Insåg för en stund sen att jag har rätt få vänner här, på plats, på marken. Visst, några är de, vänskapen bygger på kontinuitet, flyttar någon till ett annat kvarter så krävs större ansträngningar för att hålla det hela vid liv och ibland tynar det bort. Men ibland håller det ändå.
Och i Sverige - samma sak, de få som blivit kvar har liksom ansträngt sig just för att hålla kontakten, liksom jag själv då. Som Thomas skriver idag, det man tappar är förlorat. Men också: det man släpper självmant är lika förlorat. Samtidigt som det kanske inte är det. Man vet aldrig.
(Läs även Gabrielles fina kommentar.)
Men bloggen är pålitlig som vänskapsförmedlare. Det är inte klokt egentligen, men jag tror att jag har funnit svaret, liksom. Om man skriver i vilket fall som helst, av princip, ja, då ska man helt enkelt ha skrivande vänner.
Man blir helt autonom. Kan flytta vart som helst och är i och för sig beroende av tekniken, att den fungerar. Men så länge den gör det så är det lugnt.
Så en sak är säker, bloggandet slutar jag inte med.
Annars har jag följt den här s-cirkusen med visst intresse. Själv tycker jag att det verkar bra med en ledare som drar en aning åt vänster. Alla partier kan ju inte ligga i en klump i mitten?
Hörs,
6 kommentarer:
Ja!Ja!Ja! Skrivande vänner ska man ha om man är en skrivande människa. Vad jag har skrivit och besvikits genom åren av flyttande. Och sannolikt inte till någon glädje alls, för jag misstänker starkt att både en och annan av dem jag skrivit till plågats av påtagligt dåligt samvete för att de inte skrivit tillbaka. Vilket de inte gjort för att de inte varit skrivande människor. Skrivandet har ju just den avigsidan. Jag är inte en telefonerande människa men svarar i telefon gör jag ju, så om någon ringer mig får vi kontakt. Så icke med skrivandet.
Tack för dom orden, Karin.
Vänner, ja...jag har nog tappat många längs vägen - inte alls blivit ovän med, utan bara just tappat. Och jag kan sörja dom jag tappat bort så. Kanske skulle jag ha gjort annorlunda? Ansträngt mig mer, svarat på det brevet, hållit kvar kontakten. Andra har jag ju på nåt sätt alltid kvar och tappar inte även om vi inte ses så ofta.
Bloggandet är nåt för sig, och det ger mig mycket. Jag hoppas jag får ha kvar mina bloggvännger länge länge. Och det är nog egentligen inte bara skrivande människor utan även människor som är kreativa även på andra sätt. Den där kreativiteten och värmen som jag hittar hos dig och flera andra är inspirerande. Och lite trösterik också på nåt sätt. Det kan ju behövas ibland.
Och så är jag glad att jag via din blogg läste Thomas Nydahls inlägg om att tappa sitt självförtroende och Gabrielle Björnstrands kommentar. Edith Södergrans ord har stannat i sinnet hela dan. Tack till Gabrielle B också!
annannan,
Ja, innan man fattade det här gjorde man en del missar, det håller jag med om. Och jag tycker fortfarande att folk som inte svarar då man skriver är urjobbiga, gäller allt från mail till alltför långa brev.
Man kan väl säga att man inte vill skriva i såna fall. Så att den andra personen (jag) vet.
Jag svarar knappt i telefon, eller jo, det gör jag ju, men jag har en telefon för den händelse något händer barnen. Jag pratar aldrig i den.
Gabrielle,
Tack, det var fina ord.
Och jag håller med dig, det handlar väl om folk som tycker om och gillar att uttrycka sig.
Mina första bloggvänner, Thomas, Helena, Bodil, Bengt har hängt med i fem sex år nu.
Jag tror att de kommer att hänga med än.
Och som sagt, nya har dykt upp, som du. Men även utanför bloggen fast via bloggen, man mailar med någon och det blir liksom en sorts brevvän.
Den vänskap som utvecklas i bloggskrivande och kommenterande är en mycket speciell sorts vänskap, i alla fall. Vi har väl alla ungefär samma utgångspunkt, något slags behov av att uttrycka oss offentligt, föra fram vår mening om det som intresserar oss, och en vilja att ta del av andras synpunkter, av att diskutera.
Men hur förhåller sig denna vänskap till en mer "traditionell" vänskap, alltså den utanför nätet? Det tål att funderas på.
Min erfarenhet efter tre år med bloggen är att det efter hand utkristalliseras något slags gemensamt rum, bestående av de bloggar som man av olika skäl tenderar att läsa regelbundet, där man på något sätt lärt känna de som kommenterar hos en och de som man kommenterar hos.
Det är genom orden, skrivandet, åsikterna vi känner varandra. Alltså den sida hos oss som vi vill delge andra, visa upp, om man så vill, av eget intresse och av nyfikenhet på vad andra kan ha att säga.
Det kanske är en idealisk vänskap? Vald, inte påtvingad av olika sociala skäl. Och under omständigheter där vi (oftast) anstränger oss att vara justa och respektfulla i de meningsutbyten där vi deltar.
Det var mina funderingar.
Lennart, håller med dig.
Här kan vi tala om det som intresserar oss vilket inte alltid är möjligt i ett fikarum.
Ibland tycker jag också att det är lättare att vara uppriktig då jag skriver. Men det är klart, en stor del av det som vanligen ingår i en vänskap hamnar utanför, familj, personliga kriser, sjukdomar, privatlivet helt enkelt.
Även om det egentligen är fullt möjligt att blogga om så ser vi inte så mycket av det i den vår sfär. Om vi nu har samma, fast delvis åtminstone har vi ju det.
Ja, nog ligger det nära idealet.
Skicka en kommentar