Jag klipper en bit ur den som stämmer helt med min erfarenhet av Bonniers:
I framtiden tror Lars Hermansson att det kommer att bli en tydlig uppdelning mellan kvalitetsförlag och försäljningsförlag.
– Då kommer kvalitetsförfattare aldrig komma i åtnjutande av de marknadsföringsmuskler som Bonniers har. Och man måste liksom vara en nörd för att komma i kontakt med den litteraturen. Men å andra sidan har det ju inte fungerat tidigare heller – så länge jag har varit med i den här branschen så har inte Bonniers lyft ett finger för att försöka sälja en smal författare.
Vad Bonniers alltså inte sa ett dyft om till mig inför utgivningen av min andra roman var just det att de inte tänkte lyfta ett finger för att marknadsföra den. Något jag inte rimligen kunde begripa själv eftersom de två år tidigare, visserligen efter en lång och otroligt jobbig process, gav ut min första roman med ett jäkla buller och bång.
Och som jag skrev i en kommentar nedan, sen dess har jag erbjudit Bonniers ett manus, en självbiografisk och välskriven historia men helt ospektakulär - den refuserade de, i och för sig på ett korrekt sätt.
Och jag inser alltså att vill jag bli utgiven på ett stort förlag så måste jag ändra mitt skrivande radikalt. Jag måste göra mig dummare än jag är, skriva sämre än jag kan och rikta mig mot en kommersiell publik. Typ.
Därför är jag glad över att min tredje bok kommer ut på Tusculum Förlag som gör vackra böcker. Jag kan vara med och styra utformning och illustrationer, jag kan för första gången, faktiskt, göra en bok som jag kan stå för - rakt igenom. Jag ritade visserligen omslaget till min första roman men också det var en rätt tjafsig historia som resulterade i att jag till slut svor på att aldrig mer göra några omslag ihop med Bonniers. Och nog är omslaget till min andra roman sämre.
Så, för att återknyta till Svensk Bokhandels artikel som publicerades i september i år; vi kommer säkert se mer av den här karusellen framöver. Som det stod i artikeln, väntetiden hos Bonniers för böcker de egentligen inte vill ha är tre år, vilka som blev kvar ser vi först om ett par år och framåt.
Och eftersom jag ändå sitter och väntar på en rörmokare här så kan jag lika gärna UPPDATERA med den här artikeln, också ur SvB. Här kommer förläggarsidan till tals. Vad som inte framgår alls är väl det Ola K t ex skrev i en kommentar här, att det är marknadsföringsmänniskorna inte förläggarna som styr vilka böcker man satsar på. De har alltså ingenting att säga till om, förläggarna, är mer en sorts administratörer för att få ihop böckerna - och det är de ju inte heller utbildade för alla gånger, vilket syns.
Ja, kanske är det vad som stör mig mest, hur många fula böcker de stora förlagen prånglar ut utan att någon reagerar.
Jag ska strax leda i bevis vad jag menar.
9 kommentarer:
karin,
ett allvarligt problem är att litteraturbevakningen (tidningar, radio, teve) - för att inte tala om hur man väljer vilka som skall uppmärksammas i övrigt och prisbelönas (augustnomineringar exempelvis) - allt jämt är fokuserad på de stora förlagens utgivning. att säga att dessa stora förlag inte gör någonting för att marknadsföra "smala författare" är med andra ord att tala i nattmössan - att bli utgiven på ett stort förlag är i sig själv den avgörande marknadsföringen i sammanhanget; de stora förlagen och litteraturbevakningen lever i outtalad symbios; ett konkret exempel: att exempelvis bonniers förlag har tjing på en recensionsdag i veckan i tidningarna är säkerligen en tradition som varit befogad - en gång i tiden.
att en del författare på de stora förlagen ändå är missnöjda har nog som regel sina andra skäl. jag såg exempelvis nyligen en intervju med författaren ernst brunner, och som vanligt klagade han över hur "förbisedd" han är... den förbisedde ernst brunner... ja, inte sällan tycks otillfredsställelsen handla om andra saker, som ett omättligt egos omättliga behov exempelvis. i andra fall kan å andra sidan otillfredsställelsen säkert gälla någonting mer angeläget och reelt, som att (den litterära) litteraturen blivit marginaliserad och drunknar i det allmänna underhållningsskvalet.
hur som: författare utgivna på de stora förlagen riskerar lätt att få ett snedvridet perspektiv på hur branschen fungerar och ser ut.
och min självrespekt hindrar mig från att ge mer konkreta exempel på hur orimlig exempelvis litteraturbevakningen är.
allt gott
einar
Einar, jag tror du träffar något mycket viktigt här. Min 35-åriga erfarenhet säger mig att du har rätt, och då menar jag en erfarenhet som både gäller mitt författarskap och mitt liv som kulturskribent, men också - och kanske i första hand - den erfarenhet jag har av förlagsverksamhet.
Från 1991 till 1997 gav jag ut ett sextiotal boktitlar. En handfull av dessa blev recenserade, och då handlade det fr.a. om den facklitteratur jag gav ut om Balkankrigen (som också fick publicitet i Finland och Danmark).
Den blygsamma förlagsverksamhet jag bedrev på 2000-talet är ännu dystrare. Till exempel gav jag ut den portugisiske författaren Vasco Graça Mouras roman En mörk tid i Lissabon. Den fick 2 (TVÅ!) recensioner, varav den ena var så kort att den närmast liknade en notis. Han var nog ännu mer bedrövad än jag.
Som litteraturkritiker har jag med redaktörerna alltsedan 1980-talet påtalat det orimliga i att Bonniers och Norstedts böcker med självklarhet skulle recenseras på utgivningsdagen. Inte ens en redaktör som Sune J. på lokalbladet, som medvetet försökte uppmärksamma de små förlagens utgivning, lyckades styra bort från denna "tradition". Jag betraktar alltmer kulturredaktionerna som tillhåll för en uppblandad nöjesbransch där "det häftiga" och "det fräcka" (alternativt "unga, genrenedbrytande, gränsöverskridande" etc) prioriteras bredvid listor, plustecken, orimligt stort bildmaterial och annat ger texten minimalt utrymme, blivit ett signum för en "gender-medveten" och mångkulturellt orienterad och politiskt korrekt generation (Vi gillar olika - blir ett hedersord på en etniskt homogen redaktion som låtsas solidarisk). Litteratur vet vi snart inte vad det är. Jag tror att Einars eget författarskap är ett bra exempel på hur det verkligt bra bara någon vecka efter att han givit ut en ny bok försvinner tillbaka in i tystnaden. Jag erfar samma sak men vill inte säga något om det just nu.
Bra Karin! Du tar upp ett viktigt ämne som förtjänar bred diskussion.
Förlåt ett slarvigt skrivet inlägg. Hoppas andemeningen går fram ändå.
Einar och Thomas,
Ni har förstås rätt. Det finns liksom skikt här med.
Etablerade författare som "inte säljer" som Ström eller Lotass recenseras förstås i alla fall - därför att de kommer ut på stora förlag. Förlaget gör sig alltså omaket att skicka ut recensionsexemplar och kan, som ni påpekar, räkna med gott utfall på den mödan.
Men, såna författare som jag, som väl i princip är såna författare de vill bli av med, blir inte recenserade i särskilt stor omfattning, ens om de kommer ut på Bonniers.
I förläggarintervjuerna sa ju någon av de där förläggarna det: antingen får en författare priser och fina recensioner - då fortsätter man, ELLER så säljer han/hon.
Det innebär att en rätt stor grupp författare hamnar mellan två stolar, såna som jag, om man inte har tålamod att som tidigare ge ut rätt många böcker som varken hörs eller syns innan någon bok slår igenom. HÄR är jag övertygad om att dagens politik kommer att straffa sig för de större förlagen.
Kvar blir då endast den mer experimentella prosan/lyriken och de säljande böckerna.
Det blir alltså inga nya Kerstin Ekman på Bonniers om den här trenden fortsätter. Och frågan är om det blir några nya Kerstin Ekman alls.
Okej, då vet vi att det är så här det ser ut. Vad göra? Själv tänker jag att de här små förlagen som Tusculum, mbm och Mormor m fl måste gå ihop, inte i praktiken, men skapa någon sorts löst formad grupp som just "kvalitetsförlag utan gränser" och sen göra gemensamma utspel. Ta plats, strida för sin sak och gärna ha en hög svansföring och elitistisk profil.
Jag tror ALDRIG att det kommer att bli någon plats på de redan minskande kultursidorna utan bråk. Kanske inte med bråk heller men då har man åtminstone försökt.
Det kanske inte är någon lysande idé, men jag har inte någon bättre.
Alltså, det märkliga i det här är ju att Bonniers (och Norstedts) helt och hållet abdikerar från det ansvar de påtagit sig själva och upprätthållit under hundra år eller så.
Man släpper litteraturen utom möjligen en liten bit för syns skull, och gör sig till en bit i media/underhållningsindustrin.
Vetskapen om vad som är en kultur och vad som bär upp den är som bortblåst. Det tycker jag är jävligt konstigt.
B och N är lika mycket företag som alla andra företag och har no responsability whatsoever utom att dra in kosing. Hur mycket man än skulle vilja att det vore annorlunda.
Oj, ber om ursäkt för korrfelet.
karin
jag tror att din beskrivning stämmer. förläggarens inställning, som du refererar - "att antingen får en författare priser och fina recensioner och då fortsätter man, ELLER så säljer han/hon" - visar på hur illa det ligger till. inget förlag blir litterärt större än sina förläggares sjävständighet, modet att tro på någontings värde oberoende kollegor, institutioner och arbetsgivare/ägare, ett faktum som gäller allt mänskligt (ingen recension blir större än recensenten, ingen politik större än politikern, etc).
de större sammanhangen, som utvecklingen i litteraturens ankdamm idag kanske mer än någonsin bara speglar, har tangerats i dina tidigare inlägg, och jag lämnar dem därhän.
men ett ord om den "experimentella litteraturen".
jag finner att man allt för ofta likställer det experimentella med någonting som är antingen obegripligt, "anti-kommunikativt" eller bara överväldigande och förödande enahanda. dessa saker tenderar dessutom att bilda en skön enhet. lotass, som jag har läst väldig lite av, får väl oftast personifiera denna slags litteratur, men de så kallade språkmaterialisterna är säkerligen bättre lämpade att falla under denna beteckning. i min värld har de grundligt missförstått inte bara språkets essens, utan människans vara. som regel - om man för ned det på en psykologisk nivå, där alla tillkortakommande samtidigt härstammar ifrån och slutar - rör det sig om en slags förgrämdhet, en slags anti-verksamhet som slår mot det som är för svårt eller gör för ont, det som påminner om den egna bristen, om oviljan att ta tag i det som verkligen drabbar, etc.
om man så vill, en impotens och frigiditet som slåss för sin rätt att finnas till. det är på sätt och vis rörande, men problemet är att man för att kunna göra detta ofta måste förneka sin motsats: att språket är "transcenderande", att språket tänkt som "materia" är en ren tankekonstruktion, att språket är ett tilltal, att tilltalet har en röst, att rösten inte bara speglar en individuell person utan är tilltalandet självt och rösten som sådan.
i skräcken för detta "vidöppna" som finns där bakom de tröstlösa ordbyggena förnekar man dess existens (eller gör om det till ett "intet"). i skräcken för att verkligen möta och därmed utsätta sig för den andres blick förnekar man den. så uppstår den "experimentella" litteraturen, tilltalet som imploderat, rösten som skär sönder sig själv, blånekar sig såsom röst - och en serie följdsymptom ger sig till tillkänna: den andre som ett problem, den egna kroppen som "främmande", samhället som ett "hot" (mot den egna friheten, könet, litteraturen, etc).
i det läget är litteraturvetenskapen ett tacksamt tillhåll. här kan man grotta ned sig, inbilla sig att man håller på med litteratur när man endast petar på den som när man med en käpp petar på en död orm längs vägkanten. en språklig, mental och andlig implosion finner sittt sociala rum och forum. jaget som förnekar det ena och det andra - inklusive sitt eget jag - står övergivet, ensamt med sig självt, men väl skyddat av en "vetenskap" och dess institutioner och (ofta globala) nätvärk.
är det bara jag som förnimmer en unkenhet i närheten av litteraturvetare?
och vi lever i deras tid. t o m svenska akademien - högsäte för snille och smak - har blivit en sådan sorglig reträttplats. aldrig har väl jagcentreringen - implosionen, med tillhörande koketterier och småintriger - varit större där än idag. poesi som självsmek och självömkan. essäistik som onani och storhetsvansinne. självförnekelse som mod. narcissism som bekännelse. gud som intet.
och detta är tagedin, som du också är inne på karin: samtiden och dess självförståelse får en litteratur som bekräftar den. jagcentreringen, själva uttrycket för den inskränkta synen på vad jaget, språket och människan är, sammanfaller med tidsandan.
nej, nu får det räcka.
allt gott
einar
Einar,
Tack för långt inlägg.
Jovisst är mycket "litteraturvetenskap" helt hopplös. I synnerhet när den får bre ut sig på recensionsplats. Minns ett teveprogram jag såg där någon av DNs recensenter (i min ålder ungefär) förebråddes att hon skrev obegripligt för vanligt folk som var intresserade av böcker.
Då hade människan mage att svara: Ja, men har man läst tusen poäng litteraturvetenskap på universitetet så vill man gärna använda de "kunskaperna" (mina citattecken) sen.
Där fick vi förklaringen till varför stora delar av litteraturkritiken är förlorad för litteraturen, samt även, tror jag, förklaringen till att den kommer att än mer marginaliseras. Men inte helt, för vi har ju priskarusellen och dess "läsare" - som du är inne på.
I övrigt tror jag att du är inne på något viktigt och riktigt när du skriver om delar av den nutida poesin.
Också i ett bredare skrivande finns ju dessa rotlösa, ja, närmast jag-lösa personer, jag tänker på alla dessa stories om "medelklassen", helt utan förankring i tid och rum, inget bakåt inget framåt. Och ingenting som kan kallas innerligt heller.
Vad göra?
Återigen: Det är bara att fortsätta att göra det man kan och måste, typ.
Skicka en kommentar