Håller på att läsa LIRE, en tidning om böcker, som just nu behandlar något som närmast kan liknas vid "bokhöst", la rentrée litteraire.
Rätt mycket ter sig tämligen likt den svenska sfären, ledaren muttrar om alltför mycket självbiografiskt material till exempel.
Ändå finner jag en text som jag tycker är väldigt intressant och som är en sorts text jag helt saknar i Sverige. Två kritiker ger båda sina omdömen (till min stora glädje ligger artikeln dessutom på nätet) om romanen Jan Karski av författaren Yannick Haenel.
Boken är tydligen en roman, eller "roman" enligt den mer kritiske kritikern om en polsk snubbe och militär, född 1914 som trasslar sig runt i Europa. Fint! säger den ena kritikern. Tveksamt, säger den andre, och förklarar att det är något mycket märkligt med denne polske officer som inte är antisemit. Statistiskt sett är han närmast omöjlig, säger kritikern, och om han finns måste man liksom förklara hur det kommer sig att han är som han är, annars förlorar storyn i trovärdighet.
Förste kritikern medger att han inte läser "romanen" (mina citationstecken) som historiskt dokument och diskussionen fortsätter. Vad får man säga om de allierades roll? Etc.
Detta är ett exempel på en litteraturkritik som jag fullkomligt saknar i Sverige. Visst är Förintelsen och förnekandet av faktum eller bara ren okunskap kring den särskilt svåra att förhålla sig till, men gäller inte den här diskussionen över huvud taget dessa historiska "romaner" som trots allt, bidrar till vår uppfattning om hur det var en gång i tiden?
Och den förs alltså inte.
Jag blir beklämd av de många anakronismerna i till exempel romanen Gregorius som var så hyllad för några år sen. Jag ställer mig vidare tveksam till att Tycho Brahe i första hand skulle funderat på sin egen kroppslighet och sin familj, betett sig som en svensk medelklasspappa med problem på jobbet.
Okej, jag överdriver, men det jag känner olust inför är just det hur dessa "romaner" skriver om vår historia i någon sorts allmänt medvetande.
Har de verkligen rätt att göra det? och borde inte diskussionen om faktakoll även gälla "romaner"? Var finns den kunnige kritikern i Sverige då det gäller vår historia, vårt förflutna? Det är sånt jag funderar över...
7 kommentarer:
Men är det romanförfattares roll att vara historielärare? Måste en roman vara faktakollad bara för att den befinner sig i svunnen tid? Hamnar man inte med sådana krav lätt i den eviga sanningsdebatten igen, vad är sant och inte? Är det viktigt?
Kanke vad gäller Tycho Brahe, som ju var en verklig person, men Gregorius är ju faktiskt påhittad från början, och är det viktiga i den romanen i vilken tid den utspelar sig? Den handar väl om något annat än frågan om man hade gas eller elektricitetslampor? Ibland kanske en anakronism hjälper författaren att få fram något han vill säga, kan man inte se det som en konstnärlig frihet, det är inte en hstoriebok utan just en roman och i en roman får man väl ljuga bäst man vill, eller?
Nu har jag ställt en väldans massa frågor och inga svar har jag givit!
Charlie,
Jodå, om Gregorius kan man fabulera vilt, så långt håller jag med dig. Men när man ställer honom i vita "vardagsrum" funkar det inte längre. Eller när han OCKSÅ resonerar som en svensk samtida medelklassman. Författaren har i det fallet tagit sig vatten över huvudet, och det händer alldeles för ofta.
Jag går inte på det längre, men många gör det. Vad ska vi säga om det då?
Jag som gått genom Nordiska museets interiörer och sett en massa författarfoton och andra foton från interiörer från förra sekelskiftet, alla dessa prydnadsföremål, de mörka tapeterna, de mörka möblerna...
För mig skär det sig gång på gång, och det är inte i första hand gestalten Gregorius jag tänker på utan den totala okunskap om historiska förhållanden författaren uppvisar.
Nåja, inte total, men tillräckliga luckor för att det ska fallera.
Vad gäller verkliga personer är det förstås allvarligare.
Det är ytterst få författare som lyckas med bedriften, att skriva historiska romaner som ter sig både rimliga historiskt och samtidigt moderna. Jag tror att det är det svåraste man kan ge sig på som författare.
Men frågan kvarstår. Borde inte den här sortens resonemang föras (alltså som det artikeln jag länkar till)? Och då talar jag inte om Liza Marklunds skräp, utan om just "romaner" som betraktas som litteratur och som många gånger hyllas utan inskränkningar.
Jo, jag håler givetvis med om att dikussionen borde föras. Det borde ju vara en naturlig del av litteraturkritiken, sen kan man ju lägga olika vikt vid den historiska korrektheten (därav diskussionen).
Jag tycker det beror lite på om det känns som om författarens mål varit att skriva just en historisk roman, eller om det är en roman som bara råkar utspela sig i en viss tid (om ni förstår?) och som har andra kvaliteter. Skulle Peter Englunds senaste ha faktafel skulle nog kritiker reagera (om nu någon skule uppfatta dem!), men det är väl inte en roman nu när jag tänker efter.
Man ingår ju liksom en deal med författaren om vad som är rimligt eller inte. Ta deckarexemplet, det är jätteovanligt med seriemördare i verkligheten men jag som läsare går med på den orimligheten för jag vill ha den här läsupplvevelsen. Däremot kanske jag inte går med på orimligheten att kriminalassistenten har råd att bo i lyxvåning och flyger jetplan, Och så retar jag upp mig under hela läsningen och undrar vad han får alla pengarna ifrån. Men jag retar inte upp mig på det orimliga i att han träffar på seriemördare.
Charlie,
Jo, då är vi överens igen. Dessutom inbillar jag mig helt enkelt att ju mer man vet om något själv, desto mindre vill man svälja en okunnig författares idéer. Är han/hon däremot bra och kunnig så blir man bara glad, helt enkelt.
Ditt exempel med seriemördare är bra. Jag läser sällan deckare numera just därför att jag finner dem konstruerade och inte trovärdiga, men det beror förmodligen på klantiga författare mer än osannolikheterna i sig, precis som du är inne på.
Och just i historiska romaner blir det alltså extra svårt, har jag märkt.
Givetvis, precis som när man läser något i tidningen om ett ämne som man kan, det är ju aldrig rätt.
En polis jag känner läser aldrig deckare för han blir galen av hur osannoikt allt är. Men han läser gärna historiska romaner.
Jag tyckte faktiskt att "Gregorius" var rätt bra även om jag -inledingsvis- stördes av de många anakronismerna. Kanske därför att jag helt enkelt gillar detta litterära grepp à la "Rosencrantz and Guildenstern are dead" . Nu har ju Kerstin Ekman nyss kommit ut med en roman som tydligen också tar sin utgångspunkt i Doktor Glas. Om jag förstår det rätt så förekommer Söderberg själv i romanen åtminstone i tredje person.
Jag är verkligen en stor beundrare av Kerstin Ekman men jag minns "Gör mig levande igen" som möjligen liknar "Mordets praktik" och fylls av onda aningar. Tyvär tyckte jag att den romanen var ett stort misslyckande.
Alltnog. Jag läser med intresse vad ni skrivit om litteraturkritik och -debatt. Kanske förekommer en djupgående och nyanserad diskussion i kulturella finrum som jag inte har nyckeln till men dagspressrecensionerna av nyutkomna böcker tycker jag är rent förfärlig. Då tänker jag ändå inte på det politiska hatet som dominerade mottagande av Brunners "Hornsgatan" utan på mera seriösa bedömningar. Som jag ser det består "recensionen" oftast till 98 % av en innehållsbeskrivning och sedan ett par meningar på slutet där skribenten försöker att definiera kvintessensen av boken och sin egen hållning till den. (Jag skrev om detta när "Kunzelmann" kom ut.)
Jag har just läst Ingrid Elams recension av "Mordets praktik." Såvitt jag förstår består den huvudsakligen av en beskrivning av hur Söderberg skrev och hur Ekman skrivit. Tydligen är den senares "hantverk" perfekt och "den historiska sanningen, men helt och hållet vänd bakåt, åt [Söderbergs] håll. Denna gång lämnar Kerstin Ekmans perfektion inga öppningar för läsaren."
Jag begriper inte vad det betyder. Och eftersom Elam är en framgångsrik och erfaren kulturskribent blir jag bekymrad. Hade det varit någon yngre förmåga hade jag sagt: "men han (hon) har ju ingenting på sig!"
Ja förlåt en enkel skomakare som vågat sig en bit ovanför lästen ;-)
Bengt O,
Gregorius har poänger, det tycker jag med, men den är lite för pratig, och anakronismerna är som sagt för många.
Tänk dessutom att du av recensioner att döma hyser samma dubier som jag om Ekmans nya!? Jag gillade inte heller Gör mig levande igen. Jag tyckte att det för det första var svårt hålla reda på alla personer, för det andra att mycket var jäkligt sökt, som personnamn och delar av intrigen och sen var även den pratig på något vis.
Och den kritik du riktar mot Elams kritik är den jag själv ofta tyst muttrar. Kritiker som inte vänder sig till en läsande allmänhet utan (möjligen?) andra kritiker och litteraturvetare borde inte skriva i dagspressen, hävdar jag.
Jag begär annat och mer än så av en kritiker, bästa recensionen av den här boken tyckte jag Gun-Britt Sundström i SvD skrev. Där fattade man betydligt mer.
En annan skomakare som snarare synar lästerna i sömmen
Skicka en kommentar