strindberg höll på. Nu låter det ju helstolligt, men jag vet att min egen morfar (född ca 1897) på gymnasiet hade en kemilärare som inte trodde på det periodiska systemet. Så det måste ju ha innehållit vissa luckor i alla fall. Och varit rätt så nytt?

Men mest är Strindberg förföljd och lider och har ont om pengar. Det verkar rätt tjatigt och den franska texten är förskräckligt obehaglig för den är full av lömska syftningsfel och oklarheter, svensk syntax och allmänt skumma grejer, det känns som om den smittar! Men han har ändå ett rikt ordförråd och en väldigt egen stil. Får man väl kalla det.

Jag har läst rätt så mycket Strindberg genom livet, verkligen inte allt, men en del. När jag var ung eller kanske barn gick ett tevedrama som byggde på En dåres försvarstal, det gjorde stort intryck på mig. Läste sen Olof Lagercrantz biografi, minns jag.
Kanske läste vi till och med Hemsöborna i högstadiet. Jag gjorde det i alla fall, men det kan ha varit på eget initiativ. Röda Rummet var dock obligatorisk i gymnasiet.

När jag läser Inferno klingar själva tonen bekant. Hur han skyr människorna, hur de hånskrattar åt honom, hur illa han tycker om omvärlden och samtiden. Han flyr till kemin.
Inferno är väl en av den svenska bekännelselitteraturens hörnstenar, förmodar jag. Vi har ju inte så stor erfarenhet av dylik.
Mottagandet bestod av artiklar om att Strindberg antagligen var galen.
Man känner igen det, eller hur?

Det lustiga med Strindberg är hur alla intellektuella i dagens Sverige kan finna något hos honom att knyta an till. Bekännarna refererar ju ofta till Strindberg. Dramatikerna kan inte undvika honom. Som målare lyckas han postumt bli en av de första expressionisterna. Som fotograf iscensätter han sig själv och sin familj.
Som kemist verkar han faktiskt rätt kass.

Återkommande ord i sammanhanget är titan (som jag gillar) och rabulist - som jag också tycker är roligt. Jag försökte hitta en översättning till franska och fann en mycket intressant artikel apropå rabulisten. Uppvigling (sv wiki) är tydligen något man främst ägnar sig åt i Nordeuropa och Anglofona länder, det är åtminstone där det är/var straffbart enligt franska wiki.
Kanske (äntligen) ett sätt att förhindra revolutioner?

Strindberg är som en sorts mentalt ikea som möblerar, än idag, det svenska kulturetablissemangets hjärnor.