Den kom ut i höstas (Svante Weyler förlag) och det blev stort rabalder för i samband med det försvann författarinnan.
Boken handlar om Ann Heberlein själv och hennes psykiska sjukdom som kallas bipolär 2 (typ) och som enkelt eller oprofessionellt kan översättas till manodepressivitet.
Den är tämligen förskräcklig, eller snarare, då man läst den tänker man att man aldrig vill ha med Ann Heberlein att göra. Så gräslig framstår hon. Och hon har onekligen målat bilden själv.
Sann?
Hur ska jag veta det.
Men om jag nu min vana trogen ska försöka bena ut problemet (åt Heberlein) så tycks det vara dels denna läggning/sjukdom som inte är någon sinekur att leva med, varken för den som har den eller för hennes omgivning, dels ett hemskt minne av en våldtäkt som satt spår som fortfarande spökar och dels och slutligen ett konstant behov av alldeles för mycket pengar därför att Heberlein, dumt nog, köpte ett hus innan hon hade sålt det gamla. Och sen kom krisen och hon blir inte av med kåken till det pris hon borde. (Ligg lågt, det kommer att ordna sig!)
Detta gör att hon måste skriva, föreläsa, resa, stressa som en galning.
Vilket antagligen skulle knäcka den starkaste och som förefaller bli ännu jobbigare för en psykiskt sjuk eller labil eller kalla det vad ni vill-person.
Som bok betraktad är den som jag har för mig att både bernur och Thomas var inne på, närmast omöjlig att recensera eftersom man får en stark känsla av att det är personen Heberlein man recenserar.
Själv varken grät eller skrattade jag. Jag tyckte nog mest att berättarrösten var omåttligt jag-centrerad och led av en rätt hopplös brist på självdistans. Jag blev alltså mest irriterad, och alla dessa påståenden om hur mycket hon älskade sina barn rann av mig som vatten på en gås.
Men, när hon i ett obevakat ögonblick skrev om sin pappa som lagade en god middag åt henne då hon kom hem från sjukan efter självmordsförsöket i 20-årsåldern, rördes även mitt hjärta. En stackars snäll och hjälplös pappa skymtade som hastigast förbi.
Boken är även motsägelsefull. Heberlein konstaterar att hon alltid fått fin hjälp på St Lars sjukhus dit hon vänder sig, samtidigt som hon kräver att i alla sammanhang bli tagen på allvar. Trots att hon inte är normal. Hon verkar förfäkta idén att även psykiskt sjuka ska tas fram, upp till ytan, ges plats - ungefär som hbt-personerna.
Det är inte otänkbart att vi osynliggör de psykiskt sjuka, det är rätt uppenbart att vi hyllar det normala. Det är vidare en ganska trång sfär som är denna normalitet. Jag tror inte att jag känner någon som anser sig tillhöra "de normala".
Och det är här nånstans som jag inte hänger med längre. Hur skulle det gå till? En tok-pride?
Knappast.
Här tror jag att Heberlein helt enkelt tittar lite för mycket i den egna naveln.
Slutsatsen av boken är, trots allt, att jag är glad att jag slipper ha med Heberlein att göra, och det tycker jag själv känns som en delvis felaktig slutsats eftersom jag hört henne i t ex radioprogram där hon varit lysande. Och eftersom jag läst många bra artiklar av henne. Fast också några som jag inte skriver under på.
Men vadå.
Man kan inte hålla med om allt!
Så, jag vet faktiskt inte riktigt om jag helt och hållet tror på den bild Heberlein målar upp av sig själv i den här boken. Det är nog det närmaste ett omdöme av boken jag kan komma.
9 kommentarer:
Jag har en nära vän som har varit
"psyk sjuk" i 20 år och senast då bipolär 2.som tydligtvis är en lite skum diagnos eftersom bipolär 1 är den ursprungliga och riktiga diagnosen.
Tror att en psykiater gärna ser sin patient sjukare än den är.
Min vän träffade en kvinna som fick min vän att inse hur självcentrerad hon var mm och hon utvecklades verkligen och är idag helt frisk utan mediciner.
Nu tror jag att en del verkligen behöver medicin men en alltför stor grupp har halkat in i en roll som psyksjuk.
Och detta är också orätt mot dom verkligen sjuka.
Intressanta funderingar. Jag tycker, som du, att den offentliga Ann Heberlein, hon som dyker upp i diverse dikussionsprogram i P1 samt i pressen, t.ex. i Axess magasin, ofta säger intressanta saker. Hon är en bra debattör.
Vad så gäller hennes bok, så har jag inte läst den, inte än. Däremot lyssnade jag på hennes sommarprogram i P1. Jag tycker att det var ett intressant program, ett engagerat personligt vittnesmål. Samtidigt väckte det en del tankar liknande dem du redogör för. Lyssnade du också på sommarprogrammet?
anna,
Ja, det där är ju hopplöst att veta, åtminstone vad gäller Heberlein. I hennes fall önskar jag henne mest ett lugnare tempo och att hon blir bra.
Jacob,
Nej, jag hörde inte programmet. Och jag känner mig lite elak i den här texten, jag hade gärna velat känna mer för henne, men det gjorde jag alltså inte.
Å andra sidan, en författare är aldrig densamma som sina böcker.
Kanske går detta med manodepressivitet alldeles utanpå oss "normala onormala"? Kanske är det så enkelt att antingen så har man denna sjukdom, eller så har man den inte? Jag tror att hon var inne på det i sommarprogrammet.
Jaocb,
Ja förmodligen, och det finns något i det där där man som normal onormal helt enkelt inte hänger med längre. Å andra sidan tycker jag att det är rimligt att ändå bemöta henne som om hon vore normal, inte med en massa för en själv obegriplig och liksom på måfå - hänsyn.
Jag vet egentligen inget om detta. Men kanske är det så att människor med bipolär diagnos fungerar - eller åtminstone synes fungera - helt "vanligt", utom just när sjukdomen slår till? Kanske blir man då självcentrerad av sjukdomen, snarare än tvärtom? Kanske är man därför både normal och inte alls normal?
Jacob,
Det låter jättebra och skulle förklara alltsammans.
sommarprogrammen går att lyssna på på nätet! Jag har bara läst delar av boken, men sommarpratet var förklarande och rätt fascinerade. Jag känner också några med denna förfärliga sjukdom..
Det är nog så att ibland är man mycket sjuk, däremellan är man frisk, tack och lov
Hej Madeleine!
Ja, jag ska försöka lyssna på Heberlein på nätet.
Och om det är som du säger kvarstår egentligen bara en fråga: Om hon var sjuk då hon skrev boken.
Kanske var hon det.
Å andra sidan kan det vara bra på något vis att det finns ett sånt vittnesmål, men man får ta att läsaren blir lätt konfunderad/irriterad.
Skicka en kommentar