Nu kör jag lite länkar, tänkte jag. Tog i så att det knakade lätt igår på mao-bloggen om skolan.
Vilket föranledde reaktion från Svenskans ledarblogg.
Gulp, som de säger i serierna. Men man får väl se det som något positivt, vilket även Linder är inne på, att andra åsikter om skolan börjar höras i offentligheten. Att det blir något av en diskussion igen.
Och här kommer nästa grej, och när jag skrev den var jag faktiskt arg. Det tål att diskuteras, menar jag, att mina franska ungar läser klassiker, däribland just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men att jag själv aldrig stött på den i min skolgång, och att jag heller aldrig hört talas om några svenska barn som gjort det.
Och så skrev Thomas en mycket bra text om Glasgow och Birmingham igen, eller om "England", ni vet.
Nu tänker jag inte skriva mer arga grejer på ett tag. Hoppas jag.
12 kommentarer:
Jag önskar att jag när jag hamnar i diskussioner om skolan kunde bli arg på ett så artikulerat sätt som du i Expressenartikeln...
Jag läste faktiskt Nils Holgersson i skolan som barn. Fick tyvärr inte mycket utbyte av den då vi var tvungna att läsa högt och många i klassen (särskilt pojkarna) var dåliga på att läsa.
När jag var i tonåren fick jag boken i present och har sedan dess läst om den många gånger.
Lillan
När jag var liten läste min far Nils Holgersson (bland annat) högt för mig och mina syskon. Jag minns ännu tydligt många episoder ur den. Och jag minns ledargåsen Akka från Kebnekaise, så där som man minns någon man har mött och lärt känna.
I femtiotalets folkskola i Varberg lästes Nils Holgersson - trots att Selma Lagerlöf struntade i eller glömde Halland...
Lennart Erling,
Jag är nog inte heller så välartikulerad i diskussioner alla gånger. Det är skillnad att skriva och att prata.
Men TACK!
Lillan, Bodil och Lennart Erling igen,
Ja, ni läste på olika sätt Nils Holgersson - det gjorde inte jag, inte i skolan i alla fall.
Mina föräldrar gjorde det också.
Men det som gör det här absurt är ju att FRANSKA barn fortfarande gör det, medan svenska alltså inte gör det.
Jag tror att lärarna i den svenska skolan ofta underskattar eleverna, och tror och tycker att de inte klarar av att läsa något svårare än de enklaste av enkla texter. Men om man ger eleverna tid, och har många samtal om en bok, kan man läsa i princip vad som helst (Mörkrets hjärta, Brott och straff, Processen, Madame Bovary, med mera med mera), visserligen på gymnasiet. Men problemet är tid: svenskämnet ska syssla med en massa annat också, och i den nu nedlagda Gy 07-reformen skulle dataundervisningen också ske på svensktimmarna ... Men alltså: om man har generöst med tid kan man och ska man läsa riktigt svåra böcker.
Fast mina barn som går i femman och sjuan läser knappt något alls i skolan. Skattkammarön i förkortad version ... Inget av Selma Lagerlöf ...
Björn,
Jag håller helt och hållet med dig.
I mellan- och högstadiet tror jag inte att jag läste någon skönlitteratur alls i skolans regi. Högläsning ur sagobok, kanske. Men vi skulle inte läsa böcker hemma.
I gymnasiet däremot var det ungefär som du beskriver. Men vad jag inte begriper är varför man inte börjar tidigare.
Även vi läste Nils Holgerson i skolan. I fjärde klass i början av femtiotalet. Eller rättare: vår magister högläste den för oss. Om jag minns rätt.
Agneta var det som skrev
När jag gick i första klass - och jag började skolan som sexåring, deklarerade vår fröken hela Träsnittet i psalmboken
Från vårt klassrumsfönster hade vi utsikt mot såväl den kyrka som förekommer i dikten, som den byggnad som varit skola då Viktor Rydberg var barn. Först berättade fröken lite om Rydberg och att han hade skrivit bland annat Tomten och Gläns över sjö och strand och sedan hon förklarat vad ett träsnitt var läste hon alla verserna och hela klassen lyssnade andäktigt. Jag minns det som igår! Kanske var det under vårterminen då jag hade hunnit fylla sju år. Efter läsårets slut gick vår fröken i pension och jag saknade henne mycket.
(Något irriterande är det att man inte kan rätta sina skriv- och tangenttryckningsfel i kommentarerna. Ser att det står deklarerade när det skulle stå deklamerade.)
Agneta,
Om du inte hade läst/hört Nils Holgersson i skolan så hade jag varit förvånad.
I och för sig var det nog en liknande stämning i min lågstadieklass ibland. Tyst och lugnt och med tända ljus på bänken i advent, då fröken läste något högt. Jag har GLÖMT vad.
Kan det har varit Nils Holgersson?
Skicka en kommentar