Nä, skämt åsido. Handelsministern vill undersöka möjligheterna att kränga mer svensk kvalitetslitteratur utomlands, i spåret av Stieg, ni vet.
Handelsministern.
Inte kulturministern.
Handelsministern.
Och man ser ju perspektivet, eller hur?
Underifrån, eller vänster ifrån. Det är samma som i Sjövall-Wahlös, blicken inifrån Volvons förarsäte med tunnbrödrullen i näven och vapnet vid fötterna, in i kapitalistens villa. (Detta perspektiv genomsyrar med få undantag fortfarande den svenska litteraturen. Alla kategorier.)
Samhällskritist, javisst (jag skrev fel med flit). Men inte ur kontinentens (mörka) konservativa synvinkel, utan svenskt:
Vi ska få än mer amerikaniserade prostituerade, än fler underdogar, än fler klassresenärer, än mer rotlös svensk medelklass ska ut och möblera Ikeahyllorna hemma hos européerna, eller vilka det nu är som ska begåvas med denna svenska kvalitetslitteratur.
Detta är offrens tidevarv, människor, arma krakar, som tvingas jobba i långvården, människor, arma krakar, som identifierar sig med eller är/framställer sig som kvinnor som utnyttjas och går under, människor som vuxit upp i Täby/Rotebro/Blackeberg/Bromölla och inte ser någon som helst mening med det.
Det svenska perspektivet är rörande i sin vilja att verka större än det är. Sverige är Sverige. I Sverige diskuterar man klass(resa) och kön. Alla andra mänskliga problem/frågeställningar är ointressanta eller ännu värre, inte mänskliga. Inte egentligen, inte på riktigt.
*
Svensk kvalitetslitteratur finns. Men inte fan fyller den all världens Ikea-hyllor, vilket väl antagligen är vad handelsministern hoppas.
Kan man för övrigt föreställa sig något värre?
*
UPPDATERING
Det verkar ungefär som om jag bara tycker att en enda svensk bok (Frånfällen) är bra, märker jag. Fullt så illa kan det ju inte vara. Ekmans Mordets praktik tyckte jag till slut var helt okej.
Och nu har jag tittat igenom blogg och andra ställen för att se vad jag egentligen läser, och saken är väl den att jag inte läser så mycket svensk skönlitteratur. Mer facklitteratur. Och när jag läser svensk skönlitteratur och inte tycket att den är något vidare så orkar jag inte skriva om den. Jo, jag gillade för resten den där boken om vampyrer i Blackeberg, Låt den rätte komma in. Men det skrev jag aldrig. Sen läste jag en till av samma författare och den blev till slut för knäpp, även om den hade poänger.
Houellebecqs senaste var bra, liksom Beigbeders Un roman français. Det jag i övrigt läst av samtida fransmän har varit ungefär som det svenska: rätt ointressant. Vad jag minns.
Tja, så kan det vara.
28 kommentarer:
Man kan bara skaka på huvudet. Det är väl samma tänkesätt som när Akademibokhandeln säljer böcker till kilopris. Vara som vara.
Men är du inte litet orättvis mot Sjöwall-Wahlöö? Det var i vart fall de som började med den mera samhällskritiska typen av polisromaner och de hade en klar politisk agenda, sen får man tycka vad man vill om den. Deras epigoner däremot....för att inte tala om de tevefilmmakare som har kidnappat namnet ur Sjöwall-Wahlöös böcker. Stieg Larsson och Läckberg representerar väl därvid bottennivån hittills.
Men uppenbarligen är det vad folk vill ha. Jag undrar hur många ex Askestad säljer.
Visst. Vara som vara. Det sorgligaste i alltsammans är väl att många TROR att en massa böcker som inte är kvalitetslitteratur, är kvalitetslitteratur. Så långt har det gått.
Men alltså, hela grejen är ju faktiskt frånstötande.
Vad folk vill ha... tja, de har väl aldrig fått lära sig skillnaden mellan en falsk och en äkta spanjor. Om man säger så.
Vi har ju ett skolsystem som liksom bäddat för det här.
Men länge leve den franska elitskolan! Hurra för franska barn som efter läkarbesök eller vid skoluppgifter spontant associerar till Den inbillade sjuke eller Rodins Tänkaren-
Och inte Kalle Ankas jul.
För resten, visst var jag lite orättvis mot S-W, de var ju åtminstone först.
Men perspektivet har vi fått till våra döddagar. Kollektivets perspektiv, offrets perspektiv.
Hu.
Förresten, för resten. Inte särskriva va?
Karin,
en tidsbild från ett lantligt Sverige:
jag sitter här och läser Sebald (omläsning av omläsningen), efter att yngste sonen kommit hem och lagat oss en superb nötköttsgryta, ledsagad (grytan, alltså) av ett gott vin, följd av fredagswhiskyn - och i detta (nej, inte rus - i detta upphöjda tillstånd) - tänker jag: stackars Karin, som inte förstått att hon måste anpassa sig och släppa dessa antikverade kvalitetsambitioner och haka på någon delegation ("Kunde man inte, frågade Ewa Björling, tänka sig att fler författare deltog i till exempel svenska industridelegationer utomlands?") och sälja sina marknadsanpassade romaner på den internationella marknaden och håva in stålarna?
Lennart,
Det jag tycker är så konstigt är att jag är så pass ensam om dessa föråldrade kvalitetsambitioner. Och att jag är så ensam om att känna igen kvalitet - även om vi i och för sig är några stycken.
Jag menar, bara den här världen översvämmas ju av "bokbloggar" som är oläsliga vilket gör att jag utgår ifrån att de böcker de tar upp är likadana.
Kvalitet går ju faktiskt att någorlunda ringa in, varför kan så få?
Alla de där människorna på det där mötet med handelsministern måste ju vara helt duperade, helt vilse i valsen.
Som författare kan man representera sig själv och sina böcker, om man nu känner för det. Man kan sälja dem helt enkelt, genom trevliga små föredrag.
Men att representera något annat än sig själv? Då har man ju förlorat det mesta av trovärdighet.
Då är det ju inte litteratur man skriver utan reklamblad för turistlandet Sverige.
Nå, man ska inte utesluta att det KAN fungera, även om det verkar svårt. Att däremot som den här idioten till minister försöka hänga på något som ser ut att gå bra är ju tvärtom mot vad jag ser som en ministers uppgift.
Sverige är landet bakochfram, men det är det nog inte ensamt om, det är bara längst i framkant med att vara baklänges.
Hoppas du nyktrat till och skriver under på detta nu. Hej.
Karin,
i kväll är jag ganska nykter…
Det här är nog en diskussion vi fört tidigare, har jag en känsla av. Så som världen nu är (av orsaker som man kan ha olika meningar om), så tränger litteratur av sämre kvalitet undan den av bättre kvalitet. Eftersom böcker säljs som varor är det marknaden som styr. Självklart satsar förlagen på det som säljer. Är det läsarnas fel? Ska de uppfostras att läsa bättre kvalitet istället för sämre? Vem ska uppfostra? Hur?
Ett samhälle som förutsätter accelererande konsumtion och ständig tillväxt för sitt fortbestånd stannar inte upp, vänder om och går bakåt. Även litteraturen sugs in i konsumtionshysterin och då ska det vara lättläst och lättsmält.
Vilket är något jag beklagar, men inte begråter.
Kvalitetslitteraturen lever sitt liv ändå, så länge det finns författare och läsare som har sinne för det. Men de stora upplagornas tid är förbi. (Jag har Lars Gustafsson och Sven Delblanc i Månadens bok-utgåvor. Det var en annan tid).
Skit i det triviala och dåliga. Det är som vädret, inte något man kan göra något åt. Skriv det du vill skriva. Du kommer att bli läst. Inte av många - men du kanske får de läsare du vill ha?
Det är fullständigt logiskt att den enda litteratur regeringen bryr sig om är de deckare som staplas upp på lastpallar både i Sverige oich utomalnds. De har ju redan bevisat att de kan sälja bra, och till och med generara framgångsrika filmer. Tion nya Steig Larsson är väl precis vad regeringen vill ha.
Sjöwall och Wahlöö spöar för övrigt de flesta av dagens hårdpärmade kioskdecajkre utan vidare, redan genom sitt hantverkskunnande och sin förmåga att skapa levande gestlater, spänning och humor. I likhet med Voltaire vet de att konsten att tråka ut är att berätta allt. Klart att det finns vissa återkommande attityder i deras böcker, men inte en tiondel så mycket som i de senare massproducerade Beckfilmerna för video/tv eller hos Lars Kepler.
Lennart,
Jovisst har vi diskuterat detta och jag ser ingen poäng med ett dra det en gång till. En grej bara, det handlar inte om mig och vad jag skriver eller inte, faktiskt inte alls. Det handlar om svensk kulturpolitik, eller handelspolitik, dåra.
Det är så klart inget nytt under solen att många nyskapande författare inte kan leva på sin penna. Både Tolstoj, Proust och Patrick White levde på ärvda pengar och hade varit otänkbara om de varit tvungna att agera yrkesförfattare och dra in till hushåll och hyra i realtid genom att skriva säljbara böcker och artiklar i hög takt. T o m med den tidens honorar. Men det är magstarkt när det - för oss - ganska nya läget implicit målas upp som framsteg eller som "den enda vägen" av en regering som ser sig som framstegsvänlig och liberal.
lennart,
jag delar din beskrivning av situationen, men finner den aningens "fatalistisk". nog kan man göra skillnad, nog visar historien att förändringar sker för att många eller ibland rent av enstaka människor strävat efter någonting annat än det som för tillfället (socialt, politiskt, ekonomiskt) råder?
ofta tar man vår tids "ekonomisering" av tillvaron för given. i en tråd för några dagar sedan hos karin nämnde jag den utveckling där förlag från att ha gått från ett vinstmål på 3% bestämde sig för ett vinstmål på ca 12%. vad har en sådan förändring för konsekvenser på verksamheten? i båda fallen gäller marknadsekonomin, men andan bland medarbetarna (och i samhället i stort) blir efter sådana beslut en helt annan; värden som inte bidrar till den eftersträvade ekonomiska vinstmaximeringen saknar plötsligt värde.
det är så att säga inte "marknadstänkandet" i sig som är problemet, utan när detta blir allenarådande (och därför gör allt annat omöjligt).
världen är människornas värld. sverige är svenskarnas, liksom min stadsdel är min. nog kan vi inte bara diskutera den värld vi är inbegripna i och en ofrånkomlig del av, utan även ändra på den?
allt gott
einar
Einar,
fatalist i betydelsen ödestroende är jag rakt inte, men djupt pessimistisk. Vilket inte behöver innebära uppgivenhet. Snarare är pessimismen den mest stabila grunden för positiva försök, för att försöka göra gott. Pessimismen är en realism, s a s.
lennart,
förstod att du antagligen inte trodde på "ödet", därav citationstecknen kring fatalistisk
och jag håller med om att man inte vara annat än pessimist, när man är realist.
vad jag invände emot var ju någonting annat. tron på att 1. utvecklingen såsom den ser ut är nödvändig, samt att 2. marknadsekonomi med nödvändighet måste innebära en urvattning av alla värden.
allt gott
einar
Jag tror kanske att det är väldigt svårt att föreställa sig att saker och ting skulle kunna vara annorlunda om man inte har sett att de faktiskt kan det.
Apropå Lennarts resonemang.
Lennart lever lite av en svensk kollektiv livslögn där - som jag ser det.
Anna Brodow för en diskussion om ikoner och kokkonst, apropå något helt annat, men hon skriver om kvalitetsbegreppet (eller snarare kvalitetsbegreppen) och hur de traderas i Italien.
Naturligtvis skulle även svenskar kunna vara mer medvetna både om sin kultur och dess kvaliteter (gäller alla discipliner), men det bygger på att de får en sportslig att lära sig något om den.
Här Annas inlägg:
http://annabrodowinzaina.wordpress.com/2010/11/20/kokkonsten-ikonmaleriet-och-konstbegreppet/
Och jag tänker mig som sagt att det är rätt svårt att SE det svenska om man inte kan jämföra med något annorlunda, som det t ex italienska eller franska.
Lite parentesiskt i sammanhanget, men jag tyckte att David Foenkinos roman La délicatesse (Gallimard, 2009) var riktigt rolig läsning, med överraskande Sverigekoppling. Kanske inte stor litteratur men jag tror den skulle fungera rätt bra i översättning. Den påminde mig lite om Nick Hornsby.
Einar,
jag såg nog inte de där citationstecknen...
Mitt svar var kortfattat, för jag hade bråttom.
Vad jag skulle ha utvecklat lite var att från den där stabila grunden av pessimism, som varje realistisk bedömning av utvecklingen ger upphov till, ska man naturligtvis göra allt man kan för att man ska ha fel i sin bedömning.
När det gäller den del av utvecklingen som diskuteras här, litteraturens förvandling till vara och - tror jag - den allmänna kulturskymningen, så menar jag att det finns ett klart samband med kapitalismens utveckling.
Att jag är pessimist innebär inte att jag tror att utvecklingen såsom den ser ut är nödvändig. Tvärtom - sen åtminstone trettio år är jag allergisk mot all tro på historisk lagbundenhet. Och följaktligen tror jag inte heller att en marknadsekonomi måste innebära en urvattning av alla värden. Jag ser i själva verket inget bättre alternativ än något slags marknadsekonomi. Men - det ska till en stark politisk motvikt - och var hittar man den i dag?
Karin,
kanske lever vi alla i livslögner, svenska eller franska.
Jag framhärdar nog i min pessimism, även om jag - jag måste nog än en gång poängtera detta - välkomnar alla kvalitetshöjande skol- och kulturpolitiska satsningar.
Men många och sammansatta skäl tror jag att kvalitetslitteraturen alltmer kommer att marginaliseras.
Lennart,
Det som gör att jag irriteras är ju den där tendensen du har att inte säga "Det här är för jävligt" innan eller efter du säger att det inte är så lätt att göra något åt.
Ett personligt ställningstagande kanske inte förändrar något i praktiken/historiens gång.
Men det förändrar något i din nära omgivning - i det här fallet i bloggosfären.
I övrigt tror jag att vi är rätt överens.
OK. Det är för jävligt att kulturen invaderas av marknadstänkande och kommersialism. Jag är emot det och jag försöker motverka det så gott jag kan. Bl a genom att välja bort skiten och istället tala om det goda.
Lennart,
Du får mig att tänka på när jag just hade startat min första blogg, hösten -05. Det var rätt mycket jag inte fattade men allra kontigast tyckte jag nog att det var att folk skrev kolon och halva parenteser på helt fel ställen.
:)
lennart,
tack för förtydliganden.
och inte heller jag ser någon "stark politisk motvikt". och vad värre är: hur skall en sådan överhuvudtaget kunna uppstå (formulera sig, "organisera sig", etc), med ett offentligt rum som ser ut som det gör?
sannolikt måste hela bubblan spricka (dvs dess materiella bas falla) för att någonting annat skall kunna materialisera sig.
allt gott
einar
Karin,
jag kan bara återgälda med ett stort :)
Einar,
tack själv för en god diskussion…
Einar,
Med risk för att förlänga en redan lång tråd - om du har tid:
"sannolikt måste hela bubblan spricka (dvs dess materiella bas falla) för att någonting annat skall kunna materialisera sig."
Hur menar du? Det är ju i alla fall inte direkt någon spekulation i skönlitteratur? Fast i och för sig är det nog det i underhållningslitteraturen - så där kan en bubbla spricka och ett bakslag uppstå. Men jag tvivlar på att det var det du var ute efter.
karin
med bubblan menar jag den rådande "världsförståelsen", vilken media/det offentliga rummet samtidigt är både en källa till och spegling av. den materiella basen är helt enkelt de ekonomiska förutsättningar som upprätthåller denna "världsförståelse" - politiken i vår tid är inte mycket mer än en patetisk förlängning av denna ekonomiska ordning. (i det läget är det möjligt för en statsminister att säga att hans ansvar som statsminister stannar vid ansvaret gentemot landets skattebetalare.)
jag brukar i mina mörkare stunder tänka på sovjetunionens fall som någonting hoppingivande. hur någonting som uppfattats som en självklar verklighet över en natt inte längre bär upp sig själv. att luften s a s kan gå ur det som man uppfattar som den givna (gemensamma) verkligheten, men som i själva verket alltså var ihåligt, d v s byggde på en felaktig förståelse av hur saker och ting faktiskt hängde ihop; utan att vara marxist tror jag att de stora samhälleliga förändringarna (som förutsätter en förändring av det allmänna medvetandet) kräver rent konkreta materiella förändringar; helt enkelt att ingenting radikalt sker så länge inga större intressen är hotade eller har rubbats.
vet inte om detta blev tydligare. invändningarna är självklara. i slutändan är frågan givetvis vad som skapar historia - och i vilken mån vi allt jämt kan skapa historia.
allt gott
einar
Einar,
Jodå, det blev tydligare. Och det är väl inte så mycket som talar för att det du skissar på(?) händer.
Även om vi säkert båda två (+Lennart m fl) tycker att artikeln jag länkar till med den litteraturkrängande handelsministern är ett tecken på ett helt bakvänt resonemang och förhållningssätt, så tillhör vi helt klart en minoritet.
De flesta verkar inte ens förstå att det är bakvänt och varför. Och det är väl det som gör att det ser rätt mörkt ut. För eventuella "kulturrevolutioner" eller vad man ska kalla det.
Jag har för mig att det är Kertesz som för ett resonemang om hur litteraturens NÖDVÄNDIGHET, som motstånd, som livsluft, egentligen faller när diktaturen faller. Folk i gemen behöver den inte längre, den angår inte längre alla.
Det jobbiga är ju bara att det är mödosamt att bygga upp något men det går väldigt lätt att riva ner...
Men. Det finns bra litteratur, samtida, ocksâ. Dock hâller jag med om att det är svârt att hitta rätt. Historiens tid har än inte sâllat, eller hur ska vi uttrycka det? För visst är det ocksâ sâ att "dâlig" litteratur utgivits tidigare med. Ser man pâ fransk litteratur ser 1900 talets senare och dettas början lite ut som 1600tal, där verkliga blodhistorier spökade runt som tusan - men de har försvunnit under ârens gâng, likasâ 1700talets rosa sidor.
Har för min del försökt och försökt läsa svensk samtida litteratur iâr. Den senaste läsningen, Gregorius av Bengt Ohlsson var riktigt bra. Mycket annat känns ibland, när jag ser tillbaka pâ det nâgon mânad efter läsning, som försök ATT hitta nâgot (men â andra sidan, varför inte - man kan inte helt skärma av sig i dâtid heller).
Men det finns bra samtid. Har ni läst Jonathan Cohen? Allt hâller inte samma nivâ, men Le testament à l'anglais, mästerlig. Likasâ tyske unge herr Kellerman och hans Arpenteurs du monde (minns ej de svenska eller originaltitlarna).
Men nu ni... Kellerman - Kehlmann ska det givetvis vara, Daniel Kehlmann. Ryssarna Vladimier Makanine och Viktor Pelvine, andra mycket goda exempel. Samt Bolano.
mvh
den obotlige optimisten (hrm).
Skicka en kommentar