Har läst Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv. Den fanns i pocketshop på Arlanda och jag hann läsa den i vänthallen och på planet.
Själv förordar Sundström långsam läsning eftersom texterna tillkommit långsamt eller snarare under en lång tid.
Jag var mest glad för att jag hittat en bok som jag inte hoppade över långa stycken i, som jag fann intressant på ett lågmält vis rakt igenom.
Nu tycker jag ju inte som Sundström hela tiden, men det behöver man inte göra. Vi tittar på samma saker men från olika håll, känns det som.
Hennes tidiga texter är mer politiska, hon gottar sig lite åt att tidigt ha varit emot konsumismen. Hon konstaterar att hon tillhörde det underliga släkte (i de flestas ögon alltså) som inte kunde leva (mina ord i ofs) utan litteraturen.
Men hon drar inga paralleller till det skolsystem hon inte genomgått, vilket väl i och för sig hade varit konstigt, vad gäller sakernas tillstånd.
Sundström gick gamla latinlinjen som helklassiker. Hon fick samma gedigna utbildning som mina föräldrar. (Sen var det slut med det.)
Så hon ser förmodligen inte det kunskapsförakt jag ser som en förlängning av själva skolan (den skola jag gick i) - som just en förlängning av själva skolan. Utan som något annat?
Och man får inte ett intryck av att det var något hon behövde konfronteras med särskilt mycket. Well, det slapp väl jag med, så småningom...
Hon skriver om hur det var att vara flicka och sen tant. Ingenting däremellan. Hon skriver (nästan finast, tror jag) om hur det är eller snarare var att vara mamma. Det är i efterhand hon konstaterar att hon saknar barnen, hennes kropp saknar dem.
Hon ser hur hennes centrum förskjutits till att vara till för dem istället för bara sig själv, men hon ser det då de flyttat, är borta ur bilden.
Hon skriver om språk (gillar verkligen de bitarna!) och om översättningar.
Och hon skriver om politik, anser sig tillhöra en förnuftig vänster.
Hon skriver också om vad som framkommit då hon släktforskat, rader av pigor och drängar och tidigt döda i diverse sjukdomar och umbäranden stiger fram i korta fraser direkt tagna ur kyrkböckerna. Hon skriver att hon inte vill skriva en roman om dem! Tack för det, Sundström!
Och så skriver hon om sin fullkomligt självklara tillhörighet hon känner i den medelklass hon är född in i och som hon fortfarande är kvar i.
Ja, så skriver hon om frikyrkligheten litegrann, men där har jag nollkoll.
Jag ser återigen en människa som betraktar ungefär samma land som jag men ur en annan tid, med andra förutsättningar. Hon känns då och då märkligt naiv, orubbad i sin medelklasstillvaro som hon framstår. Cykla över Västerbron deklamerande Horatius tyst inom sig kan hon göra. Det kan inte jag.
Och det beror inte på att jag bara har ett ben. (Äh, kunde inte låta bli.)
Hon ser på hela denna Sveriges utveckling (som jag såg stanna med en tvärnit då jag blev färdig arkitekt i början av 90-talet) som om den fortfarande pågick.
Lite vilset konstaterar hon att det påstås att dagens barn får sämre materiella förutsättningar än den tidigare generationen - för första gången.
Det där vet jag inte om det stämmer, men man säger ju det idag.
Att tillväxten går långsammare råder det väl ingen tvekan om, men resten?
Jag vet inte.
Att vi som är födda på 60-talet och senare har och har haft ett otryggare arbetsliv råder det väl däremot ingen som helst tvekan om.
Det är som om det ligger en avgrund av tid mellan mig och Gun-Britt Sundström. Hon är den som är ca tjugo år äldre, men jag är den som känner mig tjugo år äldre.
Som om ganska mycket av det samhälle hon hade omkring sig då hon växte upp ändå finns kvar, på något vis.
Medan det samhälle jag växte upp i är utplånat överallt utom i mitt minne.
Det måste vara en illusion.
Det måste bero på att jag inte bor i det Sverige där rester av Folkhem och bibel och cykelavtstånd är självklara i vissa miljöer.
Samtidigt. Boken gav mig, trots detta, eller just därför en mycket behaglig känsla av att världen trots allt är stor och att det finns mycket kvar att upptäcka. Och det var Sundström som direkt (och inte indirekt) gav mig den!
4 kommentarer:
Hoppas att du är medveten om ditt ansvar! Den boken måste jag skaffa när jag kommer till Sverige nästa gång. Jag har aldrig hört talas om Sundström och förstår inte riktigt varför efter att ha läst din text.
Jag kan deklamera Horatius för mig själv men däremot inte cykla över Västerbron (har ingen cykel just nu). Jag har ofta tänkt på det där: jag kan läsa vad som står på Riddarhuset och på monument och gavlar runt om i stan - tänkte jag säga men det gäller ju faktiskt alla europeiska städer. Och då tänker jag: snart finns det ingen som kan läsa de här inskrifterna längre. Men sen tänker jag: spelar det någon roll? Väl knappast. Låt de döda begrava sina döda, jag går och kikar på 'Avatar' i stället.
Tack också för att du skriver texter som ofta får en att stanna upp och tänka efter litet och ibland rucka på sitt perspektiv en aning.
Bengt O,
Så lite så. Känner med tanke på din inledning att jag borde presenterat författarinnan bättre. Hon var LITE av en 68-ikon, men har aldrig varit lika puckad som Lindqvist och Myrdal och gänget. Hon var, redan då, alltför förnuftig, tror jag. Kanske bidrog det där med den frikyrkliga bakgrunden även där.
Hon har, mig veterligt, skrivit två romaner, För Lydia som är en parafras på Söderbergs Den allvarsamma leken, men i sjuttiotalsmiljö och med mah-jong-vänster. Och ur en tänkt Lydias synpunkt då.
Och så Maken, som är en sorts kultbok vad jag fattar för unga feminister idag. Jag har läst den och tyckte, min vana trogen, att den var ganska tråkig.
Men den finns också i pocket.
(Skrev även länge kulturjournalistik på/för DN.)
Fast om du ska börja med något är nog den här bättre. Jag tror att du kommer att gilla den!
Bengt O,
vad gäller latinet finns det hopp, om man ser utanför Sveriges gränser vill säga. Här läser rätt många barn latin i ett par år på högstadiet, färre men dock ett försvarligt antal fortsätter sen med det ytterligare två (eller om de är "humanister" flera) år.
I Sverige däremot verkar motståndet ha varit tämligen kompakt länge. Redan på Sundströms tid ifrågasattes det och hon har svårt att motivera varför barn och unga ska läsa det idag.
Lite dumt, kan tyckas, men så blir det kanske då man är kvar i det svenska, jag höll på att säga, för länge, men det är fel.
Då man inte fördjupar frågeställningen kanske är bättre.
Hon var även med i Bibelkommissionen och har alltså bidragit till den nya bibelöversättningen. Det skriver hon också om.
Hej,
Bara en kommentar om G-BS:
Hon är född 1945 och har givit ut fyra romaner, förutom dem du nämner också "Student 64" och "Oppositionspartiet". (Båda kom i mitten av sextiotalet men är fortfarande läsvärda; G-BS har alltid varit en lysande stilist.) Därtill en reportagebok, några kåserisamlingar och fem barnböcker.
"För Lydia" (1973) är mycket riktigt en omskrivning av "Den allvarsamma leken". Berättelsen börjar dock i slutet av 50-talet och så mycket sjuttiotalsmiljö och Mahjong-vänster finns där inte.
Vad gäller det där med "68-ikon" kan det vara värt att citera vad hon skriver i kapitlet "1968" i "Bitar av mig själv":
"Själv gnällde jag inte sällan över tokvänstern på den tiden, i artiklar och böcker, och jag upplevde det förvisso aldrig som att jag tillhörde någon grupp med opinionsmässigt övertag eller något vinnande lag/.../ Men gnället berodde på att jag då som nu tyckte att det var den kloka delen av vänstern som förtjänade uppmärksamhet."
Skicka en kommentar