Nu mina vänner, ska jag läsa tidningen igen. Det brukar sluta med åtminstone hjärtflimmer. Hörs.
4 kommentarer:
einar askestad
sa...
karin, råkade genom bloggen på axess länka till vilks blogg och se en behandlad filmsnutt om dn kritikern kempe. fann den liksom du osmaklig, tarvlig, under all värdighet. jag finner det obegripligt och mycket olustigt med denna reflexartade, ohämmade aggressivitet... och särskilt trist när sådana fula angrepp kommer från personer som man i princip sympatiserar med (dvs: i mångt och mycket sympatiserar med vad de i ord säger sig stå för). inte heller är det möjligt att intala sig att det rör sig om ett enkelt olycksfall i arbetet - för reaktionerna på mitt enkla påpekande om det osmakliga i sådana personangrepp (som egentligen är "o-personliga", för de drabbar människovärdet) leder bara till nya personangrepp. jag har tagit upp dessa frågor i min essä om simone weil, som jag skickat till axess för några dagar sedan - det vore roligt och intressant att höra vad du får för tankar kring den. uppenbart är att estetiken allt för ofta används som en ursäkt att skaffa sig själv en fristad gentemot de mänskliga förpliktelserna - att vara rättfärdig, sann, god. allt gott, einar
Ja, det är rätt hopplöst, det där. Har funderat en hel del kring Vilks aggressivitet både gentemot Kempe och gentemot mig själv. (Och nu alltså mot dig med? Har inte kollat på ett tag...) Och säkert mot alla som kritiserar honom eller oftare - det han gör. Han är ju inte ensam om det.
Vad driver dem? Vittringen av blod? Det här skulle ju kunna vara början på ett "drev", en lynchmobb. Jag kan ju se en kulturell skillnad mot här där jag bor. Jag vill inte påstå att det i praktiken alla gånger är bättre här, men åtminstone i teorin funkar det bättre. Och i praktiken de gånger då motsvarigheten till Kempe startar en process mot motsvarigheten till Vilks. Kempe skulle alla gånger vinna den.
Det är en konflikt som står mellan individ och kollektiv, fast i det här fallet kallar man kollektivet "yttrandefrihet" eller möjligen förlängningen av kollektivets intressen. Individen har svagare ställning gentemot kollektivet i den nordeuropeiska sfären. Och det har vi sett länge i pressen, nu även i "konsten".
Vad ska man säga? Barbari? för det är ju vad det faktiskt är. Man kan nog bara bemöta det som vi gör, som tunna röster som sjunger en helt annan stämma. Och hoppas att någon ändå hör...
Läser gärna din essä om Weil!
Allt gott tillbaks!
PS. Har även funderat på när man får driva med folk, och jag tycker nog att man får det, men i såna fall med humor. Det är ett krav. Inte bara plumpt och elakt.
karin, tack för vettigt svar (man är liksom utsvulten på den varan i dessa dagar)
ja, det är inte ironi osv i sig jag vänder mig emot, utan just att motivet bakom är orent, lågt. och att man använder sig av "konstens och konstnärens frihet" för att rättfärdiga vad som i allt för grad tycks utgöras av mänsklig förkrympthet - lumpenhet.
jag lade in mitt första inlägg hos dig även på vilks blogg - på inrådan av flickvän som oroar sig för att jag gör mig omöjlig, samt för att inlägget kanske kan sammanfatta det hela.
Så lite så! Har funderat mer på det hela och skulle uppskatta mycket om vi kunde fortsätta samtalet utanför offentligheten. För det här är ju faktiskt djupt problematiskt, om man tänker efter. Dessutom tror jag inte alls att vi är ensamma om vår ofta lynchade ståndpunkt. Jag VET det.
Om du har lust: karin[punkt)stensdotter[snabela]gmail.com
4 kommentarer:
karin, råkade genom bloggen på axess länka till vilks blogg och se en behandlad filmsnutt om dn kritikern kempe. fann den liksom du osmaklig, tarvlig, under all värdighet.
jag finner det obegripligt och mycket olustigt med denna reflexartade, ohämmade aggressivitet... och särskilt trist när sådana fula angrepp kommer från personer som man i princip sympatiserar med (dvs: i mångt och mycket sympatiserar med vad de i ord säger sig stå för). inte heller är det möjligt att intala sig att det rör sig om ett enkelt olycksfall i arbetet - för reaktionerna på mitt enkla påpekande om det osmakliga i sådana personangrepp (som egentligen är "o-personliga", för de drabbar människovärdet) leder bara till nya personangrepp. jag har tagit upp dessa frågor i min essä om simone weil, som jag skickat till axess för några dagar sedan - det vore roligt och intressant att höra vad du får för tankar kring den. uppenbart är att estetiken allt för ofta används som en ursäkt att skaffa sig själv en fristad gentemot de mänskliga förpliktelserna - att vara rättfärdig, sann, god. allt gott, einar
Einar,
Ja, det är rätt hopplöst, det där. Har funderat en hel del kring Vilks aggressivitet både gentemot Kempe och gentemot mig själv. (Och nu alltså mot dig med? Har inte kollat på ett tag...)
Och säkert mot alla som kritiserar honom eller oftare - det han gör.
Han är ju inte ensam om det.
Vad driver dem?
Vittringen av blod? Det här skulle ju kunna vara början på ett "drev", en lynchmobb.
Jag kan ju se en kulturell skillnad mot här där jag bor. Jag vill inte påstå att det i praktiken alla gånger är bättre här, men åtminstone i teorin funkar det bättre. Och i praktiken de gånger då motsvarigheten till Kempe startar en process mot motsvarigheten till Vilks.
Kempe skulle alla gånger vinna den.
Det är en konflikt som står mellan individ och kollektiv, fast i det här fallet kallar man kollektivet "yttrandefrihet" eller möjligen förlängningen av kollektivets intressen. Individen har svagare ställning gentemot kollektivet i den nordeuropeiska sfären.
Och det har vi sett länge i pressen, nu även i "konsten".
Vad ska man säga? Barbari? för det är ju vad det faktiskt är.
Man kan nog bara bemöta det som vi gör, som tunna röster som sjunger en helt annan stämma. Och hoppas att någon ändå hör...
Läser gärna din essä om Weil!
Allt gott tillbaks!
PS. Har även funderat på när man får driva med folk, och jag tycker nog att man får det, men i såna fall med humor. Det är ett krav. Inte bara plumpt och elakt.
karin, tack för vettigt svar (man är liksom utsvulten på den varan i dessa dagar)
ja, det är inte ironi osv i sig jag vänder mig emot, utan just att motivet bakom är orent, lågt. och att man använder sig av "konstens och konstnärens frihet" för att rättfärdiga vad som i allt för grad tycks utgöras av mänsklig förkrympthet - lumpenhet.
jag lade in mitt första inlägg hos dig även på vilks blogg - på inrådan av flickvän som oroar sig för att jag gör mig omöjlig, samt för att inlägget kanske kan sammanfatta det hela.
ja, barbari är nog ordet. förklätt till kultur.
allt gott
einar
Einar,
Så lite så! Har funderat mer på det hela och skulle uppskatta mycket om vi kunde fortsätta samtalet utanför offentligheten.
För det här är ju faktiskt djupt problematiskt, om man tänker efter.
Dessutom tror jag inte alls att vi är ensamma om vår ofta lynchade ståndpunkt. Jag VET det.
Om du har lust:
karin[punkt)stensdotter[snabela]gmail.com
Skicka en kommentar