Pff, det här var det dummaste jag läst på länge. Som vanligt när såna här "bokmänniskor" pratar så pratar de en massa strunt.
Vad de säger?
Jo, minsann, bestsellerismen är inget ont i sig, förlagen vill gärna sälja bästsäljare, men författarna får inte börja spekulera över huruvida deras skrivande kan sälja eller inte. De får minsann inte ens snegla mot det bästsäljande.
Hur naiva får förläggare vara?
Det finns inte en enda svensk författare som inte har med den aspekten i sitt skrivande. Alla som skriver gör ett val där. Ett högst medvetet val. Antingen struntar man i vad som säljer och tar konsekvenserna eller också försöker man skriva bästsäljande och tar för all del också konsekvenserna. Allt som är skrivet i den andan blir nu inte sålt. Fler deckare säljer inte än tvärtom.
Uppdatering: Bengt O har skrivit en bit i frågan, delvis utifrån min och Magnus diskussion nedan, delvis utifrån andra texter och framför allt med sin egen tydliga åsikt i frågan. Läs så får ni veta den.
10 kommentarer:
Medvetet val - ja, kanske, i alla fall när man publicerat ett par böcker. Men innan dess? och är det alltid ett *fritt* val att välja mellan att skriva t ex dramatik i förortsmoiljö byggd på egna erfarenheter från det hållet, och delvis på det uppblandade språk som de kör där, men gestaltad och med säker tonträff - eller strömlinjeformade deckare eller romaner som kittlar läsaren med att "det här är delvis en öppen, factual redovisning av händelser i min pappas liv"? Att skriva surrealistisk poesi och kritik eller att skriva "Den försvunna tanghästen", "Ondskan" eller "Underbar och älskad av alla"? För vem är det ett genuint fritt val?
Man kunde också påstå, om man ville, att det är ett fritt val huruvida man önskar skriva på engelska eller svenska. Ganska många svenska förfttare kulle rent tekniskt klara att skriva direkt på engelska och skulle därmed kunna vända sig till en mycket större publik (eller de skulle kunna köpa en anonym språktvättare som går över detaljerna och ser till att det ser "infött" ut). Men vbåde du och jag inser att man skulle tappa alltför mycket i just språket: närheten, känslan för vilken formulering som är rätt, för att skapa ordentligt driv och övertygelse i språket i stället för bara en rad av bleka scener. och dessutom vill knappast engeslak eller amerikanska förlag ha den sortens direktskrivna böcker, som utpselar sig i amerikansk miljö, från Sverige - ska det vara en svensk så ksa han i nån mening kännas exotiskt nordisk!
Tittar man på säljvolymer och exponering är det ingen tvekan: idag domineras den svenska bokmarknaden av deckare, kända personers memoarer (i någon form) och kokböcker samt uppdaterade harlekinböcker, de senare oftast utländska eftersom svenska författare har svårt at göra det lika otvunget. Både på större bokhandlar och varuhus är det så, liksom på bokklubbarna. Den sorts bestsellers som är något mer än underhållning för stunden skrivs knappt i Sverige numera.
Men frågan ä'r kanske fel ställd för många som rör sig i bok- och mediebranschen idag? Så här: många som har hängt runt i media ett tag eller nu år 2010 har drömmar ditåt är väl inte speciellt intresserade av att deras text skulle vara personligt gestaltad, bottna i ett eget språk, med egen färg och som har brottats med föregångar för att komma dit. Den sortens bild av den unge diktaren som försöker, skriver, försöker igen, tänker, svettas och kämpar med sitt språk och sitt stoff tills han/hon hittar sitt genuint egna språk, sina egnavägar, var självklar under 1900-talet, både för författare, kritik och litteraturvetenskap, men den är, gissar jag, irrelevant för många deckarförfattare eller krönikörer som skriver roman, typ Martina Haag eller Linda Skugge. och kanske också för många som "vill bli författre2 idag: de vill bli kändisar, få tillträde till mingelpartyt, intervjuas i tv och ge ut en roman på 150 sidor var tredje år.
Det var det Björn Ranelid satte fingret på med orden "En miljon människor kan skriva som Liza Marklund men ingen annan kan skriva som jag".Det var kaxigt sagt och jag är inte någon större beundrare av Ranelid, han är ibland bara för mycket, men han hade i princip rätt. Liza marklund är inte personligt präglad, vare sig som stilist eller i sina ämnesval eller som konstruktör av berättelser. Hon är 100% av sin tid och sin kvällstidningsmiljö, henns sätt att skriva är en direkt utväxt av den snackiga tabloidkrönikan med streckgubbar som exempel - men hon är ögonblickligt läsbar om man orkar. Och en bokmarknad där tonfallen och historierna hos alla som exponeras är till den grad minsta gemensamma nämnare, så generiskt glatta som i till exempel "Sprängaren", "Hypnotisören" eller "Bridget Jones dagbok" blir faktiskt väldigt fattig.
Magnus,
Hm, du krånglar till det här, man kan alltid fråga sig hur fria valen är och kommer då i regel fram till att de är inte fria alls.
Men säg så här då: Författare som har ett eget språk, har stoff och ämnen etc kan också välja, likt makarna Kepler att försöka sig på ett kommersiellt skrivande. Att Guillou skulle kunna göra tvärtom tvivlar jag på, men är inte helt säker, att Läckberg skulle kunna det är fullkomligt uteslutet.
Så ja, i någon mån ett val. Men visst, jag talar inte om debutanter i första hand, även om också de kan vara väl så medvetna, utan om människor som har haft tid att få en uppfattning om den här miljön, den här marknaden och så vidare.
Den avgående kulturchefen Stefan Eklund formulerar det som är den egentliga problematiken i en text om läsning:
"Det här samarbetet ställer förstås krav på läsarens bildning. Ett känsligt kapitel. Få vågar anta att den bestsellerism som idag har kopplat greppet om bokmarknaden har sin grund i att det inte längre finns tillräckligt många bildade läsare. Och, för att anknyta till ett aktuellt tema, det beror i sin tur på en urholkad kultur- och skolpolitik."
Här:
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/befria-lasaren_5393493.svd
Och det har han naturligtvis helt rätt i.
Man kan också uttrycka saken som så att de som valt (och dessutom lyckats med) att skriva underhållningslitteratur har gjort det som en sorts yrke, eller en försörjning. Man vet ju att de sitter diciplinerat och skriver åtta timmar om dagen. Det är ett jobb helt enkelt.
Det andra förhållningssättet (det som kräver bildade läsare) är däremot att se det skrivna som en del i ett konstnärskap. Och få är de som försörjer sig på sitt konstnärskap.
Den här tudelningen kommer framöver att bli allt tydligare.
Och det man med fog kan anklaga förlagen för (även om de inte är ensamma) ÄR att lägga alla marknadsföringspengar på just det som de tror är de blivande bästsäljarna.
De VÄLJER vad som ska ligga på pall på ICA, och de VÄLJER att inte satsa på unga författarskap som skulle kunna bli nya Ekman/Lidman/Tunström. De skulle kunna lägga mer pengar på författare som Khemiri, Stridsberg, det finns säkert fler. Visst, de satsar litegrann, lite mer än på Lotta Lotass, men inte tillnärmelsevis som på just Keplers.
Och det verkar de ju inte själva vilja se eller prata om?
Till detta kommer sådana författare som jag själv. För mig är det helt uppenbart: Vill jag även fortsättningsvis komma ut på Bonniers så måste jag ÄNDRA mitt skrivande, få det att passa in i någon form av kommersiell av dem uppställd ram.
Så har det alltid varit i någon mån, men den ramen har liksom blivit mycket snävare nu med minskad utgivning. En jäkla massa (svenska) författare som kommer petas från de stora förlagen. Det har så att säga redan börjat hända och det kommer att synas än tydligare framöver.
En icke-önskad poet/icke-lönsam prosaist får vänta ca tre år hos Bonniers för att få ut sin bok. Sen ges boken ut med ett minimum av marknadsföring, och sen hoppas förlaget att författaren själv ska begripa att det här inte håller längre.
Avslutningsvis kan jag även konstatera att de bildade läsare (Eklunds artikel) som behövs också inom förlagen i stor utsträckning saknas just inom förlagen. Åtminstone det förlag jag varit i kontakt med.
Så författarskap att likställa med konstnärskap kommer det bli ont om i framtiden, även om de naturligtvis kommer att finnas någonstans i den yttersta periferin och mycket få läsare kommer att känna igen dem som just - konst.
Karin: folk väljer inte sina erfarenheter helt fritt, man väljer som bekant inte heller sina föräldrar eller sin bakgrund.. John le Carré och Frederick Forsyth, för att ta ett par exempel på kommersiellt storsäljande författare med verklig klass och litterärt värde, hade inte kuhnat skriva sina böcker om de inte suttit på egen erfarenhet från agentvärlden eller de dolda, smutsiga krigens sfär. I alla fall hade de inte fått samma salta doft och samma frihet och säkerhet inför sitt material. le Carré jobbade i tidiga år för MI6 - samma år som man jagade Cambridgespionerna och sköt avhoppare i Berlin - och Forsyth var reporter från olika kolonialkrig och träffade verkligen - både före och under sin karriär som författare - lönnmördare, diplomater, barnsoldater och legoknektar, han gorde vad som kan kallas "deltagande observation" från dessas liv (däremot skyltade ingen av dem inför läsarna med att de hade denna insiderkunskap, de gav sken av att vara kunniga amatörer). De allra flesta författare har inte de möjligheterna, och det är inget man kan tvinga sig till eller knyta till beslutet att bli författare. Ingen kan stå vid 25 eller 40, helt okänd, och säga "Nu ska jag tjäna storkovan på att skriva böcker, och för att bygga under det ska jag bli krigsreporter/läkare/spion/politiker", inte som om det var nån slags fälttågsplan. Drömmar i den riktningen kanske, men det går inte att sätta igång och styra en karriär som krigskorre för att man sedan siktar på att bli författare.
Du avskyr uppenbarligen det du uppfattar som "gnäll", enkannerligen kulturgnäll, och jag håller med om att det inte är så klädsamt eller sexigt när någon som lever på att skriva vädrar sin olust inför att Dan Brown lyfts fram mest av alla, sin misstro inför framtiden, att litteraturen redan länge har förlorat status och att man får nålpengar för att skriva i tidningar etc. Det är ju festligare om alla kunde agera som Dostojevskij eller Norman Mailer och bara tuta och köra. Men om bokmarkknaden idag faktiskt premierar helt andra slags böcker än på Strindbergs eller Erik Legrens tid, och helt enkelt tränger ut det som inte är lättfattligt och hårt personlanserat? Det förtjänar en kritisk diskussion.
Jag håller f ö inte med om att bokhandlarna skulle kunna agera helt utan tanke på hur media arbetar; du verkar underförstå att det skulle gå. En liten och specialiserad bpokhandel kan det kanske, om den har sin trogna kundkrets, men Akademibokhandeln/KF eller boklådan mittemot stationen kan knappast driva en enmanskampanj för seriös litteratur eller ens för kvalitesdeckare. De måste sälja Camilla Läckberg om de vill överleva. Det tråkiga är at der stjäl utrymmet för att också sälja och lansera smalare titlar.
Som den mycket intelligente läsaren gissar så hade jag inte sett Karins senaste replik (12.07) innan jag postade min egen ovan. Hade det varit klart att bloggposten delvis var en självuppgörelse och inte endast en snäsning åt en debatt på bokmässan, så hade svaret kanske tagit en litet annan riktning (ursäkta!) En del av problemet är ju att "konstnärligt medveten prosa" etc, romaner som ställer höga konstnärliga krav på sig själva och som väntar sig en orädd, öppen läsare, inte passar in i dagens kommersiella logik.
Pär Lagerkvist och Hjalmar Bergman var förvisso inte storartat lönande på sin tid heller - de var i många år en ren förlustaffär - men de kunde hålla på därför att deras böcker ingick i en utgivning som gav status åt Bonniers, t o m när de skrev saker som gick över även kritikernas hoprisont. Idag ses det inte om värt för förlaget att odla fram författare som ger lpngvarig kulturell cred eller som kommer att sälja även om sjuttio år.
Magnus,
Nej, sina erfarenheter väljer man förstås inte, så långt är jag med. Däremot väljer man sin lektyr, det man skriver behöver inte alltid vara självupplevt, man kan plugga in ämnen och komma långt med det.
Bokhandeln tror jag inte att jag nämnt? Den är väl i och för sig också delaktig i den här processen? Men nog skälls det mer på den än på förlagen. Liksom det (med fog) skälls på biblioteken som gör sig av med sin litteratur till förmån för underhållningslitt.
Båda två konstaterar vi tingens nuvarande ordning, böcker som underhållning är här för att stanna. Och ja, nog tål det att diskuteras, vilket vi ju gör nu.
Mitt inledande inlägg innehöll en viss irritation som jag fortfarande står för.
Eller så här: bästsäljarna har så gott som undantagslöst inte med litteratur att göra. De är en del av uplevelseindustrin och ska behandlas som det, menar jag. Allt annat är hyckleri.
Karin,
Ursäkta att jag missade att du talade om förlagen snarare än bokhandeln där. Min miss i hastigheten. De lyder ju delvis samma affärsmässiga logik, men jag förstår faktiskt inte helt varför Bonniers m fl idag tycks se det som omöjligt att på ett kontrollerat sätt ta igen på gungorna det man förlorar på karusellen. Det gick ju förr, och det är trots allt inte så att det säljs enbart snabba pocketböcker eller att förlagen har dåliga vinstmarginaler. De stora förlagen drar in bra med vinst, och inte ens en bonnierbyråkrat kan väl missa att en författare som kommer att sälja stadigt ända tills copyrighten tar slut är ett stort kommersiellt värde? Det som saknas är någonstans engagemanget för bra eller nyskapande litteratur bortom snabbisarna. Självförtroendet. Eller har de helt enkelt gett upp tanken att tjäna in något på själva böckerna och resonerar som så att det är när det blir film och events av som man börjar skära guld av'et?
Och det är trots allt mycket fler som köper böcker regelbundet idag än på 30-40-talet, då t ex Eyvind Johnson kunde få ut tio böcker innan han slog igenom.
Förlag agerar naturligtvis mer aggresivt idag, man köper över varandras författare. Tidigare fanns det en oskriven hederskodex att man inte gick ut hårt för att köpa ett annat förlags storsäljare. Men de vårdar inte heller sin utländska namn: ett ypiskt exempel är väl att W&W droppade Solzjenitsyn plus, tror jag, många andra moderna ryska författare i början av 90-talet. Man behöll kontrakten men slutade ge ut deras böcker och gjorde inga nytryck. Solzjenitsyns "Mars 1917" avbröts mitt i trots goda recensioner, det var kanske ingen storsäljare men ett viktigt steg i hans verk - och hur ofta kastar ett förlag en nobelpristagare åt sidan medan han ännu är fullt aktiv? Vill man hitta Gulag-arkipelagen eller Den första kretsen idag får man leta på antikvariat eller på nätet, det är i och för sig inte jättesvårt att hitta men att W&W inte gett ut dem i paperback på nytt är ju häpnadsväckande.
Manuell trackback:
http://www.karlsson.at/ring/SeptBest.htm
Det känns som något håller på att hända! Sammanslutningen Noff med många små förlag, egen katalog och hemsida liksom de nyss samgående 12 mindre men inte små förlagen "De oberonde".
Mitt hopp och intresse ligger hos dem!
Skicka en kommentar