Under dessa regniga ljumma höstdagar passar det att läsa Thomas Nydahls nya bok Långsamhetens nej (Tusculum Förlag).
Jag kan väl direkt säga att boken är en typisk Nydahlare, korta stycken vacker prosa (ibland närmast aforismer) kring temana ensamhet kontra massa, tystnad som bristvara kontra pladder och monoton musik, läsande och skrivande som befrielse och motstånd. Genom mängder av citat av skrivande kollegor betraktar Nydahl sig själv, sin nära omgivning och världen i stort.
Nydahl är något av en domedagsprofet när han kritiserar nivellering och konsumism. Här ges ingen pardon, det mesta i vårt moderna samhälle pekar mot undergång.
Samtidigt finns hopp och glädjeämnen där det främsta är de egna barnen och barnbarnen. Här är han inte ensam längre utan i en stark gemenskap som han ser sträcka sig både framåt och bakåt i tid och rum. Här landar han, här hör han hemma.
Det egna åldrandet, det fysiska tillkortakommandet, behovet av vin och mediciner känns lika förankrat i Nydahls egen kropp som i just landskap och familj. Det är en åldrande människa som skriver, en människa som ser cirkeln slutas men också en fortsättning.
Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet.
Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga. Ungefär.
Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren. Och så kan boken också läsas, som tips. Nydahl är en generös författare, han vill dela med sig, och det uppfattar jag som en av drivkrafterna bakom hans skrivande. Så om man känner sig främmande i vår kultur (vilket alltså Nydahl gör och vilket är en annan av hans utgångspunkter) var finns då lindring, var finns då något mer äkta?
Och svaren blir bland annat i den portugisiska fadon, i litteraturen, i ensamheten och i familjen.
Boken är slutligen mycket vacker, omslagsbilden ( foto taget av Astrid Nydahl) av höstliga träd genomsilade av solnedgångsljus är kongenialt med innehållet. Formatet är behändigt och papper och tryck perfekta.
En fin liten presentbok för reflekterande läsare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar