Vi har nämligen läst Eva Ströms senaste bok Kniv och flod (Bonniers 2009).
Först tänker jag att den här boken var djupt obehaglig läsning. Kortfattat cirklar den kring kvinnlig könsstympning. (Och redan här reagerar jag mot det så oemotsägligt politiskt korrekta ämnesvalet. Men okej, det är förstås viktigt. Ingen kan säga emot.) Den omringar ett landskap, det afrikanska flodlandskapet och Nilens långa skåra genom kontinenten, den cirklar kring människor där i historia och nutid. Den talar om ett kolonialt förflutet i ett par stycken där unga afrikaner får ett förhållande till missionärer och kristendomen. Inte helt lyckligt.
Och så återkommer den till den kvinnliga könsstympningen.
Men på vägen har vi även fått träffa Leni Riefensthal och Winston Churhill och andra som rest på den här marken, i de här träskområdena, under stjärnorna.
Boken blir på många sätt obegriplig, inte förrän i slutet anar man vart Ström vill komma, men då frågar hon sig om man kan förstå en flod genom en annan flod. Den andra floden är Helge å som rinner genom det Kristianstad Ström bor i.
Noggranna beskrivning av fågel- och växtarter längs de båda vattendragen.
Så skriver hon hur hon närmar sig Sudans huvudstad genom Google Earth och även då trillar det ner en peng.
För det är här någonstans både syftet med denna skönklingande prosa blir uppenbart och också dess misslyckande. Ström för på bokens sista sidor in Kristianstad lasaretts program för hur man tar hand om dessa könsstympade kvinnor. Hon nämner siffror på hur många som finns på jorden och i Sverige.
Och ordet "omsorg" återkommer gång på gång då hon talar om de ingrepp som ska till då man försöker öppna och hela dessa söndertrasade underliv.
Men det räcker inte. Nej, man kan inte förstå Nilen genom att traska i Helg ås vassruggar. Nej, man kan inte lära känna Sudan genom Google Earth.
Nej, det räcker inte ända fram. Syftet är gott men resultatet blir dessvärre klandervärt.
Det är här som själva bokens grundläggande brist blir uppenbar. Det eleganta språket, distansen, perfektionen i stilen om man så vill, gör läsningen stundtals mycket obehaglig.
Får man tala om mänskliga tragedier och paradisfåglar i ett och samma andetag?
Naturligtvis får man, men man får räkna med att läsaren tar illa upp.
Någonstans hade ett språkligt misslyckande, en skribentens sammanbrott, ett rop på hjälp på Gud - något! behövts - för att man som läsare inte ska känna sig som om man satt inför en läkare som mest funderar på gårdagens bridgebjudning, internets möjligheter eller den ärvda linnedukens möjligen svårborttagna fläckar.
Resultatet blir ett opersonligt stilnummer där det svåra ämnet av skribenten har övergetts till förmån för själva språkets glädjeämnen och möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar