Mina Barn

De är ju för gulliga, de svenska skrivande mammorna. Lena Andersson, som inte verkar vara mamma är mindre gullig. Men Aase Berg är ju söt, och Therese Eriksson som förnuftigt påpekar att vi måste höra fler föräldrar är ju så förnuftig man kan vara. (So, here we go, Eriksson!):
Vore jag svensk nu skulle jag fråga: Men var är papporna?

Men jag är inte svensk längre. Jag skiter fullkomligt i papporna vad gäller barn. Visst, de har en roll att fylla, no doubt about it, men det är jag som är mamman. Pappan ser jag på franskt vis, eller åtminstone som jag hört det beskrivas här många gånger - det viktiga är vilket förhållande jag har till honom, om jag ger en positiv eller negativ bild av honom, vilket historiskt sett är den vanligaste situationen (Hear, hear, det är alltså viktigare att vara någorlunda överens än båda två lika närvarande, ställer en del jobbiga krav va? Inte förenliga med svensk kultur, kanske?). Män har alltid varit frånvarande i sina barns liv. Här, där jag bor är de, säg två senaste pappa-generationerna de första som är intakta och som även önskar och kräver större närvaro i familjelivet. Krig och arbete har gjort fäder frånvarande i alla tider.
Hepp.

Eller säg så här, åtminstone vad gäller småbarn: Det är inte barnen som behöver papporna, det är mammorna. För barnen är det sannolikt egalt, under förutsättning att den som är där mest är hängiven och att andra kommer in succesivt.

Däremot har jag en något mer ambitiös inställning än Berg. Jag leker inte, jag heller, jag tog i somras mina söner till Gröna Lund, de hade aldrig varit på ett nöjesfält (eller vad det nu heter). Jag anser att det tillhör allmänbildningen att ha varit det. Men jag gör inte om det i första taget. Utställningar och film - ja, om de själva vill och även jag har en chans att ha någon glädje av det hela - det vill säga sällan.
Semestrar och lov alltid på samma ställen.

Däremot tror, för att inte säga vet, jag att jag fyller dem med ett innehåll - språk. Mina barn är tvåspråkiga, det beror inte bara på mig, men mest. (Vad de ska tänka lämnar jag däremot åt dem att avgöra, åtminstone på sikt. Men som sagt, att de kan tänka tycker jag är min och deras fars angelägenhet att se till att de får lära sig.)
Men jag vill också att de lär sig uppföra sig hyggligt, att de känner sig någorlunda hemma och avspända i de allra flesta miljöer. Det kräver viss träning som ingen annan än vi, föräldrarna, kan ordna.

Jag tycker också att man ska vara medveten om att man som förälder gör en förskräcklig massa val i deras ställe åt dem. Man väljer skola, man kanske inte väljer bostadsort, men man väljer aktiviteter, även om de får ha ett ord med i laget, man väljer även sin egen situation i någon mån, sitt umgänge, sina vänner - men inte sin familj.
I vårt fall väljer man språk. Kultur, quoi.

Länge tänkte jag att jag skötte själva karossen, det gör jag ju också. De blir vaccinerade och får tandställning och jag ser till att de äter näringsrikt, typ. De har kläder på kroppen och skor på fötterna.
Men i det ögonblick de talar så är något annat igångsatt. Och det är liksom det som är det viktiga.
Vad än Berg tror.