fredag 10 september 2010

Mina Barn

De är ju för gulliga, de svenska skrivande mammorna. Lena Andersson, som inte verkar vara mamma är mindre gullig. Men Aase Berg är ju söt, och Therese Eriksson som förnuftigt påpekar att vi måste höra fler föräldrar är ju så förnuftig man kan vara. (So, here we go, Eriksson!):
Vore jag svensk nu skulle jag fråga: Men var är papporna?

Men jag är inte svensk längre. Jag skiter fullkomligt i papporna vad gäller barn. Visst, de har en roll att fylla, no doubt about it, men det är jag som är mamman. Pappan ser jag på franskt vis, eller åtminstone som jag hört det beskrivas här många gånger - det viktiga är vilket förhållande jag har till honom, om jag ger en positiv eller negativ bild av honom, vilket historiskt sett är den vanligaste situationen (Hear, hear, det är alltså viktigare att vara någorlunda överens än båda två lika närvarande, ställer en del jobbiga krav va? Inte förenliga med svensk kultur, kanske?). Män har alltid varit frånvarande i sina barns liv. Här, där jag bor är de, säg två senaste pappa-generationerna de första som är intakta och som även önskar och kräver större närvaro i familjelivet. Krig och arbete har gjort fäder frånvarande i alla tider.
Hepp.

Eller säg så här, åtminstone vad gäller småbarn: Det är inte barnen som behöver papporna, det är mammorna. För barnen är det sannolikt egalt, under förutsättning att den som är där mest är hängiven och att andra kommer in succesivt.

Däremot har jag en något mer ambitiös inställning än Berg. Jag leker inte, jag heller, jag tog i somras mina söner till Gröna Lund, de hade aldrig varit på ett nöjesfält (eller vad det nu heter). Jag anser att det tillhör allmänbildningen att ha varit det. Men jag gör inte om det i första taget. Utställningar och film - ja, om de själva vill och även jag har en chans att ha någon glädje av det hela - det vill säga sällan.
Semestrar och lov alltid på samma ställen.

Däremot tror, för att inte säga vet, jag att jag fyller dem med ett innehåll - språk. Mina barn är tvåspråkiga, det beror inte bara på mig, men mest. (Vad de ska tänka lämnar jag däremot åt dem att avgöra, åtminstone på sikt. Men som sagt, att de kan tänka tycker jag är min och deras fars angelägenhet att se till att de får lära sig.)
Men jag vill också att de lär sig uppföra sig hyggligt, att de känner sig någorlunda hemma och avspända i de allra flesta miljöer. Det kräver viss träning som ingen annan än vi, föräldrarna, kan ordna.

Jag tycker också att man ska vara medveten om att man som förälder gör en förskräcklig massa val i deras ställe åt dem. Man väljer skola, man kanske inte väljer bostadsort, men man väljer aktiviteter, även om de får ha ett ord med i laget, man väljer även sin egen situation i någon mån, sitt umgänge, sina vänner - men inte sin familj.
I vårt fall väljer man språk. Kultur, quoi.

Länge tänkte jag att jag skötte själva karossen, det gör jag ju också. De blir vaccinerade och får tandställning och jag ser till att de äter näringsrikt, typ. De har kläder på kroppen och skor på fötterna.
Men i det ögonblick de talar så är något annat igångsatt. Och det är liksom det som är det viktiga.
Vad än Berg tror.

2 kommentarer:

Björn sa...

mm, jag tror att det ligger mycket i det här - men när barnen var små tycker jag nog att jag tog ansvar, även om det är svårt att med inifrån-perspektiv göra en korrekt bedömning - det blir lätt så att modern ansvarar och pappan "hjälper till", som det så vackert heter.
Nu är mina barn större, så vi slipper de obligatoriska nöjesfält- /djurparksbesöken, men ambitionen måste väl ändå vara att det sker på barnens villkor, att i den mån jag som förälder har lekt med barnen har det varit något nödvändigt, att ex övervaka och förhindra skador ...
Sen är det svårt att undkomma de subtila underförstådda pikarna: när jag bakar skapar det viss oreda, liksom när min fru grillar eller kör bil (vilket hon gör i 95 % av fallen), för att ta två exempel. Det förväntas inte ske på detta vis.
Jag har tänkt på det ibland, att många kvinnor / mödrar som skriver väldigt medvetet avstår från att nämna sin man överhuvudtaget, vilket gör att man kan uppfatta deras åsikter som gnäll: varför inte ställa krav på mannen om det är så jobbigt?
Sen är det en annan sak, och jag tror att facebook gör det värre, att man som förälder förväntas skapa aktiviteter för sina barn, alla dagar i veckan - ja, då blir det stressigt, det hade jag kunnat säga på förhand!

Karin S sa...

Hela den här kategorin av artiklar är rätt skum. Man skriver om sig själv helt enkelt.
Det kan man ju göra, men har det verkligen i en dagstidning att göra, tänker jag alltid då jag läser det hela.
Jag tycker inte det.