Moment monument

Ni tror kanske att jag lagt ned gravad fisk-projektet? Nix, långt ifrån. Askestads Frånfällen (som för övrigt kommer ut imorgon, tror jag, fastän den redan finns i bokhandeln) är numera inlemmad i projektet - den passar alldeles utmärkt där. Ska man hålla på med döden tycker jag att man ska göra det fullt ut. Döden borde vara mer närvarande i våra medvetanden, tänker jag nu.
Uppdatering mitt i: Här, på mbm förlag finns en intervju med Askestad om Frånfällen. Läs den! Om inte annat så för att få ett gott skratt.

Nu tillbaka till mitt igen:
Jag har varit på två begravningar som slutade på Montparnasse-kyrkogården, min mans farmor ligger där, och när hans (makens) faster dog så undrade farbrorn om man inte kunde kolla upp ifall det fanns plats, vilket det visade sig göra. I alla fall för en till.
När vi åkte till begravningskaffet spekulerade vi lite i det där, för gravarna står jäkligt tätt och vi kom fram till att man rimligen måste stapla kistorna på varann i (alltså i höjdled) och att det var djupet som avgjorde antalet. Kanske finns det tvåspaltsgravar under riktigt stora monument.

I alla fall, där stod vi kring graven. Man baxar bort den tunga stenplattan (i det här fallet), sen står folk lite utströdda liksom, som utplanterade mellan de andra gravarna, för man får inte plats allihop nära, och kistan sänks ned med hjälp av rep av stadiga killar i svarta lågbudgetkostymer och sen får man kila förbi, om man vill.
Jag såg farbrorn stå och kika ned där med sitt yngsta barnbarn bredvid sig och han sa "Men tror du inte att en till får plats?" och jo, det trodde barnbarnet.
Ett år senare var det hans tur.

I alla fall, just den gången slog det mig, här står jag med alla svågrar och svägerskor. Vilkas begravning kommer jag gå på och vilka kommer gå på min?

Det är frågor man kan ställa sig en regnig grå dag på Montparnasses begravningsplats.
Det som var grafiskt väldigt effektfullt var att alla hade svarta paraplyer.