Aftonbladet har bestämt sig för att granska Bonnierkoncernens maktsfär. Fine. Andra artikeln (som tydligen skrivits av en i sammanhanget tveksam journalist, möjligen antisemit, enligt Wirfeldt som verkar trovärdig) handlar om framför allt tidningssfären och hur Bonniers nu försöker vinstmaximera för allt vad tygen håller eftersom man gjort ett antal megaköp precis innan finanskrisen 2008 och nu sitter i räntefällan.
I en artikel på Newsmill av Martin Schori kritiseras den andra AB-artikeln av andra skäl: Det stämmer inte att inte Bonnierkoncernen granskas i andra media och Aftonbladet själva ägnar sig åt samma journalistiskt usla metoder för att dra in pengar. Även om vi inte köper det argumentet den här gången heller så verkar artikelförfattaren i övrigt veta vad han talar om.
Det jag undrar är om det stämmer att Bonniers finanser är så genomusla. Okej, på DN sparkades en massa folk, liksom på förlagen. Men det kan ju knappast göra att det hela jämnar ut sig.
Okej igen, Bonniers har köpt upp sig på en massa företag i bokdistributionen, vilket gör att de har närmast en monopolställning där om jag minns rätt från artiklar i SvB.
Om vi nu ponerar att vi har en mediakoncern som sitter på pottkanten ekonomiskt och i stort sett bara agerar för att rätta till detta, det vill säga göra vinst igen, så kanske det vore bättre om de blev tvungna att sälja av? För mångfalden?
Men så fungerar det inte va?
Jag tror att det är värre att/om Bonniers sitter illa till ekonomiskt än att de har (för) stor makt.
Kanske en naiv ståndpunkt som jag gärna korrigerar om det finns skäl för det.
Bonniers kommer, trots allt, ha det största kulturella kapitalet i Sverige även i framtiden, ingen kan slå dem, de dominerade helt 1900-talet, liksom DN på sin kant för övrigt.
Detta kan förstås förändras, men en sådan förändring går inte fullt så fort som andra förändringar, i synnerhet inte i folks medvetanden.
Alltså, jag tycker inte synd om dem, men jag är bekymrad för någon sorts ansvarstagande för den svenska litteraturen. Det var de som tog det ansvaret, säg de senaste hundra åren ungefär. Vem tar det nu?
23 kommentarer:
Serien har bara börjat och den stinker redan. Så litet förtroendekapital och man låter Åsa Linderborg spela bort den sista lilla skärven.
När jag lämnade pressen fanns det en gnagande tanke i mig: Schibstedt-koncernen och Bonnierkoncernen och övriga eventuella mediakoncerner är utbytbara när det gäller tidningarnas innehåll. Så ska man starta en serie för att granska en av dessa ser det alltid lika förföriskt ut att börja med Bonniers.
När kommer första judekortet upp? Kanske redan imorgon, vi får se.
Thomas,
Ja, vi får se.
Att man börjar med Bonniers kan te sig logiskt, men det kan också, lika gärna, vara en följd av en antisemitisk agenda. Antisemitisk i bemärkelsen att man inte reflekterat närmare över det som du säger: de har förmodligen alla sina skavanker, men vi har ju alla någon gång hört frasen "Jamen, de är ju judar." som en förklaring till något Bonniers gjort.
De kritiker som gör gällande att Linderborg och Aftonbladet har en rätt kass utgångspunkt vad gäller förtroende för just den här granskningen, har förstås en poäng. Men det krävs trots allt att de uttryckligen klampar i klaveret för att den antisemitiska misstanken ska bekräftas.
Så vi får som sagt se.
Egentligen hade jag tänkt säga att jag nog sällan låtit något så pass virrigt stå på bloggen, men jag är alltså medveten om att det är virrigt, och jag låter det stå.
God natt,
Att det pågår en tydlig hegemonikamp mellan Bonniers och andra stora medieföretag är väl ingen sensationell eller omöjlig tes? Undert många år togs Bonniers ställning på toppen inom bokbranschen i stort sett för given, man utmanade den inte, och DN:s ställning som Sveriges The Times var också grundmurad, till och med när läsaerna inte alls höll med. Idag är VBonniersfären betydligt större och dess andelar av bok- och tidningsmarkanden är ännu större, men den har förlorat mycket av det förtroende som var givet för en eller två generationer sedan (och det har ju sina orsaker, DN och Expresen har blivit provinsiella och slarviga, det har väl redan påpkeats på den här bloggen?) Samtdigt sjunker inkomsterna per sålt exemplar från böcker och tidningar. I det läget vore det konstigt om det *inte* uppstod en aggressiv revirkamp. Sen har nog Aftonbladet sysslat med produktplacering de med, men knappast lika mycket och rutinerat som vissa Bonniertidningar.
Jag kan inte se att frågorna "utövar Bonniers ett orimligt inflytande på media i Sverige i kraft av sin styrka, på vad som skrivs och vad som inte tas upp? och är detta ett problem?" skulle vara antisemitiska bara för att ägarfamiljen i fråga är svensk-judisk. Om man inte exploaterar det etniska och börjar tala om "lögnaktig judisk media _därför_att_ den är just judisk" så blir det inte en antisemiitisk frågeställning utan an fråga om konformism på mediemarknaden, konformism mellan olika tidningar (som söker sig åt det håll som verkar tryggt) och mellan reportrar, chefer poch ägare (idag m,åste du ofta läsa chefernas önskningar om du vill ha jobb i media).. Det är inte antisemitiskm heller att påpeka att USA har det största judiska elektoratet i världen utanför Israel och att detta spelar en roll för vad som anses lägligt eller naturligt att säga i debatten eller driva politiskt over there. Ett påpekande som dock aldrig görs i t ex Expressen. "Intresset ljuger inte" är inget rasistiskt påstående, och det där intresset kan ofta handla om att hålla sig väl med andra utifrån vad dessa gillar att höra, inte utifrån vilken dag de har som vilodag.
Magnus,
Nej, granskandet i sig kan inte vara antisemitiskt, det håller jag med dig om.
Och inte helt fel heller. Att Thomas och jag sitter här och muttrar om judekortet beror väl på tidigare artiklar från Aftonbladet Kultur.
En grej jag saknar i den här artikeln är nätets inverkan på marknaden, här låter det som om Bonniersarna gjort en katastrofal felsatsning och att det är därför (och endast därför) de nu måste produktplacera för brinnande livet.
En annan sak är förmodligen att andra stora aktörer gjort samma sorts felsatsningar, Norstedts, Akademibokhandeln. Ett större perspektiv skulle inte vara helt fel heller.
Så frågan är om jag inte börjar luta åt något så vagt som en "antisemitisk vinkel". I urval och in vad man INTE skriver. Men här är jag osäker.
Vad gäller Bonnierprodukternas kvalitet tror jag att de fortfarande lever på gamla lagrar. Visst håller jag med dig om DN, samtidigt antar jag att det inte vore så svårt för DN att ta tillbaka en tätposition därför att det fortfarande är vad alla förväntar sig av den. Och då menar jag inte ekonomiskt, men kvalitetsmässigt.
Samtidigt kostar det antagligen pengar, så just nu verkar de inte göra det.
På boksidan kommer vi nog se sviterna av politiken först om några år, jag antar att det kommer vara endast kommersiella böcker samt den litteratur som får statligt stöd ("Lotass") som blir kvar. Midlist-segmentet kommer vara betydligt mindre även om det rimligen finns lite kvar av det med.
På sätt och vis liknar dagens situation mer det tidiga 1900-talets där försäljning trots allt var det som räknades, men då hade Bonniersarna råd att odla sina författare, övertygade om att succén skulle komma. Idag ska deras böcker gå med vinst direkt, undantaget det lilla segment där staten går in och som är de kulor alla på ett eller annat vis seriösa författare får slåss om.
Då fick författarna lån och förskott - idag får kommersiella författare stora förskott - igen.
Skillnaden är förstås kvaliteten, ja, inte på förskotten utan på böckerna.
Här är det rätt uppenbart att alla (två av) de stora förlagen gör samma sak.
Ja, Bonniers verkar ju ha förlorat mycket av intresset för sin gamla käenverksamhet: böcker och tidningar/tidskrifter. Även om de har hög volym där så är de ju inte speciellt engagerade, det är omöjligt att idag tänka sig att de skulle släppa fram en Eyvind Johnson eller Hjalmar Bergman som slog igenom först efter ett dussin böcker. men det ses ändå som prestige att komma ut på Bonniers - den uppfattningen kommer knappast att leva kvar om tjugo år.
Webbens lönsamhet eller icke dito verkar vra en icke-fråga, dvs en punkt som alla tassar omkring och inte vill ta upp. Modellen med gratis tidningar online bygger ju i sista hand på att flödet av webbannonser ska betala tidningen men oftast vill man inte se webbannonser när man surfar, de är mest irriterande och man försöker få bort dem. Det är klart att inga företag i längden vill betala för webbannonsering som bara ses som en förorening och inte ger något genomslag. Jag är övertygad om att vi snart kommer att få se fler paywalls, man märker redan idag att tidningarna inte lägger ut allt material lika snabbt som för tre år sedan, och somligt läggs inte ut alls; de vill inte elda för kråkorna.
Magnus,
Jo, man kan fundera över det, vilket förlag är det mest prestigefulla om tjugo år för unga författare.
Möjligt att mindre förlag seglar upp jämsides eller förbi Bonniers och Norstedts - men säkert är det inte, för hur man än vänder och vrider på det, författare kommer säkert då som nu vara beroende av medialt genomslag, och för det krävs ekonomiska resurser.
Dina iakttagelser vad gäller nätet stämmer med mina, det vill säga, i början var det fritt fram, idag är man mer försiktig.
Ändå tycker jag att det är KONSTIGT att jag kan följa svensk kulturdebatt - helt gratis.
Det kan inte hålla i längden, tänker jag. Ungefär som lågprisflyget.
Och som du säger, en viss anpassning kommer nog att ske.
Fransk dagspress är redan idag mer försiktig och har just nät-abonnemang för att man ska komma åt rubbet.
Så vad som blir kvar av dagspresssen och även andra tidningar/tidskrifter är lite av en öppen fråga.
jag uppfattar inte det som själva problemet att det finns några få stora aktörer (och en stor mängd mindre), utan att hela andan på ganska kort tid blivit en annan. från en självklar övertygelse och därmed aktiv känsla och blick för vad som är av värde och vad som endast är "underhållning" ämnad för massorna, till en total vilsenhet om vad som är angeläget och värdefullt överhuvudtaget.
jag minns för ca 15 år en längre artikel i dn (alltså innan tidningen även till formatet stympades) där det framgick att de stora förlagen från att haft en vinstambition på 3 % per år höjt ambitionen enligt amerikansk modell till 12 %. vem som helst kan förstå vad detta innebär. inte minst i fråga om andan bland medarbetarna.
jag minns hur det fortfarande såg ut i början på nittiotalet, då jag kunde gå upp till redaktören på blm (sedermera kulturchef på dn) och utan problem få ut ett generöst honorar i förväg. bara några år senare fick jag och den nye redaktören (som inte lär bli kulturchef på dn) och som förpassats från ett vackert stort rum till en skrubb längst bort i korridoren på det stora förlaget, snällt gå upp för trapporna till ekonomiavdelningen och likt slagna hundar be dem kringgå det nya reglementet och betala ut det magra honoraret. uppenbart var att författare och redaktörer inte längre var vatten värda; ekonomimänniskan uppträdde precis som den suveränt allenarådande maktfaktor hon blivit.
detta är givetvis banala exempel, men ändå exempel på den inskränkta form av ekonomisering av tillvaron som på en och samma gång är ett uttryck för utvecklingen och resultatet av densamma.
tyvärr behöver man nog inte ha läst oswald spengler för att misströsta över möjligheterna att påverka tidsandan.
och under tiden slår vi vilt omkring oss. personligen tror jag att allt för många har allt för mycket att förlora på den förändring som vore nödvändig. vilket är samma sak som att påstå att man saknar något större förtroende för människan överhuvudtaget.
allt gott
einar
Jag trodde efter dotcomdöden 2000-01, när så många luftslott kraschade och aktier störtade, med avgrundsdjupa konkurser som följd, att en insikt hade satt sig. Den att nätet *inte* är en stor frizon där inga normala krav på lönsamhet och pengaflöde gäller och inga hårda hierarkier finns. Att bilden av världsnnomaden som skapar företag och miljardvinster helt utan stadiga ekonomiska tillgångar, bara genom att kunna kommunicera rätt saker, är en illusion. Men det verkar inte vara en läroprocess som fungerar på nätet, eller så måste varje generation göra sina egan misstag, för samma slags disiga luftslott som byggdes i t ex Wired på 90-talet möter man än idag när det pratas Web 2.0-ekonomi. Folk skriver fortfarande som om man kunde sitta vid ett kafebord med laptopen uppkopplad och snacka upp sin akrtie från ingenting till 60 dollar bara genbom att koppla in sig i det globala molnet och låna av andras uppslag. Till och med prestigetidningar lyfter fram visionerande av det här slaget utan gensaga. Märkligt.
Einar,
Jovisst är det en anda som förändrats. I den artikel AB publicerar så låter det som att Bonniers MÅSTE jaga vinst som blådårar, annars är konkursen ett faktum.
Men stämmer verkligen det?
Skillnaden mellan en mindre och en större vinst finns ju också, den du nämner, och jag tror (utan att veta säkert) att det snarare är det både Bonniers och de andra håller på med.
Vilket ju är vad du säger.
Och om vi då kommer in på moral igen och "moralisk kompass" så undrar man ju om de allihop kan vara helt omedvetna om att de ur just den synpunkten är ute på fel väg.
Slutsatsen blir beklämmande; Seriös litteratur kommer även fortsättningsvis skrivas men den kommer att hamna än längre ut i marginalen, ekonomiskt och vad gäller tillgänglighet.
Man kan fundera på vad som bär upp ett samhälle, vad själva kulturen liksom är, vad som är fundament och kitt, jag är fortfarande av den åsikten att "berättlserna" också i vidare bemärkelse, det vill säga pressens rapportering om verkligheten och även andra kulturella uttryck men med rötter i språket, är grundläggande där.
Om vi nu tar den där diskussionen om den svenska självbilden igen så ser vi ju att den håller på att ruckas och att en stor mängd människor säkert inte gillar den förskjutningen (därav också en massa annat som ökad främlingsfientlighet, nya arbetarpartier etc) men att det antagligen händer i alla fall, mer eller mindre fort.
Och nu testar jag mer en hypotes: men tänk om den här andan av vinstmaximering hänger ihop med denna osäkerhet som börjar infinna sig om vilka vi egentligen är?
I brist på bättre ideal tänker alla bäst att se om sitt eget hus, det är ju osäkert om det står kvar imorgon.
Och inga Stora Berättelser blir skrivna om vilka vi är längre, berättelser som kanske inte alla läser eller läst men som ändå tagit sig in i våra medvetanden, i min generation ofta genom film och teve (Raskens, Hem till byn, Någonstans i Sverige och Scener ur ett äktenskap).
För på något måste det ju bero att alla fnattar runt som skållade råttor och har tappat riktningen?
Jag säger bara UPPHOVSRÄTT. Samt eventuellt OLIGOPOL. Blablabla. Ursäkta om jag låter respektlös, Karin.
Ah, det viktigaste: DISTRIBUTIONSKEDJA.
Ursäkta att jag säger det, men såvitt jag förstår skriver både Thomas och Karin i tidskriften Axess? Betalar inte de skitdåligt? (Möjligen är det bara rykten och/eller gammal information.)
Laura,
Du låter inte respektlös, snarare obegriplig. Vad du vill ha sagt får du nog utveckla om vi andra ska begripa.
Frågor som inte alls har med inläggets innehåll att göra får du ställa per mail.
Och för andra skribenter kan jag, som du säkert förstår, inte svara.
Sant, Karin. Jag avstår hellre, borde vetat bättre och inte kommenterat alls. Nåväl, ingen (större) skada skedd i alla fall, hoppas jag. Ha en trevlig eftermiddag!
karin,
håller helt med dig om att frågan man bör ställa sig är vad som är förutsättningarna för ett gott samhälle, vad som bär upp det, som du skriver. om nödvändigheten av att ingå i en berättelse, att leva i en gemensam historia, vilken ger tillvaron riktning och mening. litteraturens marginalisering kan säkerligen förklaras med just fånvaron av en allmän medvetenhet om detta det gemensammas vikt för människa och samhälle. ("dissidenten" och andras vurmande för den inskränkta individens inskränkta "självbevarelsedrift" är i detta perspektiv inte bara begripligt utan logiskt.)
hypotesen om att en ekonomisering av tillvaron - ett ensidigt strävande efter ekonomisk vinstmaximering - hör ihop med denna osäkerhet om vilka vi är kunde även förklara modernitetens janusansikten: frihet och rotlöshet, trygghet och kontroll, självständighet och ensamhet, materiellt överflöd och konsumism, fred och krig.
personligen tror jag att freden i vår tid - alltså i vår civilisation - inte är någonting annat än en kontrollerad form av krig. för några dagar sedan passerade jag på väg till karolinska sjukhuset det enorma byggområdet där. bevakade vaktkurer, män med hjälmar och självlysande overaller, en bit bort ett femtiotal av dessa män som paraderade som inför en militärövning, explosioner några hundra meter bort - berg pulvriseras, skog skövlas, marken skakar till, hus raderas och allt sker i framstegets namn och för "det allmännas bästa", som om den fortgående och liksom teknologiskt och "ekonomiskt" determinerade verksamheten inte var en fråga som gick att diskutera; hur lätt glömmer man inte att all centralisering - vilken Staten är en materialiserad form för - i sig är ett uttryck för ett segrande perspektiv, att detta från himmel och jord och mer mänskliga proportioner befriade perspektiv har ett pris och sina "vinnare"?
det lär inte räcka med att skriva vacker poesi eller djuplodande prosa för att ändra på denna utveckling.
allt gott
einar
Sverige har aldrig haft så många mentala uppkomlingar som idag, personer som går omkring, pratar högt i mobilen, använder gatan som catwalk och spelar en utifrån tillskuren roll med social ängslan tätt under huden och ögonen. De flesta av dem skulle inte kunna förklara vad rollen betyder, de vet bara att de viol ha den - ett tag i alla fall. Och vad de här posörerna gör blir utbytbart som Michael Jacksons näsrygg: alla slags medarbetare och prylar ses ju idag som på en gång utbytbara och unika.
Visst, den här sociala atomismen, tanken att "jag äger mig själv och det är det viktigaste av allt, och mina relationer till omvärlden är i varje ögonbliock möjliga att ensidigt göra om eller manipulera" är en dålig grund både för människor och för litteratur. Den skapar en känsla av att individen är både kapabel till allt - smeta på mer fejksolbränna bara - och utsatt för anfall från andra isolerade rymdmän eller anonymna krarftfält. Som parodi på romantikens geni, modernismens genomskådande rebell eller Camus absurda och modiga hjältar är det både tragiskt och komiskt, men mest nedstämmande. Nån skrev i Expressen att "under hela miin uppväxt regerades världen, media, litteraturen och musiken av Bob Dylanmänniskorna" - nu är det istället Ford Prefect-människorna som dominerar, de som väljer att gå till nästa bar eller nästa gratisnöje istället för att ta ansvar.för något. Och det är kanske därför det inte skrivs så många intressanta romaner, dikter eller essäer heller. Om man inte vill ta med i bilden att människor blir till i sina relationer till vänner, omvärld, kärlek och arbete etc, att vi är insnärjda i detta och att en helt isolerad frihet inte är möjlig, då försvinner också förmågan att förmedla något annat än uppumpade projektioner av hur fantastisk man själv är. Eller önskar att man var.
Einar,
Kontrollerad form av krig...
Det får mig att tänka på Zarembas artikel om mobbing på arbetsplatser. Någon i serien uttalade sig kallt: Om man inte får använda fysiskt våld längre så använder man psykiskt.
Som om våldet liksom är något konstant.
Men visst, att stoppa det här skenande tåget, om man nu ser det som ett skenande tåg, det gör man inte med bara händerna.
Och det finns delar av det som verkar självgående, ja.
Magnus,
Du är inne på samma spår men ur ett mer individuellt perspektiv.
Visst ser man de här människorna överallt i Stockholm, jag vet precis vilka du menar.
Och jag funderar på om de finns också här och de måste de ju göra, men jag rör mig kanske på fel ställen. Inte i city så ofta.
Ändå tror jag att de är färre.
Och om det är som vi alla säger här: mycket av sociala sammanhang som tidigare var självklara har försvunnit, tja, då kanske det är kört. Då skriver vi nya varianter på Främlingen allihop istället.
Suck. Det har jag inte lust att göra.
@Karin: De är fler i Stockholm än på¨de flesta andra håll, men eftersom Stockholm är så tongivande i svensk kultur blir de oerhört dominerande i media och i hela samtiden, i tv, politik, littertaur, events och guvetallt..Men det är naturligtvis också vissa sidor av hur mediamaskineriet fungerar numera som öppnar för detta (t ex krönikörsexpolsionen, att det har blivit så mycket billigare, och accepterat, att fylla spalterna med en massa tanketomma krönikor och att det tränger undan debatt och verklig journalistik eller genuin kommunikation). En hel del av det som dessa krönikörer gastar ut skulle de inte kommit undan med om de rört sig i en medievärld där saker verkligen diskuterades, men du ser ju aldrig en krönikör som noga synar vad en annan krönikör sagt. Tonfallet blir argument.
Visst ser man dem ute i landet också, det är klart, men de är ännu fler i Eken; det är en anledning till att jag inte har några planer på att flytta dit. Jag var nyligen i London och München och på båda ställena var just den låga frekvensen av den här sortens vräkande poserande och "titta-här-kommer-jag"-attityder i det offentliga rummet påtagliga. Verklig urbanitet, alltså.
Hej Magnus!
WORD! (som ungdomarna säger, eller sade? -- jag vet inte så noga)
Laura, jag tycker ibland att de helt enkelt skulle ha en spann kallt vatten tömd över huvudet. Eller uppmanas att grunda en dokusåparepublik i Tiveden.
Eller som någon uttryckte det efter riksdgasmotionen (!) om att "förbjuda jantelagen": Folk som dillöar om jantelagen är töntar, med undantag för Aksel Sandemose, men vem han var vet inte de som duillar om jantelagen.
Bönder! Och de är dessutom stolta över det :)
Här kommer en liten förklaring till gårdagens misslyckade kommentar, visserligen bara i form av citat från
http://sv.wikipedia.org/wiki/Oligopol
"Ett oligopol är en situation som uppstår på marknaden när det bara finns ett fåtal säljare (företag). Marknader med oligopol karakteriseras ibland av hög produktdifferentiering eller låg dito.
Om de få säljarna gör upp inbördes om priser och liknande kallas det för en kartell. Ett oligopol kan vara ett privilegium, såsom det exempelvis var för skråväsendet eller som det för något decennium var för mobiltelefonoperatörerna i Sverige och Finland. Misstänkta begränsningar i den fria konkurrensen utreds av Konkurrensverket.
Det finns även naturliga oligopol, vilket är oligopol där det finns mer eller mindre starka etableringshinder. Sådana exempel återfinns på energi- och råvarumarknaderna, där bensinstationer, elbolag samt metall- och skogsindustribolag är i oligopolställning. De naturliga oligopolen beror i dessa fall på att det är mycket dyrt att etablera nya bensinstationer, kraftverk, metallsmältverk eller pappersbruk, varför antalet aktörer också blir begränsat.
Om en enda säljare (ett enda företag) är ensamt på en viss marknad säges denna ha monopol."
Laura: de här personerna tyckte förmodligen att de var väldigt skojiga. Har svårt att tänka mig något liknande på öppen gata i London, Rom eller Paris.
http://www.dn.se/ekonomi/eniros-reklamjippo-urartade-i-snusk-1.1207022
Jo, jag såg det där om enirogrejen. No comment. [...]
Skicka en kommentar