Arbete

Min pappa hade en sorts farbror eller på något vis en avlägsen släkting som var begåvad med sångröst. Jag minns inte om historien förtalte att han kom in på operan eller möjligen operaskolan (detta var under tjugo- trettiotalet) men att han i vilket fall som helst avstod för "Det innebär arbete", som han sa.

Att skriva är jätteroligt. Det är något av det mest fantastiska man kan göra, att tänka ut en värld, att befolka den, att ha skapat så starka invånare att de måste följa sin egen logik - allt sånt är högst märkvärdigt. En sorts under som gör att det ensamma barnet sysselsätter sig själv i timmar.

Men. Att rätta det man skrivit. Att fundera på om karaktärerna hänger ihop eller inte, att fråga sig vilka spårvagnslinjer som fanns, att undvika fällor, tidsmässiga såväl som språkliga - innebär arbete.

Därför skulle jag hellre, likt denna avlägsne släkting, äga en liten pantbank som någon annan skötte. Sen skulle jag så gott som dagligen komma om eftermiddagen och ta några tior ur kassan och sätta mig på Metropol.
Jag skulle läsa tidningen och dricka cognacsgrogg. Kanske röka cigarr. Läsa om fantastiska saker och drömma mig bort bakom inrökta tyllgardiner.

För resten, denna pantbank som jag hört talas om under hela min barndom gör att jag känner att jag på något vis har en direkt förbindelse med Dostojevskij. Bara så att ni vet.
Andra, här på bloggen mer dolda kanaler gör att jag står i ett än mer direkt förhållande till Dante.

Detta sagt för att muntra upp mig själv.
Inte av någon annan anledning.

Hej.