onsdag 7 november 2012

Dagbok

Läser Kertész bok Från Budapest till Berlin (Weyler 2012, översättning Ervin Roenberg) och jag blir liksom så glad av det. Den är så bra! Jag läste ju Doktor Glas sen, men inlägget om den blev aldrig klart så jag publicerade aldrig. Men jo, också den var bra.
Man kan fråga sig vad det beror på. Doktor Glas är också tänkt som tankebok, utöver romantråden, säger Söderberg. Den är utformad som en dagbok dessutom.
Kertész bok är en dagbok. Och en tankebok, gissar jag.
Och Kertész skriver om sin vardag, men han gör som Söderberg säger: allt man säger (skriver) ska vara sant, men allt sant behöver inte skrivas.
Varken Glas eller Kertész låter sig totalt nedslås helt av själva vardagens enformighet och astråkighet.
Men nu måste jag släppa Glas även om det är samma sorts ande som irrar där. Glas begår ju ett mord, det skulle nog inte Kertész komma sig för med. Däremot funderar han ibland på sitt eget självmord, på sitt slut desto oftare.
Han är gammal och sjuk. Över sjuttio. Han är dessutom inte särskilt uppskattad i sitt hemland Ungern, milt uttryckt.
Under de år dagboken skrivs (01-03) lyckas han även flytta från Budapest till Berlin, och det är ett stort lyft. Han kommer hem, han kommer till något milt vackert verkligt. Han kommer också bort från det Ungern och de ungrare som enligt honom i stort sett bara vill se honom död.
Det här skulle ju verka lätt överdrivet om det inte vore för att Kertész är jude och om det inte vore för att han har de erfarenheter han har - Auschwitz och sen kommunistisk diktatur, något han i en bok beskrev som att leva mellan eller snarare under två katastrofer - fast i den här boken är det den ungerska antisemitismen som upptar honom, och som han själv uttrycker det: han vägrar skotta igen massgraven mellan honom själv och världen.
Han vägrar alltså glömma, han vägrar inordna sig i den "förintelseindustri" som han också är arg på, Spielbergs film bland annat, och han har synnerligen jobbiga åsikter om Israel, tror han själv. Både för icke-judar och europeiska judar.
Men han är liksom logisk, på sätt och vis, då han menar att det inte vore så konstigt om man faktiskt helt enkelt fortsatte plundra och mörda judar, traditionen är ju lång och obruten i Europa. I såna fall börjar man väl med Israel och sen tar man de judar som finns kvar i Europa.
Typ.

Men han skriver också om att skriva på en roman, hur bökigt det är, hur han pendlar mellan tilltro och vanmakt. Här kan nog alla författare känna igen sig.
Han skriver om sin dator som han börjar använda eftersom han har Parkinson och högerhanden inte lyder. Han skriver om vackra morgnar, om resor och föredrag han gör under firmamärket Kertész, här är han mindre road egentligen.
Han konstaterar att demokratin liksom måste ordna alla dessa stora konferenser och att en väldig massa människor lever av dem, och han tror ju inte alls att de gör någon som helst nytta. Något jag helt enkelt håller med honom om. Apropå på det, från att författarförbundet hade en ordförande som älskade såna där stora, demokratiska och helt meningslösa konferenser så har det nu fått en ny ordförande som skriver så här. Har ni läst nu? Är det ur askan i elden eller same same?

Nej, Kertész tycker inte om något i Ungern. Det enda som är kvar för honom är ungerskan som han gillar eftersom han tycker att det är ett ovanligt bra språk. Så säger han inte men han är övertygad om att hans böcker i översättning inte kan bli lika bra (Jag tror ju att Ervin Rosenbergs är lika bra, men det kan jag naturligtvis inte veta säkert, bara tro.) så det måste väl vara det han menar. Annars påstår han att han om han hade varit yngre gärna hade lärt sig ett annat språk, skrivit på ett annat språk, ett av de stora språken som låter de mindre språkens oomtyckta författare överleva ett tag till. Tyskan är ett sådant språk, säger han.

Den här boken är lika upplyftande att läsa som Doktor Glas. Och det är väl det där hur allt Kertész möter liksom jobbar i honom. Hur han väger och mäter allt i förhållande till sin erfarenhet, till sin beläsenhet. Hur han har modet att förkasta sånt som få förkastar. Hur han inte låter sig bländas, förföras och luras. Han knarrar på, liksom. Möter livet med humor. Tar ett steg tillbaka, och så ett framåt igen. Ser saken ur en ny synvinkel. Och så håller han på.

Allra bäst tycker jag dock om honom då han smiter från sitt manusskrivande och läser Stendahl "under bänklocket". Och allra bäst förstår jag honom då han istället för att skriva spelar bridge med sig själv. Han vill egentligen skriva, han lever bara fullt ut då han skriver, men han kan inte. Då spelar han bridge i timmar. Med sig själv.
Själv spelar jag tetris. Och alfapet on line.
Och tja, det är väl så det är. Ungefär. Att leva. Att skriva och att vänta på döden, typ.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Har nyss läst Galärdagbok parallellt med Fiasko. Mannen utan öde har jag läst tidigare.

Vad ska jag säga? Jag är mer eller mindre kär i karln. Ett strålande intellekt, en underbart bitter humor och ett konstruktivt kverulerande, mer prövande än absolut.

Både Galärdagbok och Fiasko var en lisa för min själ inte minst som jag fann tröst och visdom i hur han hanterade sitt fiasko efter att Mannen utan öde först inte publicerades alls, sedan tegs ihjäl i Ungern.

Ser fram emot att läsa både den nya dagboken och Kaddish för ett ofött barn…

Dessutom har han övertygat mig om att läsa allt av Stendahl, som jag inte läst alls.

Anonym sa...

Om Gunnar Ardelius vet jag inte mycket, förutom att han verkar vara en litterär arrivist.

Anonym sa...

Ja, förresten, han *tänker* djupt när han skriver och det är briljant och alltid, som du skriver, sant. Hittills har jag knappt alls haft kunnat eller velat argumentera emot, kanske bara på ett par enstaka punkter.

Anonym sa...

minus ett "haft" i förra.

Karin S sa...

Gunnar,
Javisst. Kär i karln är vad man blir.
Jag har också läst det mesta av honom, men erkänner att den enda historia jag minns ordentligt är Mannen utan öde.
Han gnäller lite på det i den här, han anses liksom ha skrivit EN bok ungefär. Den.
Och det tror jag beror på det jag säger här, den hade en tydlig och faktiskt helt ny syn på förintelsen. En story, ett språk. Men den gjorde den ju begriplig - det var dess stora förtjänst.
Övriga böcker minns jag mer som mer splittrade. Även om dessa lysande formuleringar finns där med och även om han liksom är densamme i dem.

Ska bli intressant att se vad du säger om denna, jag kan bara lova att du inte blir besviken.

Och vad gäller den svenska ordföranden, ja, en arrivist. Men det är ju också en märklig företeelse han representerar: författaren som en liksom yrkesutbildad - författare. Man blir numera författare genom att gå på skola. Han refererar till sin utbildning och kvirr som uppstått på densamma och man inser att de här människorna som utbildar sig till författare är morgondagens författare och morgondagens makthavare inom skrået. I den mån sådana nu finns, men visst gör de det...

Jag tycker att det är väldigt suspekt, och det går ju helt stick i stäv med Kertész syn på vad som berättigar en författare. Liksom med Söderbergs. Eller med din eller min?

Vill du "in i värmen"? Är du beredd att göra vad som helst för det?
Själv vill jag det inte. Däremot skulle jag gärna tjäna lite mer pengar, men där går gränsen.
Jo, för all del. Bli läst, det skulle inte vara så dumt. Men, men.
Han kommer nog på andra enorma demokratiska konferenser att ordna, den här jeppen. Skulle aldrig falla mig in att åka dit.

Anonym sa...

Ja, mannen utan öde var ett unikt verk, ett riktigt mästerverk. Fiasko är ett mycket fint verk, också, men kanske med rätta i skuggan av Mannen utan öde. Fiasko är skriven utifrån lite mindre nödvändighet, känns det som, men ger ändå en bra bild av hur det är att leva i en totalitär stat. Dock, och det är han nog medveten om, konkurrerar han delvis med Kafka med Fiasko och den matchen är ju svårvunnen.

Ska läsa den nya dagboken så fort jag hunnit införskaffa den.

För att knyta an till det du skriver om utbildade författare så har det skett ett skifte; de som är skeptiska inför skrivskolor är (nog oftast) en generation (minst) äldre än de yngsta författarna. För, som du säger, de flesta av dagens unga författare har ju just kommit fram genom att gå på de där skolorna. Det är fakta.

När jag talade med en förläggare på Bokmässan, och inte en av de som arbetar på ett marginaliserat förlag utan på ett relativt stort, så förhörde hon sig noga om jag hade gått någon skrivskola; det var liksom någon slags merit helt plötsligt.

I princip håller jag med dig, men jag tror dock inte att skrivskolorna *förstör* en fin talang, dock tror jag att skrivskolorna innebär att en del talanger aldrig kommer fram eftersom dem mer och mer blir ett inträdesprov för utgivning. Det är synd.

Men, visst, inte kan man *bli* en författare bara genom att gå på skola, det är en helt absurd tanke. Kanske kan skolorna hjälpa vissa genom att erbjuda skrivtid. Det har jag faktiskt själv upplevt när jag gick en termin i Litterärt skapande på Stockholms universitet. Handledningen var väldigt sparsam och vi träffades inte många tillfällen; perfekt.

Hur har det gått med din franska skrivskola? Får du ut något av den?

Men vad som berättigar en författare, ja, det är en svår fråga... I sanning vet jag inte ens om jag själv är berättigad att ens försöka vara en författare. Vem kan avgöra det? Måste det inte avgöras i en själv? Tror lite grann att sådana som Gunnar Ardelius sållar ut sig själva, just genom att bli erbjudna och acceptera tjänster som någon form av kulturbyråkrater. De kallar sig författare och skriver så lite det bara är möjligt för att få fortsätta att kalla sig författare och tycker det är ganska skönt när skrivperioderna är över. Och inget har de att säga på sin skinande och skittråkiga prosa.

Värmen? Finns det någon sådan? Det verkar mest vara ganska kallt och en hel del tjuvnyp, men jag förstår vad du menar. Få marknadsföring, nli intervjuad, få bre ut sig på DN Kultur, sitta med i en morgonsoffa; dvs. synas i media. Det är för mig fullständigt oviktigt. Skulle aldrig någonsin kompromissa konstnärligt för att uppnå en sån skitsak. Pengar, tja, hittills har jag inte tjänat ett korvöre utan försörjer mig på annat. Bli läst; det är dock väldigt väldigt viktigt och det är nog min stora sorg, eller har varit, att jag inte når ut. Men trägen vinner, tänker jag (goda) dagar...

Anonym sa...

Blev lite långt och slarvigt här och var (sålla bort ist. för ut, jag vet, gick lite fort), men jag hoppas du och ni andra förstår ungefär vad jag försöker säga…

Bodil Z sa...

Fin text som lockar till läsning (som jag inte har tid med just nu, men senare väl) och läsvärda kommentarer. Nu måste jag bara skita ner lite här:

Den där Ardelius häckar på "slutändan" såklart, inte förvånar det mig.

Karin S sa...

Gunnar,
Ja, det kanske var att ta i, vad som berättigar en författare. På sätt och vis ingenting, vad jag kan se.

Som jag fattar det så gör väl skrivarskolorna det jobb som de större förlagen tidigare var tvungna att göra. Läsa, komma med kritik och läsa igen. Så var det i alla fall för mig.
Men om det "ansvaret" ska tas över av en skola vete sjutton. Å andra sidan, ingen tror väl att man kan bli andra sorters konstnärer utan utbildning, så kanske är det okej. Det är snarare det där institutionaliserade i alltsammans som får mig att känna skepsis.

Jag avskyr min franska skrivarkurs men går dit ändå. Jag kan ju liksom skriva, alltså redigera, ta om, göra text av mina tankar, det kan inte alla de andra där. Däremot har jag ju ett rätt begränsat ordförråd på franska, och det blir nog inte större av att jag tragglar där. Måste läsa mer på franska för den sakens skull och tänkte nu ta itu med Stendahl. Men inte rött och svart eftersom Kertesz säger att den är tråkig. Hellre någon annan (kanske tunnare volym).
Om jag får ut något av det vet jag inte riktigt, för tidigt att säga. Känner att jag måste försöka avsluta ett svenskt projekt innan jag sätter igång ett franskt. Men sen får man se.

Och klart att trägen vinner! Du kan ju också skriva. Då måste det gå, förr eller senare!

Bodil,
Tack. Ja, läs när du får tid. Antar att du menar att Ardelius använde uttrycket i slutändan. Möjligen har även jag gjort det ibland, jag vet faktiskt inte... Helt bra låter det nu inte, det har du rätt i.

Gabrielle Björnstrand sa...

Stendahl, Karin, börja gärna med Om Kärleken, som jag prisat jag vet inte hur många gånger.
Andra sätter Kartusianerklostret i Parma högst, men för min "enkla smak" dög även Rött och Svart bra.

Det underbara med Stendahl är nog - förutom rent litterära och intelligenta kvaliteter - aningen om en generös personlighet.

Anonym sa...

Karin: Tror att vi som vanligt är ganska överens. "Det är snarare det där institutionaliserade i alltsammans som får mig att känna skepsis." Mm, samma här. De institutionaliserade författarna kanske (möjligtvis, måhända) fyller en funktion och behandlar en viss sorts ämnen, men om BARA de finns blir det djävligt magert.

Vi kör ett Stendhal race mao! Jag tror att jag går på Gabis tips om Om kärleken eller Kartusianerklostret i Parma (den har jag för mig att Kertéz nämner och den gode Engdahl brukar tala om den också.)

Och tack för de vänliga orden!

Bengt O. sa...

Om jag får lägga mig i denna diskussion skulle jag nog, trots Kertész rekommendera att börja med "Rött och svart." Att den skulle vara tråkig har jag svårt att förstå. "La Chartreuse de Parme" däremot är "krånglig" tycker jag.

Jag drog till med originaltiteln för jag tycker det är så roligt med "Chartreuse". Vi har ett väldigt fint strax utanför Wien, i Mauerbach.

Gabrielle Björnstrand sa...

Bengt; ingår likör på stället?

Jag håller med om att Parma var lite krånglig, kom aldrig in i den. Kanske var det miljöerna som kändes stela. Chartreuse eller ej, själva kjolarna verkade också styva på något sätt ; )

Medan Rött och svart var mer "barnsligt" ivrig i sitt berättande. Och sin passion.

Karin S sa...

Gunnar, Bengt och Gabrielle,
Ok. Vi kör ett Stendahlrejs. Det ska bli kul. Hörs om det.

Anonym sa...

Yes!

Nu har jag beställt Rött och svart från Antikvariat Styrbjörn Öhman i Kivik. (Klostret fanns inte att tillgå, dessvärre.) Två finfina klotryggband från 1918 utlovades.