Intressant artikel av Mustafa Can i SvD om "Landet som försvann" - vad som egentligen hände när delar av Sveriges basindustri, järnmalmen och dess förädling försvann.
Cans fråga är vad som hände med människors och samhällens identitet i kölvattnet av nedläggningarna. Svaret blir avfolkning, ungdomarna försvinner och vad de sen gör står inte men jag antar att de flyttar till storstäderna och blir medelklass?
Den äldre generationen blir kvar och lever på minnen.
Det här förklarar väl en del av de politiska rörelser vi ser nu, både i partiernas profiler och i valmanskårens rörelser.
Men hur många var egentligen sysselsatta i just industrin under dess guldålder?
Knappast en majoritet ändå?
Även om hela samhällen var beroende av en industri så jobbade väl ändå just en majoritet med annat? Jag tänker på kvinnor och även allt annat som behövs runt omkring.
Att identitet sitter i klass i Sverige är ju ingen nyhet, när majortieten inte längre ser sig som arbetarklass kanske det är rätt självklart att vänstern backar? Detta apropå Bengts intressanta text häromdagen.
Och bara en grej till, Can nämner det mer i förbigående, men det här mönstret gäller förstås hela Västeuropa. Industrinedläggningen, utlokaliseringen som det väl heter.
I teve här ser man det också hela tiden, arga tanter med hårnät som gjort kex hela livet och nu måste de sluta. Arga gubbar som ockuperar en verkstadsindustri(?) som gjort valsar eller vad som helst i den stilen.
En enda gång har jag sett ett reportage om ett företag som flyttar tillbaka efter åtta år i Kina. (Kineserna var för slarviga.) Då finns de kunniga arbetarna i stort sett kvar, företaget återanställer men inte alls lika många, de tar upp en kvalitetsproduktion igen men med delvis helt nya förutsättningar.
Jag tror inte att det är en utveckling man kan räkna med i stort precis.
På söndag är det val. Jag har redan röstat. Min identitet har aldrig suttit vare sig i det nya eller det gamla arbetarpartiet, så för mig är det hela rätt oproblematiskt.
Men så enkelt har tydligen inte alla det.
10 kommentarer:
Gillade du artikeln och bilderna kan jag tipsa om följande hemsida: jornmark.se
En spännande hemsida om den accelererande omvandlingen av Sverige och Europa. Och om byggnader som står kvar efter att deras ändamål och ändamålsenlighet upphört eller flyttat.
Om valet är jag fortfarande osäker. De jag tycker om som personer representerar inte det jag vill eller kan stödja.
Kram,
Sopis
Sopis,
Tack, ska kolla strax.
Jag kollade debatten (halva) igår på nätet, och jag vet inte precis om jag röstade rätt heller.
Ja Mustafa Cans reportageserie är klart läsvärd.
Kan även tipsa om programserien Tom Alandh i Sverige på SVT Play: Länk
.
Visst, Cans frågor har ingen plats på den urbana scen där man ivrigt reducerar alla slags val, hemmahörighet och (o)trygghet till mode, till att köpa sig en identitet i närmsta butik eller spana in den i ett glättat magasin. Hans frågor framstår som pinsamma helt enkelt eftersom de handlar om villkor som man inte kan eller vill välja bort utan att någonting i en, och ens förankring, förstörs.
Exempelvis centerns förvandling från ett folkrörelseburet parti, nära vanliga människor landet runt, till en hårt toppstyrd och medialiserad rörelse med en typiskt urban idébas, mer marknadsliberal än (m) och paradoxalt nog utan egna tidningar, skulle knappast gå att begripa utan denna urlakning av landsbygden. och småstäderna. När de enda som kan göra sig hörda är de som talar pr-språket eller som hoppat upp på nån entreprenörs skuta, då försvinner det mesta av utrymmet för att tala utifrån egna erfarenheter och att försvara dem som inte vill ställa sig upp och showa i media. Det som betyder nåt blir att få det att låta som att "jag hör till gänget".
Magnus,
Jag förmodar att du menar tvärtom? Cans reportage är ju ett av de få som eventuellt faktiskt förklarar något av de förändringar i valmanskåren vi nu ser?
Centern är ett bra exempel. Jag förmodar att om Centern hade fortsatt att vända sig till småbönder i första hand (storbönder, dåligt ord men kommer inte på något bättre i all hast) röstar väl på moderaterna, eller gjorde i alla fall på gamla moderaterna, så hade den (c) idag haft ungefär 1% av rösterna, eller nåt i den stilen.
De gamla partierna har sina rötter och sin historia i ett samhälle som sedan de bildades genomgått och genomgår enorma förändringar.
Folk hänger inte med, helt enkelt. Eller ALLA (rätt många?) hänger inte med. Jag förmodar att det här också är förklaringen till att ett främlingfientligt parti nu har sin plats även i det svenska parlamentet.
Svenskar är varken mer eller mindre främlingfientliga än de alltid varit, det är deras egen situation som förändrats, möjligen i kombination med det som kallas en misslyckad integrationspolitik.
Men det enda sättet att verkligen integrera folk är ju att se till att de behövs - på arbetsmarknaden...
Karin,
Personerna och miljöerna i Mustafa Cans reportage ser man sällan i media annars, de flesta tidningar vill absolut inte slösa tid på att gräva i deras verklighet. Can gör det, men så har han också en betydligt mindre ironisk syn på dem än den genomsnittlige stekaren, docenten eller journalisten har. Visst, landsbygden har bytt från masugnar, jordbruk och småfabriker till callcenters, AMS-projekt och försök till turistekonomi, men det var inte någon helt ödesbestämd förvandling. Även om de regeringar vi har haft de snaste tio-tjugo åren har hjälpt till.
Partier är inte alltid samtida i förhållande till varandra och till vilka frågor som är viktiga för dem, och de behöver inte vara det för att överleva och lyckas. Bara för att t ex centern och fp idag lever i samma ekonomiska verklighet som skapat berlusconi eller Dansk Folkeparti och förbruningen i dessa länder - det hdlar i grunden om samma slags förändringar - betyder det inte att de vore tvungna att läsa den politiska kartan på samma sätt och trava med i samma tåg. Men det gör de på sätt och vis, och våra media och de partier som t ex centern har närmast omkring sig i det politiska badkaret ställer sällan några tydliga frågor om deras ryckiga kursändringar, vart de är på väg och så. Det anses alltför präktigt i det soffklimat vi numera har.
Magnus,
Jag tror att vi är överens om att Cans reportage just därför var BRA.
Du tänker dig en annan utveckling för t ex centern och fp. Bra, säger jag, men HUR?
Själv saknar jag över hela det politiska fältet något av en förankrad historiesyn, om man vet varifrån man kommer är det lättare att veta vart man ska.
Menar du samma sak?
Karin,
Ja, jag förmodar faktiskt att om de partier vi hade 1990 kunde ha deltagit i valet 2010 - alltså partier med en del av den idébas, de drivande frågor och det relativt öppna tilltal (ibland i alla fall) som t ex Ingvar carlssons (s) och Westerbergs fp hade, naturligtvis litet uppdaterade! - så skulle de mycket väl kunnat göra livet farligt för sina nutida kusiner. Många väljare känner tydlig olust inför dagens hårt PR-slimmade partier och deras oförmåga att ta ställning på ett tydligt sätt. Och jag håller med om att det har att göra med att det s a s aktiva förflutna inom ett parti, det som spelar någon roll för dess inre liv, sällan går längre bakåt än tjugo-trettio år. Just nu har jag inga tips om exakt var man kunde börja för att ge centern eller andra partier en annan profil och en vettigare politisk bas, men särskilt centern håller i rask takt på att göra sig politiskt irrelevant
Sverige har ett av de mest stabila partisystemen i Västeuropa. Partierna har förändrats internt, ibland rätt så radikalt, men några tunga nya partier har knappast kommit till och vunnit rejält inflytande de senaste femtio åren. Bortsett från mp och kd, och då är ju kd den svagaste medlemmen i alliansen, deras inflytande på politiken är rätt marginellt. Medan mp aldrig har varit fast knutet till en regering, aldrig ahr tvingats ta ansvar för några obekväma beslut, för regerandet.
Ang. det första jag skrev om Can förmodar jag att du läste det som att jag menat att *hans* frågor var dåliga ("har ingen plats"). men inte så. Jag menade givetvis att den typen av frågeställningar, det sättet att förankra en story i ett begripligt socialt sammnhang är föremål för en mer eller mnidre tyst utträngning i media idag, särskilt i pressen: den typen av frågor och skrivande ses som diffust hotfulla och otrendiga, och därför förlöjligas de.
Magnus,
Nu fattar jag bättre och på den tiden jag hängde på twitter vill jag minnas att Expressens "liberala" ledarskribenter nog drev med honom.
I övrigt håller jag också med dig, jag tror vi är inne på samma tankegångar även om vi uttrycker dem lite olika.
Sannolikheten att vi får se våra "drömmar" gå i uppfyllelse ser jag som rätt liten.
Karin: Visst, de ogillar honom djupt skulle jag tro. För dem framstår han om den arketypiske DN-mannen, ovillig att slänga in små ironiska blinkningar överallt, allvarlig och alldeles för tydlig med att skilja mellan verkliga förklaringar och egenuppfunna metaforer eller pseudoförklaringar. De avskyr Ulrika Kärnborg av ungefär samma skäl (enligt mig är hon en av de bästa yngre journalisterna i landet). Klart att det ingår en del avundsjuka i det där också. Både Can och Kärnborg befinner sig ju några pinnar högre upp i karriärtrappan och tjänar bättre än de flesta av 25-35-åringarna på Expressens ledare och kultur.
Skicka en kommentar