Tillbakablick

Det var tre år sedan jag började blogga, så när som på några dagar. Vill minnas att jag la den här bilden (La Santé, fängelset i kvarteret intill vid ett sällsynt snöfall) på ett av mina tidigaste inlägg, och att det var jättesvårt! Jag hade inte uppdaterat min webläsare på två år och blogg.se ville inte ta mina bilder. Alltsammans var otroligt arkaiskt.

Och sen skrev och skrev jag i det rus som är början på bloggandet. Förälskelsens rus.

Min plan, för en sådan hade jag, var att jag lagom till det att min andra roman kom ut, skulle vara en etablerad och mer eller mindre "känd" bloggare...
Inte fan.
Bonniers brydde sig lika lite om min blogg som min roman. Liksom resten av media, "offentligheten".
Det borde jag antagligen ha kunnat räkna ut, men det kunde jag inte.

Hur som helst hann jag liksom blogga i ett år innan den där romanen kom ut. Jag hade kul nästan hela tiden. Jag har sällan haft så många fåniga projekt som under den tiden. Fotoprojekt och andra projekt.

Och sen kom den där romanen och jag lärde mig länka och jag lärde mig vartefter en hel del grejer.
Och nu?
Ja, nu måste jag väl säga att det här bloggandet förändrats. Det gäller inte bara mig, det gäller lika mycket Helena som var med nästan från början, som läsare och som bloggare.
Det gäller säkert lika mycket alla andra som hållit på i det här som kallades bloggosfären. Då. Sen dess har det ju i och för sig hänt massor. Facebook. Blogggbävning och allt vad det heter.

Jag ska inte vara nostalgisk.... eller för resten, varför skulle jag inte vara det?
Det var roligare då. Det kommer man inte ifrån. Samtidigt, som alla vet, så kan man inte backa de så kallade bandet. Som i och för sig inte heller finns längre.
Man kan sabba usb-minnet? Man kan tappa bort lösenordet?

Nå, tillbaka till den andra romanen, som ändå var en sorts milstolpe, inte i bloggosfären, men för mig. När jag väl begrep att den hade sålt 279 ex så började jag ta reda på varför.
Och den undersökningen är nog inte avslutad än, men ett svar står att läsa i den där artikeln i Expressen.
Jag skriver inte för en svensk publik. Jag är inte en del av ett svenskt kulturklimat. Eller är jag? Jo, kanske, men i såna fall en tämligen osynlig och i viss mån osynliggjord del.

Slutsatsen är ju att för mina romaner, och romaner som liknar mina, finns inte några läsare i Sverige. I stort sett.
Jag kommer fortfarande inte ifrån den slutsatsen.
Jag kan i och för sig fråga mig vad som är viktigast, att bråka om den saken eller fortsätta skriva romaner som om ingenting hänt.

Båda alternativen framstår som rätt omöjliga.