Är inte det här en konstig "tankefigur"? "Byggnadsvård" skulle alltså vara att närmast likställa med att vilja hänga med grizzlybjörnar? Jag ser rätt många avgörande skillnader mellan björnar och gamla hus, visst är björnarna vilda, men knappast husen.
Och poängen skulle alltså vara att om medelklassen blir "pank" så kan den inte söndervårda de gamla husen på samma sätt som - säg - under efterkrigstiden.
Men grejen är väl att de allra flesta husen redan är totalt söndervårdade. Fönstren är bytta och golvvärme inlagd, väggarna är tjockare och isolerade liksom taken, själva stommen, höljet är inte längre detsamma utom möjligen i panelen och teglet.
Och spelar det då någon roll om man skrapar bort tapeter och river ut ett "felaktigt" diskbänksbeslag?
För att ett hus ska ha kvar något av sin ursprunglighet kräver det panka ägare rakt igenom, ända fram till idag, ägare som lagat och lappat men som inte haft för mycket pengar. Ägare som gjort ett minimum.
Såna hus finns inte i Sverige. Eller jo, det gör de väl, men de kan räknas på ena handens fingrar.
Hus ses inte så i Sverige, hus är ju något man byter, inte en fast punkt i tillvaron som ligger kvar genom generationer. Och med det kommer det praktiska tänkandet, man tänker i första hand på sig - inte på huset.
Huset ska passa en barnfamilj?
Jamen, då anpassar vi det till en barnfamilj.
Huset ska passa ett gammalt par?
Inga problem, bort med trösklar och bredda dörrarna.
Och så vidare.
Hus i Sverige är gjorda av trä och byter ägare i snitt hur ofta? Ja, ofta i alla fall.
Och varje ny ägare kommer med pengar.
Den som vill ha ett svenskt hus att vårda får nog vårda spåren av de senaste femtio årens vartefter insatta bekvämligheter. Att saker har en historia betyder ju just det, att man ser historiens gång i dem. Hus där man försöker återgå till originalskick blir ju återigen berövade sin historia!
Att det är en motsägelse utan like att köpa ett hus för en kortare period av livet och sen tro att det ska kunna bli något "historiskt" av det tycks falla få svenskar in. För att höra det måste man tillkalla en slottsarkitekt och inte ens då är man säker...
Nej, för fan. Fortsätt se husen som en sorts koftor i trä, en sorts förlängning av personligheten i lite hårdare material, bara.
Allt annat är en omöjlighet i vilket fall som helst.
11 kommentarer:
Jag gillar uttrycket "koftor i trä"... Det finns en blogg som jag brukar läsa lite sporadiskt som handlar om ett par som renoverar ett gammalt hus utanför samhället jag växte upp i. De är väldigt intresserade av byggnadsvård. Så här till exempel: http://byggabo.wordpress.com/2008/10/31/i-en-och-samma-stil/
Jorun, de verkar väl ganska pålästa och genomtänkta på den där bloggen. Till skillnad från många andra.
Svensk hussyn(?) präglas dock av ett EXTREMT nyttotänkande, vilket förstås syns i husen...
Fina koftinälvor på bilden... En grottar i sådana här koftor dagligen numera.
Mycket riktigt: golvvärme "ssa de va". Har man råd så är det bland det goaste som finns, att kunna slafsa i bara kallingen över sköna, varma golv. Bra mycket roligare än att lägga pengarna på filttofflor och fodrade morgonrockar. Hur stilrena rockar det än vore, hur gulliga lamm som slaktats för tofflornas skull så är känslan av varmt golv något som... minner om semestern i Medelhavsregionen typ? Oavsett om deras stenhus kan vara svinkalla om både väggar och golv närhelst mistralen hälsar på.
Om jag nu fattat din poäng?
:-)
Nej.
Jag diskuterar gärna inlägget, det vill säga svenska hus och synen på dem i förhållande till grizzlybjörnar, eller vad det nu var för björnar.
Kärlek till grizzlybjörnar hyser jag näppeligen, klasskamp har jag fått upp över öronen, klasshat är mig främmande i exemplet.
Svenska hus sysslar jag med dagligdags och det just på det så kritiserade viset. Ser - av lättinsedda skäl - inget ont häri.
Kundens önskemål får råda. Har jag något att komma med av värde så blir tillfredsställelsen ömsesidig.
Bättre?
Helt seriöst nu: det är ofta man läser texter som till synes djupsinnigt granskar en företeelse, uppriktigt indignerade över värden som går förlorade på ettdera sätt (hugget som stucket), samtidigt som de litterära parablerna blir halsbrytande eller i bästa fall ogenomträngliga för genomsnittsläsaren.
"Det dunkelt sagda är dunkelt tänkt"?
Praktvurpor således?
Outsägligheter?
Eller åter ett bevis på att språk kan vara trubbigt också i synbarligen skärpta resonemang.
Var det klasshat och klasskamp också? Ja, inte vet jag. Jag tyckte också att det hela var dumt. Och det är klart att man som arkitekt följer kundens önskemål, å andra sidan finns det ju beställare man är mer överens med än andra, vars inställning man förstår sig bättre på.
Fast jag tycker nog att det är något smått sjukt med en del grejer i det svenska kynnet vad gäller hus. Å andra sidan, det finns en del lika puckat här också.
Men en sak har hon kanske rätt i, det kan bli bättre med mindre pengar i omlopp, för husen alltså. Kanske inte för arkitekterna. Så länge det nu varar.
Ja, det är märkligt sådana underliga jämförelser man stöter på ibland. Angående byggnadsvård: jag vet inget om det, men om det innebär att återskapa förlorade skönhetsvärden ser jag ett värde i det.
Jacob, det har du rätt i. Ibland är det dock svårt att återskapa förlorade skönhetsvärden mycket för att våra krav på bekvämlighet har blivit större. Här får man ofta höra som arkitekt att det är det som är utmaningen och något ligger det ju i det. Men somligt tror jag är för evigt förlorat.
Ja, antagligen är det väl kanske så. Jag har själv märkt att jag tycker att i stort sett all bebyggelse som är gammal (före 1930) är vacker och medan jag tycker nästan allt som uppförts efter det är fult. Det kvittar liksom vad arkitekterna hittar på, jag tycker ändå bara om traditionella stilar. Antagligen ett ointellektuellt och okunnigt förhållningsssätt men det är så jag känner när jag promenerar längs Göteborgs gator.
Jag hälsar dig, Jacob C, i ett litet men ettrigt sällskap. Vi är fler som tycker så...
På 30-talet las det grund för mången avgrund i flera bemärkelser.
Det finns dock fina exempel på vackra byggnader i varje för dagen rådande trend.
Materiell, ekonomisk och konstnärlig återhållsamhet ger heller inte alltid så goda resultat som man skulle kunna tro. Men ofta nog.
Knapphetens uttrycksmedel kallas det ibland.
Är vi nu på väg dit? Till vårt sekels 20-tal?
Jacob, i villor och andra småprojekt ser man även idag ibland riktigt fin arkitektur skapad i Sverige men för att se dem måste man nog läsa tidskriften arkitektur och följa sakernas tillstånd på närmre håll. Vad gäller större projekt är jag mer tveksam och har inte någon riktig överblick heller.
Wu, ja, det ska bli intressant att se vad den här lågkonjungturen gör för eller emot arkitekturen...
Skicka en kommentar