Well, det är den tid på året (i Paris) så man tänker att man borde vara en kvinnlig medelålders poet och att man borde vara mycket mer layed back (eller vad det heter, cool, quoi!) och att man borde skriva sina poem om kastanjer.
Själva bollarna.
De bruna och helt fantastiska frukterna som strösslar gatorna, ja?
De kastanjeröda som Titian-hår lena blänkande som möjligen kan rostas och ätas i en annan inkarnation, ja?
Man borde kunna äta dem. Men det går inte.
Man borde skriva om själva kretsloppet, om stammarna som pelarsalar och om höstljuset som silar, strilar, sneddar genom skyndande bortdisande alléer, ja?
Man borde helt enkelt ha ett helt annat yrke och en helt annan ambition. Man borde äta mer kastanjer, inte häst. Men ätliga.
Man borde låta solen genomlysa mer och man borde helt enkelt sno sig på. Innan det är över.
Och allt bara är grått och blött och kallt igen.
3 kommentarer:
Du verkar ha varit hyfsat poetiskt sinnad igår... Fortsätt, det tar sig.
Ah Karin! Mao inte bara en som blivit hyfsat melankoliskt sinnad dessa september dagar. Run, Forest, run! Mindre manifest och mer spring i bena, ja?
Och: vad de är vackra, kastanjerna. Fick riktig Jardin de Luxembourg nostalgi när jag läste dina rader...
Ni är för gulliga bägge två, jag är inte säker på att det här var lysande men det var i alla fall uppriktigt.
Skicka en kommentar