firas här med något vemod, kanske. Jag kommer inte skriva fler romaner. Never again, ska man ju inte säga, men om det blir av så dröjer det. Länge.
Sånt här ska man väl inte tala om på en blogg, antar jag. Men å andra sidan, var ska man då tala om det?
Från och med nu gör jag bara undantagsvis sånt som jag inte får någon som helst betalning för. Ja, jag vet, när man skriver en roman så är man liksom med på noterna, man vet att sannolikheten att man får en rimlig timpenning för den tid man lagt ned är noll. Eller kan mätas i promille eller nåt.
Men det är också väldigt mycket man inte vet då man skriver sin första roman, saker man börjar ta reda på då man skriver den andra.
Och så småningom ser man någon sorts mönster i vilket man, eventuellt, har en plats.
Den plats jag fann att jag hade - intresserar mig inte. Jag lämnar den åt bättre behövande, om man nu kan säga så, det kan man väl inte. Vattnet sluter sig om stenen som faller, det blir inget hål att fylla med annan materia.
Men tro nu inte att jag därmed inte är glad för den roman som ska komma ut i maj. Det är jag. Den blir en fin avslutning, tredje gången gillt, liksom.
Säg så här: en långvarig depression är i och med detta beslut över.
11 kommentarer:
vet inte hur jag ska skriva, uttrycka, meddela mig. Men jag känner att jag blev ledsen när du skrev att det inte blir några fler romaner. Och då skriver jag väl det.
Och ser så länge fram mot 3:an!
Karin, den som lever får se. Men jag gillar den typen av beslut, oavsett bakgrunden.
Kanske finns det en paradox begravd, med dig såväl som med Daniel Sjölin: Man lämnar ambitionen eller hoppet eller jobbet, vad det nu är, fullständigt bakom sig, och kommer tillbaka när vinden vänder.
(Med eller utan timlön).
Jag ska läsa dig.
Karin, jag hoppas verkligen att det blir mer an fler (och jag ar ganska overtygad, med tanke pa de tidigare 2.) Ser hursomhelst fram emot roman nummer 3! Helena (Fransyskan H).
Karin,
det låter inte som om du riktigt har bestämt dig ändå. Låt vattnet flyta under broarna - och var är det väl lämpligare att göra det än i Paris?
Madeleine,
Jo, jag vet, det är lite okamratligt, liksom. Men som Gabrielle säger, den som lever får se.
Just nu känns det i vilket fall som helst skönt att slippa.
Gabrielle,
Tack.
Och jag ska skicka en pocket till dig, tänkte jag, jag mailar. Strax!
Fransyskan,
Tack.
Lennart,
Jag är så bestämd man kan vara när man levat så länge att man VET att man ändrar sig ibland.
Panta rei.
Jag vet ju inte riktigt, men jag tänker mig att romanformen är den mest svartsjuka genren. Att den är som ett bortskämt barn som bevakar dina steg och pockar på fullständig uppmärksamhet - och annars tjurar.
Om man istället kunde hitta ett friare sätt att skriva (och komponera)... Ett slags essäer som lånade romanens konkretion och sinnlighet, men utan de kraven på struktur och enhet.
"Saturnus ringar" av WG Sebald?
Karin, lite vemodigt känns det att läsa detta. Samtidigt är det ju helt rätt beslut om du mår bra av att ha fattat det. Och som du säger, du kan ändra dig - nån gång i en avlägsen framtid kanske.
Det blir i alla fall roligt att läsa din nr 3 när den kommer.
Allt gott!
JCB,
Ja, nåt sånt. Det är krävande att skriva romaner. Det kräver någon sorts försakelse - man kan liksom inte träffa för mycket riktiga människor för då suddas de där vaga typerna man har i hjärnan ut...
Dessutom är situationen med förlag och möjligheter rätt svår. Ska man komma ut på ett stort förlag så är de liksom aldrig nöjda. Ännu mer jobb för en lika oviss utgång.
Jag skulle nog faktiskt säga att den konstnärliga friheten är begränsad då. Vilket på ett sätt kanske är rimligt, en roman ska ju likna en roman. Men på ett sätt helt orimligt - det enda man som författare har någon som helst beslutsrätt över är texten. Resten har man inte med att göra, det gäller allt från omslag till utgivningsdatum, till ersättning, till - rubbet.
Och då blir det lätt konflikter, om man säger så.
Ja, en annan form var du inne på. Vete fasen, just nu tror jag på korta grejer. Men det kan bero på en viss trötthet.
Gabrielle RW,
Tack för uppmuntran! får man väl tolka det som.
Ja, korta texter där det enda som egentligen binder dem samman inbördes är bokens pärmar...
Skicka en kommentar