Vägra

På en blogg som jag inte vill länka till lär jag mig att BM under våren kommer ut med en bok som heter Där ute går hemulerna.
Vilket får mig att sälla mig till den skara (om den finns) som offentligt tar avstånd från mumintrollsjamset.

Kerstin Ekman skriver i En stad av ljus om sin ungdom i Uppsala. Om jag minns rätt gick alla omkring och sa tiddelipom och annat som huvudpersonen långt senare begrep kom ur Nalle Puh. Huvudpersonen gjorde det själv (jag har stött på jämnåriga med Ekman som fortfarande gör det), och hon blir i efterhand rätt förbannad på hur ungdomarna i Uppsala använde sig av Puh för att visa en gemenskap, en tillhörighet. Det är i alla fall så hon uppfattar saken. En tillhörighet hon själv inte har och en tillhörighet som man idag antagligen skulle kalla "medelklass". Eller nåt ditåt.

En senare generation (BM och diverse människor i min ålder som jag inte heller vill namnge) tycks ha annekterat just mumintrollen för samma ändamål. Om det nu är ändamålet. Man beskriver folk som att hon är en typisk gafsa eller han är en solklar hemul.
Och jag hate it.
Och nu ska jag inte bara gnälla utan redogöra för varför jag ogillar det.
1. Alla kanske inte har samma referenser. Det är det uppenbara. Och jag ogillar ett språkbruk som är just uteslutande.
2. Det är som att säga en Burberry istället för en beige poplinöverrock av bättre kvalitet (eller något liknande). Det är alltså att göra det förbannat enkelt för sig, det är alltså slött.

Jag vägrar alltså göra test för att se vilken "muninkaraktär" jag är, jag vägrar köpa muggar, jag vägrar säga Där ute går hemulerna som om det vore något självklart. Jag vägrar också förtingliga en egensinnig konstnärs skapelse. Göra den till något mindre än vad den är. För det är ju också vad de här människorna gör, de tar en värld och påstår att den är deras eller påstår att den beskriver deras, och underförstått självklart ingen annans.

Men jag är inte särskilt förvånad över att BM gör det.
Ungefär som den där hemska människan som numera sitter och talar om i teve vad Astrid Lindgren menade och egentligen ville. Det skulle Astrid ha gillar och det skulle Astrid ha ogillat.

Vad vet hon om det?

Slutligen är det något så osannolikt typiskt med att det alltid är barnböcker det refereras till, i Sverige. Nu kommer det säkert någon beskäftig jävel och säger att det är faktiskt allåldersböcker.
Ja, kanske det. Men hur vore det om vuxna människor läste böcker för vuxna och refererade till dem istället?
Men det går inte. För de har aldrig läst några böcker för vuxna, åtminstone inte samma bok.
Det enda svenskar har läst mangrant är tydligen Lindgren, Jansson och förr i tiden Milne.
Och det tror de alltså är ovärderligt och allomfattande, en självklar litterär referens...