insåg jag då jag satt på en parkbänk för några timmar sedan och inte hade något att göra. Ingen bok, ingen tidning, ingen telefon. Jag tittade på barnen som lekte och tyckte att de var så fina. Funderade på frågorna i en intervju förlaget Tusculum ska lägga ut på sin sajt i samband med att romanen (man kan bevaka den, som bekant) kommer ut. Som om man visste vad man håller på med?
Nästa läge av någon sorts förhöjd varseblivning: på väg hem i skymningen, gick förbi den fantastiska chokladbutiken och saktade in vid skyltfönstren; så förföriska. All denna choklad i bruna och nougattoner, glaserade kaffebönor för att sätta punkt i meddelandena, ja, det var eleganta chokladbitar med bokstäver på.
I nästa skylt ett prompt budskap framför gamla sirliga apotekskrus i fin gammal butiksinredning: Tänk på att noga övervaka ert blodtryck.
You bet, tänkte jag, klart jag noga övervakar mitt blodtryck! Sen hann jag tänka att är inte detta vår västerländska civilisations budskap i ett nötskal? Konsumera, ät, drick och var glad. Tänk inte på följderna, efter oss syndafloden. Och så kommer staten och socialstyrelsen, som väl inte finns längre, och påstår motsatsen. Vem bryr sig?
Hann jag tänka, sen var nästa fönster Fonus. Vi fixar stenen i marmor.
Och så slöts ju liksom cirkeln.
Nu har överkokat makaroner med flit, samt hällt i riven ost så att det ska bli en klisterburk - på allmän begäran.
Nu hoppas jag bara att de får leva. Ungefär.
Kan utsträckas till jordens alla barn.
tisdag 15 mars 2011
fredag 11 mars 2011
Kära bloggläsare, kära vänner!
Insåg för en stund sen att jag har rätt få vänner här, på plats, på marken. Visst, några är de, vänskapen bygger på kontinuitet, flyttar någon till ett annat kvarter så krävs större ansträngningar för att hålla det hela vid liv och ibland tynar det bort. Men ibland håller det ändå.
Och i Sverige - samma sak, de få som blivit kvar har liksom ansträngt sig just för att hålla kontakten, liksom jag själv då. Som Thomas skriver idag, det man tappar är förlorat. Men också: det man släpper självmant är lika förlorat. Samtidigt som det kanske inte är det. Man vet aldrig.
(Läs även Gabrielles fina kommentar.)
Men bloggen är pålitlig som vänskapsförmedlare. Det är inte klokt egentligen, men jag tror att jag har funnit svaret, liksom. Om man skriver i vilket fall som helst, av princip, ja, då ska man helt enkelt ha skrivande vänner.
Man blir helt autonom. Kan flytta vart som helst och är i och för sig beroende av tekniken, att den fungerar. Men så länge den gör det så är det lugnt.
Så en sak är säker, bloggandet slutar jag inte med.
Annars har jag följt den här s-cirkusen med visst intresse. Själv tycker jag att det verkar bra med en ledare som drar en aning åt vänster. Alla partier kan ju inte ligga i en klump i mitten?
Hörs,
Och i Sverige - samma sak, de få som blivit kvar har liksom ansträngt sig just för att hålla kontakten, liksom jag själv då. Som Thomas skriver idag, det man tappar är förlorat. Men också: det man släpper självmant är lika förlorat. Samtidigt som det kanske inte är det. Man vet aldrig.
(Läs även Gabrielles fina kommentar.)
Men bloggen är pålitlig som vänskapsförmedlare. Det är inte klokt egentligen, men jag tror att jag har funnit svaret, liksom. Om man skriver i vilket fall som helst, av princip, ja, då ska man helt enkelt ha skrivande vänner.
Man blir helt autonom. Kan flytta vart som helst och är i och för sig beroende av tekniken, att den fungerar. Men så länge den gör det så är det lugnt.
Så en sak är säker, bloggandet slutar jag inte med.
Annars har jag följt den här s-cirkusen med visst intresse. Själv tycker jag att det verkar bra med en ledare som drar en aning åt vänster. Alla partier kan ju inte ligga i en klump i mitten?
Hörs,
tisdag 8 mars 2011
En ny blogg!
har upptäckts av undertecknad: JCB-bloggen!
Pingar särskilt Bengt, Bodil och Thomas, så här på rak arm.
Nu petar jag in den i länklistan.
Pingar särskilt Bengt, Bodil och Thomas, så här på rak arm.
Nu petar jag in den i länklistan.
Internationella kvinnodagen
firas här med något vemod, kanske. Jag kommer inte skriva fler romaner. Never again, ska man ju inte säga, men om det blir av så dröjer det. Länge.
Sånt här ska man väl inte tala om på en blogg, antar jag. Men å andra sidan, var ska man då tala om det?
Från och med nu gör jag bara undantagsvis sånt som jag inte får någon som helst betalning för. Ja, jag vet, när man skriver en roman så är man liksom med på noterna, man vet att sannolikheten att man får en rimlig timpenning för den tid man lagt ned är noll. Eller kan mätas i promille eller nåt.
Men det är också väldigt mycket man inte vet då man skriver sin första roman, saker man börjar ta reda på då man skriver den andra.
Och så småningom ser man någon sorts mönster i vilket man, eventuellt, har en plats.
Den plats jag fann att jag hade - intresserar mig inte. Jag lämnar den åt bättre behövande, om man nu kan säga så, det kan man väl inte. Vattnet sluter sig om stenen som faller, det blir inget hål att fylla med annan materia.
Men tro nu inte att jag därmed inte är glad för den roman som ska komma ut i maj. Det är jag. Den blir en fin avslutning, tredje gången gillt, liksom.
Säg så här: en långvarig depression är i och med detta beslut över.
Sånt här ska man väl inte tala om på en blogg, antar jag. Men å andra sidan, var ska man då tala om det?
Från och med nu gör jag bara undantagsvis sånt som jag inte får någon som helst betalning för. Ja, jag vet, när man skriver en roman så är man liksom med på noterna, man vet att sannolikheten att man får en rimlig timpenning för den tid man lagt ned är noll. Eller kan mätas i promille eller nåt.
Men det är också väldigt mycket man inte vet då man skriver sin första roman, saker man börjar ta reda på då man skriver den andra.
Och så småningom ser man någon sorts mönster i vilket man, eventuellt, har en plats.
Den plats jag fann att jag hade - intresserar mig inte. Jag lämnar den åt bättre behövande, om man nu kan säga så, det kan man väl inte. Vattnet sluter sig om stenen som faller, det blir inget hål att fylla med annan materia.
Men tro nu inte att jag därmed inte är glad för den roman som ska komma ut i maj. Det är jag. Den blir en fin avslutning, tredje gången gillt, liksom.
Säg så här: en långvarig depression är i och med detta beslut över.
söndag 6 mars 2011
Vårvindar
Här är en sorts annons för En underbar roman som alltså kommer ut den 9 maj. Man kan bevaka den. Det tycker jag känns lite spännande, typ. Jaa, tänker man då, nu kanske den hittar på nåt - oväntat.
Annars kom jag av mig med sången. Här är kallt men idag var vi ute på landet (typ) och gick längs ett litet sportflygfält. Det kom små flygplan som lät som barn som leker bil, och landade.
Det fanns också ett halvt flygplan, eller bara nosen av ett sånt där stort plan, det såg ut som när man skär en falukorv i för stora bitar, där det borde varit en öppning/trasigt satt en upptejpad bit plast. Svårt att riktigt greppa - som bild.
Det fanns en terrass där man kunde dricka kaffe, en terrass som vi förresten hade ritat. Eller vi och vi. Min man. Kanske är det inte så dumt ändå, att rita terrasser. Det fanns träd och lera och små vattendrag under höga träd, en bit bort.
I den där familjen som är våra vänner är barnen nu stora och alla spelar de piano, det var helt otroligt att höra folk spela piano hela tiden. Spontant liksom. Och bra.
Det fanns cyklar och en var så modern så att den bara hade en halv framgaffel, jag borde ha tagit kort på den, men det gjorde jag inte. Däremot fanns det fina små speglar och i en av dem tog jag ett självporträtt. Men motljuset var för starkt.
Det var verkligen en dag i stark motljus.
Annars kom jag av mig med sången. Här är kallt men idag var vi ute på landet (typ) och gick längs ett litet sportflygfält. Det kom små flygplan som lät som barn som leker bil, och landade.
Det fanns också ett halvt flygplan, eller bara nosen av ett sånt där stort plan, det såg ut som när man skär en falukorv i för stora bitar, där det borde varit en öppning/trasigt satt en upptejpad bit plast. Svårt att riktigt greppa - som bild.
Det fanns en terrass där man kunde dricka kaffe, en terrass som vi förresten hade ritat. Eller vi och vi. Min man. Kanske är det inte så dumt ändå, att rita terrasser. Det fanns träd och lera och små vattendrag under höga träd, en bit bort.
I den där familjen som är våra vänner är barnen nu stora och alla spelar de piano, det var helt otroligt att höra folk spela piano hela tiden. Spontant liksom. Och bra.
Det fanns cyklar och en var så modern så att den bara hade en halv framgaffel, jag borde ha tagit kort på den, men det gjorde jag inte. Däremot fanns det fina små speglar och i en av dem tog jag ett självporträtt. Men motljuset var för starkt.
Det var verkligen en dag i stark motljus.
lördag 5 mars 2011
fredag 4 mars 2011
Clandestino/Immigraniada
Okej, Europa Neurotisch som Stereo Total konstaterade i det förra inlägget. När jag lyssnar på dem så hör jag liksom hela vår moderna historia, speglad genom alla de sjukdomar vi har och har haft. Det börjar med melankolin och övergår i mer och mer schizofrena yttringar.
Eller som den manliga rösten konstaterar: Europa, du har multipla personligheter...
Och så här ter det sig för Manu Negra. Clandestino. Illegal.
Medan Gogol Bordello som jag tror är ryss, har en mer optimistisk syn på saken - det spelar ingen roll egentligen vad vi tycker, immigranterna kommer i alla fall.
Hur se på Europas framtid? I helgen kommer ett avslutande svar från Belgien eftersom jag inte hittade Arja Sajonmaas (eller hur hon heter) 70-tals låt Jag vill leva i Europa, som jag redan då hade mycket svårt för.
Ciao,
Eller som den manliga rösten konstaterar: Europa, du har multipla personligheter...
Och så här ter det sig för Manu Negra. Clandestino. Illegal.
Medan Gogol Bordello som jag tror är ryss, har en mer optimistisk syn på saken - det spelar ingen roll egentligen vad vi tycker, immigranterna kommer i alla fall.
Hur se på Europas framtid? I helgen kommer ett avslutande svar från Belgien eftersom jag inte hittade Arja Sajonmaas (eller hur hon heter) 70-tals låt Jag vill leva i Europa, som jag redan då hade mycket svårt för.
Ciao,
torsdag 3 mars 2011
onsdag 2 mars 2011
Vilket språk?
Okej, nu ska jag visa min totala obildning vad gäller språk, för vad sjunger hon på? Plattan(?) heter Bretonne och tjejen sjunger på det här språket då, sen på franska och en låt på engelska, men som jag tror är irländsk.
Finns bretonska? Okej, jag tror att det finns nån sorts keltiskt-gäliskt(?) samband mellan norra Frankrike och Irland, kanske bitar av Skottland. I detta buntar jag in säckpipor, rugby och skumma folksånger. Melodifestivalvinnare, typ.
Men det här med keltiska - finns det fortfarande?
Jag vet att jag kunde googla på saken, men jag orkar inte.
Dock förnekar jag å det bestämdaste att svenskar och svenska skulle ha något med det keltiska arvet att göra. Jag menar att det är en helt annan grej.
Även om det inte är något jag svär på direkt.
tisdag 1 mars 2011
Nach Hongkong
För er som varit med länge, en favoritgrupp i repris. Hongkongbaserade (som vi säger här) The Pancakes. De sjunger även Tre pepparkaksgubbar, till egen melodi. Tyvärr går den inte att hitta på nätet så det är väl bara att köpa skivan. Om man nu vill ha den.
Här sjunger de i alla fall på tyska - gruppen är grymt polyglott - och jag fattar absolut ingenting. Men jag gillar bilderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)