Borgerliga protester

Elise Claeson skriver om något hon kallar en borgerlig revolt och exemplifierar med demonstrationer i Stuttgart där tydligen en stor del av stadens befolkning opponerar sig mot den politiska viljan att riva en gammal vacker järnvägsstation.
Demonstranterna är borgerliga, säger Claesson.
Vidare säger hon att i dagens tjänstesamhälle är det medelklassen som är motsvarigheten till den före detta arbetarklassen och som vill bevara och/eller uppvärdera sin lokala historia, i motsats till politikerna som i handlande är vänster och tror på det moderna projektet fortfarande.
Här fallerar väl analysen, gissar jag, vad gäller Stuttgart och vilket parti som genomförde moderniseringen i Västtyskland, men det hindrar ju inte att de tyska kristdemokraterna i praktiken genomförde välfärdsstaten - det projekt vi förknippar med socialdemokratin.

Exemplen i Stockholm på liknande folkliga protestyttringar kan väl vara både Odenplan (där folket verkar förlora, eller hur går det egentligen?) liksom protesterna mot rivningen av Aspuddsbadet, som jag tror också kom på skam. Badet har rivits, tror jag.

I Paris har vi här på senare tid protesterat mot fällning av träd och även vi förlorade, trots att en lokal konstnär byggde en koja och bosatte sig i ett av träden.
Här protesteras det ju konstant och ofta och utgången är i regel oviss, men generellt skulle jag påstå att "folket" har bättre odds här.

Hur som helst tar Claeson fasta på en tendens som är stark och viktig men som jag inte skulle kalla borgerlig i första hand, utan snarare kulturkonservativ. De som protesterade i Aspudden röstade förmodligen inte borgerligt.
Men spelar det någon roll?
Ja, kanske, eftersom den här rörelsen går över partigränserna, egentligen inte alls har något att göra med partipolitik. Det är folkliga protester mot klåfingriga politikers vilja att bygga nytt och snabbare och modernare.
Ibland finns sannolikt en poäng med den politiska viljan - i den där globala konkurrensen måste vi västeuropéer antagligen bli än effektivare för att kunna mäta oss med låglöneländerna, och då hamnar man i konflikt.
Bibehållen levnadsstandard kanske kräver bättre järnvägsstation i Stuttgart?
I och för sig borde man väl kunna hitta ett annat ställe att lägga den på, kan man tycka.

Men själva den folkliga rörelsen är ju intressant, liksom det faktum att den förmodligen oftare drivs av just en borgerlig grupp (läs hyfsat välsituerad medelklass). Stenstadens innersta kärna är ju per definition borgarens - kommersens och administrationens - säte. Industristäderna har en annan och senare (och ofta sorgligare) historia.
Att det finns en lokal folklig vilja att behålla dessa stadskärnors skönhetsvärden (om det nu är det man gör) får man ju se som bra.
Och den politiska motsättning Claeson pekar på är intressant.
Frågan man ställer sig är förstås vilken falang som framöver kommer att vinna den här kampen. Politikerna eller "folket".
Gäller väl i stort sett alla europeiska städer i tillväxtzoner.
Och svaret är väl inte givet heller, det beror helt enkelt på var man befinner sig. I Italien där man redan gjort de långsamma städerna till politisk vilja är väl saken utagerad.
I Sverige med den fortfarande starka tron på moderniteten gissar jag att det ser rätt mörkt ut för denna lilla del av borgerligheten.

Ytterligare en fråga kvarstår ju och det är vad fasen ska vi göra i dessa vackra och välskötta stadskärnor sen. Men vill man ha svar på den får man läsa Houellebecqs senaste roman t ex. Det orkar jag inte fundera över nu.
Hej.