Well, jag ger upp. Om man inte diskuterar medelklassen så är man inte svensk, eller hur?
Kjell Häglunds artikel i sensaste numret av Axess verkar vara det ultimata beviset för saken.
Som vanligt i den här sortens artiklar så handlar det, som jag uppfattar det i alla fall, i grund och botten om skribentens eget förhållande till detta begrepp, liksom hans uppväxt och dess förhållande till detta begrepp.
Det är en sympatisk text. Häglund verkar gilla medelklassen, har ingen större förståelse för Nina Björk och gänget som ägnat de senaste åren med att klanka på denna medelklass.
Men hur man än vrider och vänder på det så tillhör väl både Häglund och Björk just medelklassen? I stort sett hela Sveriges befolkning tillhör just medelklassen? Rätta mig om jag har fel.
Så vad är då poängen med att hålla på och försöka skikta, spalta, gruppera denna medelklass?
Visst, det finns en liten snål medelklassgrupp, en med prylar som är viktiga och heminredning och allt det där, en grupp som rynkar på näsan åt det mörkbetsade.
Visst, den gruppen har väl en sorts företräde i media.
Men ändå.
Utifrån betraktat är alla blåbär blå.
Själv skulle jag säga att hela den svenska medelklassen, inklusive jag/mig(?) själv, är totalblåst på allt vad traditioner, historisk kunskap, rötter heter.
Björk, Häglund, Reinfeldt - hela gänget.
Miljonprogrammet, landsbygdens avfolkning och enhetsskolan, senare grundskolan gjorde rent hus. Rubbet sopades bort.
Vi är alla modernister och postmodernister. Vi har inga andra referenser.
Vårt synfält är begränsat till det som omger oss, vårt läsande till det som presenteras för oss inom utbildningssystemet.
Vi är nyplanterade tallar på tundran.
Och. Vi ska alla bli pappersmassa igen.
Medelklasstexterna, inklusive Häglunds, rör sig alla inom det snäva område medelklassen själv utstakat åt sig. Det gör dem små, hopplösa, provinsiella. Man ser inte längre än in över grannens staket och har inte den jäveln ett barskåp med svarvade fötter?
Jaha. Det kunde jag ge mig fan på. Nu sitter jag alltså i medelklassfällan.
Men alla dessa texter vill också förstå något om själva livet som medelklassbegreppet inte ger något svar på.
Jag fattar inte varför den svenska medelklassen övergivit stjärnhimlen. Eller Staffan stalledräng som gav sig iväg från Herodes stall då han sett en stjärna lysa starkt speglad i djupet av en brunn.
Man kommer liksom aldrig hitta svaren på alla de där frågorna inom staketen, det är jag alldeles säker på.
3 kommentarer:
Jag vet inte om jag håller med dig och går inte in i någon diskussion. Men jag vill ge dig stilpoäng för formuleringen: "Jag fattar inte varför den svenska medelklassen övergivit stjärnhimlen." (Sen bryr jag mig inte om om det är en religiös eller profan stjärmhimmel).
Däremot får du minuspoäng för att du buntar ihop Nina Björk och Fredrik Reinfelt! De spelar inte i samma division.
"Det är bra att vi bor på landet, mamma, så att man ser stjärnorna, det gör man inte i stan." Och Staffan, nog bor han både i våra hjärtan och i sången och i form av ljusstake (från 1930-talet) på skänken mellan den 23 december och den 13 januari. Jodå
Okej Lennart, jag vet att du gillar Björk, men nog sjutton har hon skrivit rätt många moraliserande texter i DN om hur folk/medelklassen lever och borde leva?
Åtminstone i de texterna har hennes perspektiv varit rätt begränsat.
Men det hindrar inte att hon fördjupat det hela i texter jag inte läst, men som du antagligen läst.
Men jag får väl buga mig och tacka för pluspoängen?:)
För resten, dina vandringar i skog och mark, ihop med Bodils, där ni hittar inrasade jordkällare och påskliljor hör liksom inte heller hit. Eller dit. Det är lite som att se på stjärnhimlen i mina ögon. Man tar sig i alla fall lite längre bort, och det lilla räcker i det här sammanhanget.
Helena.
Har aldrig misstänkt dig för att ingå i medelklassen, åtminstone inte som den framstår i medelklasstexterna.
Kanske gör ingen det när det kommer till kritan. Kanske lever de där texterna sina egna liv, helt utan beröringspunkter med människorna...
Skicka en kommentar