Eller också är så att jag borde förses med ett frågetecken om man säger "Hemma i Sverige" vilket gör att jag drar slutsatsen att detta förhållande är ömsesidigt.
Några artiklar ligger på nätet, alla mycket intressanta.
Per Svensson skriver om den svenska självbilden, och dess ibland märkliga förhållande till "verkligheten" om vi nu betraktar verkligheten som världen utanför Sverige.
Jag fäster mig vid den här passagen:
För egentligen borde just den tunga moraliseringen av neutralitetspolitiken ha gjort det närmast outhärdligt att vara svensk. Hur kunde man, till exempel, med bibehållen självaktning plädera för vikten av svensk neutralitet i ett Europa symboliserat av Berlinmuren? Svårt att förstå. Genom att blunda, kanske. Eller hyckla. Eller fantisera. Eller kanske genom att kombinera de tre strategierna.
Jepp, Svensson, det är "outhärdligt" att vara svensk, åtminstone om man försöker försvara den svenska "neutralitetspolitiken". Det faktum att Svensson fortfarande verkar tro att det går att vara "neutral" visar väl att han är en svensk lika god som någon annan.
Jag minns en facebooktråd där jag och en annan (halv)svensk stod för åsikten att det finns ett moraliskt dilemma i det faktum att Sverige stod utanför andra världskriget. Andra dog i vårt ställe, så att säga.
Mängden hätska för att inte säga hatiska kommentarer från svenska intellektuella glömmer jag aldrig. Och alla utmynnade i att det var bäst för alla (judar, övriga européer, rubbet) att Sverige hade gjort som det gjorde.
Nå, den åsikten blir man inte långlivad med utanför Sveriges gränser.
Det neutrala existerar endast i kemin.
Richard Swartz skriver om sin kroatiska svärfamilj och vidare om nationalism och nationer, hans text liksom flyter kring något som han inte helt lyckas ringa in, dessa människors och detta lands identitet.
Jag tycker att han i någon mån missar en väsentlig del i det jag uppfattar som individuell identitet: platsens betydelse, han snuddar vid det men fördjupar inte den delen.
Min egen svenska identitet är rätt enkel att ringa in: språk och några platser, i vidare bemärkelse kultur, men den håller jag ju på att lämna.
Som svar på Swartz artikel skulle jag kunna skriva en lång bit om min franska svärfamilj och dess identiteter, väl så representativa för ett komplext Europa som Swartz dito, fast i såna fall gör jag det en annan dag.
Thomas Steinfeld, som jag tror har en post på någon av de stora tyska morgontidningarna skriver om Sverige som det mest europeiska av länder och dessutom om paradoxen att Sverige exporterar mer till Europa än det någonsin tar in Europa i sig självt.
Well, den bilden stämmer inte alls i Frankrike. Tyskarna verkar rätt speciella i sin på sätt och vis olyckliga kärlek till Sverige.
Nå, fransmännen klarar sig alldeles utmärkt utan Sverige, de handlar i och för sig på Ikea men fattar inte hur vi står ut med det stället i längden, det är ju så jobbigt! Lägger Ikea ned finns ett halvdussin liknande möbellador utanför för de flesta städer så brist på möbler lär det väl inte bli i första taget.
I övrigt har de, förutom drömmen om den svenska flickan som med Ryan Airs biljettpriser nu blir möjlig för fler att förverkliga/glömma, rätt vaga idéer om Sverige. De tycker att den svenske dramatikern Ibsen var intressant och tror att svenskarna är framåt inom filosofin. Med andra ord, de förväxlar oss gärna med norrmän.
Dessa tre texter är skrivna av en svensk boende i Sverige (Svensson), en svensk sedan länge utflyttad (Swartz) och en tysk (Steinfeld) boende i Tyskland.
Klart mest positiv är tysken, mest ointresserad av det svenska och intresserad av kontinenten är Swartz och mest ilsken men ändå äktsvensk är förstås svensken.
Om de är särskilt representativa för respektive kategori vågar jag inte uttala mig om.
Tillägg: Den här av Olle Wästberg, måste också läsas.
18 kommentarer:
Tack för alla lästips! (Det här kan jag kanske också plocka in i undervisningen här.)
Bodil,
Varsågod. Hoppas det kommer lite böcker snart som du kan ta in i undervisningen också.
Karin S skrev: "..jag och en annan (halv)svensk stod för åsikten att det finns ett moraliskt dilemma i det faktum att Sverige stod utanför andra världskriget. Andra dog i vårt ställe, så att säga."
Anklagar du även irländare, portugiser och schweizare för att "andra dog i [deras] ställe" under andra världskriget?
Vilka reaktioner har du isf mött, när du framfört det?
Jag misstänker - men jag kan naturligtvis ha fel - att irländare, portugiser och schweizare inte heller de uppskattar att få höra, att "andra dog i [deras] ställe" under andra världskriget.
Dissidenten,
Jag anklagar ingen, däremot påstår jag inte (längre) att den svenska hållningen var oproblematisk.
Och att påstå att andra dog i vårt ställe är förstås rätt tillspetsat - men det är vad fransmän och engelsmän säger till mig.
Tyskar däremot brukar hålla en rätt låg profil och jag erkänner villigt att jag inte diskuterat den här frågan med folk av alla nationaliteter, däribland dem du nämner.
Hej Karin S, tack för svar!
Den svenska regeringens önskan att inte dras in i andra världskriget skiljer sig knappast från andra neutrala länders - Irland, Portugal och Schweiz. Jag tvekade lite, betr. om man skall betrakta Spanien som neutralt? Spanien deltog ju inte i andra världskriget men hade politiska och ekonomiska förbindelser med Tyskland. Var det mindre problematiskt?
Uppfattningen att Sverige (!) borde ha förklarat Tyskland krig är rätt märklig. Vilket annat litet land handlade så?? Finland gick med i kriget på Tysklands sida. Österrike "anslöts". Polen anfölls av såväl Tyskland som Ryssland. Belgien, Holland, Frankrike blev anfallna och Danmark & Norge blev ockuperade. Island blev ockuperat av britterna.
Bortsett från Storbritannien så var de länder neutrala, som inte blev anfallna eller ockuperade eller deltog i kriget på Tysklands sida.
Man undrar ju, om fransmän och engelsmän även säger till irländare, portugiser, schweizare (och spanjorer?) att andra dog i deras ställe under andra världskriget?
-----
Det moraliska spörsmålet är intressant... the first duty of government is to protect its people.
Så med vilken rätt skulle den svenska regeringen ha skickat unga (mycket illa utrustade) män att dö samt offrat livet på svensk civilbefolkning? Två av tre som dog i andra världskriget var civilbefolkning - med vilken rätt skulle den svenska regeringen ha offrat deras liv?
Dissidenten,
Så långt kan jag hålla med dig som att gjort är gjort, och det här att spekulera i hur det skulle ha blivit om man gjorde annorlunda leder sällan någonstans.
Att andra länder också var neutrala och hamnade i omständigheter liknande de svenska gör ju inte den svenska eventuella skulden mindre, inte heller större för den delen.
Den är som den är.
Ur svensk synpunkt var som du säger den svenska regeringens handlande klokt, dessutom hade man väl antagligen rätt stor tur också.
Problemet uppstår snarare när man, som svensk, slår sig för bröstet med den svenska neutraliteten och hur lyckad och skicklig den var - det river förstås upp sår hos alla dem som led och dog och någonstans offrade sig.
Och det är snarare den attityden jag är ute efter, liksom Per Svensson i sin artikel för den delen, och det är alltså den som inte håller.
Att man sen håller på och efterkonstruerar, som du gör här, gör varken till eller från. Det finns ett moraliskt problem här - det får vi leva med.
En annan intressant sak som jag vet rätt lite om är hur spansk, portugisiskt och schweizisk självbild ser ut i ljuset av detta. Den enorma kritiken mot Schweiz och dess banker och bankfack bör ju ha påverkat folk där, men hur vet jag rätt lite om.
Det är snarare såna frågor som intresserar mig än diskussioner om hur man eventuellt borde ha gjort istället. Om inte om...
Tack för svar, Karin S. Du skriver:
"Problemet uppstår snarare när man, som svensk, slår sig för bröstet med den svenska neutraliteten och hur lyckad och skicklig den var" - jag har aldrig befunnit mig i den situationen, har du?
Du skriver: "Att man sen håller på och efterkonstruerar, som du gör här, gör varken till eller från."
Det här förstår jag inte - efterkonstruerar? Vad skulle jag efterkonstruera? Jag redogör för faktiska förhållanden, nämligen att bortsett fran Storbritannien, så deltog inte något land - inte ens det resursstarka USA - i andra världskriget kriget utan att ha blivit anfallna eller ockuperade (om de inte deltog i kriget på Tysklands sida).
Små länder går sällan frivilligt i krig - i synnerhet om de inser, att de är i underläge.
Du skriver: "Det finns ett moraliskt problem här - det får vi leva med".
Det finns ett moralisk problem ENDAST om man utgår från, att en regering skulle ha en oinskränkt rätt att offra livet på soldater och civilbefolkning.
Anser du det? Skulle det vara en "moralisk" (!) uppfattning, att en regering bör betrakta landets soldater och civilbefolkning som självklart försumbara bondeoffer och offra deras liv?? Vems "moral" är det? Pol Pots?
-----
PS Det som främst intresserar mig är att (alltför) många svenskar verkar utgå från, att en regering självklart skulle ha en oinskränkt rätt att offra livet på soldater och civilbefolkning. Till råga på allt verkar man tycka, att en sådan hänsynslös attityd skulle vara en "moraliskt" eftersträvansvärd (!) hållning av en regering.
dissidenten(?): du skriver att "the first duty of government is to protect its people".
ja, låt oss utgå ifrån detta.
du frågar därefter: "Så med vilken rätt skulle den svenska regeringen ha skickat unga (mycket illa utrustade) män att dö samt offrat livet på svensk civilbefolkning? Två av tre som dog i andra världskriget var civilbefolkning - med vilken rätt skulle den svenska regeringen ha offrat deras liv?"
ja, med vilken rätt? ett svar är att den moraliska frågan inte primärt handlar om statens eventuella rättigheter, handlingar och uteblivna sådana. en legitim ledning av ett land bör ju rimligtvis besluta och utföra vad folket (hur detta folk nu än definieras; som dess intelligentia, dess religiösa ledare, dess "arbetare", dess majoritet, etc) önskar. om folket exempelvis finner det riktigt att gå in i ett krig mot tyskarna (ett krig som för övrigt skulle ha förts tillsammans med stora delar av övriga europas folk) så menar du att regeringen och de folkvalda inte har någon rätt att besluta om en sådan medverkan.
men vem har i så fall rätt att besluta när det är riktigt att försvara sig?
vem avgör vad som är folks bästa, om inte folket självt? och vem utför detta folks bästa, om inte detta folks representanter?
du skriver: "Det finns ett moralisk problem ENDAST om man utgår från, att en regering skulle ha en oinskränkt rätt att offra livet på soldater och civilbefolkning."
jag skulle snarare säga att hela den moraliska dimensionen är oberoende av det du säger i citatet ovan. varför? inte minst för att även (och kanske framförallt) en legitim regering inte kan ha annat än "oinskränkt makt". vidare: om någon pryglar min granne är det min moraliska plikt (hur "ensam", "illa utrustad" och "liten" jag än är) att ingripa, vad det än kostar mig - och dig.
kanske är det en diskussion om staten och dess legitimitet du efterlyser? då är jag den första att hålla med om att en sådan diskussion är nödvändig och rent av akut. men att principiellt hävda att ett folk inte skall ta till strid för att dess regering beslutat sig för strid är bara illa tänkt.
vare sig man gillar det eller inte, ibland måste man helt enkelt vara beredd att gå under när man försvarar sig, sitt folk - och sin regering.
einar
Dissidenten,
Vi är inte överens. Men en sak ger jag dig rätt i, "efterkonstruer" är inte ett bra ordval från min sida, för efterkonstruerar gör du inte.
Däremot blandar du bort korten då du drar in fan och hans mormor (ett antal andra länder) i en diskussion som bara handlar om ett land, Sverige.
Och ja, jag menar att regeringen (i brist på bättre) måste kunna fatta den sortens beslut - att skicka ut (sitt) folk i krig. (Och att du drar in Pol Pot i det hela sänker ytterligare dina argument, håll dig till saken, vi talar om en demokrati.)
Med vilken rätt, frågar du.
Med en moralisk rätt, svarar jag.
Men det intresserar mig inte att diskutera andra världskriget som om det gick att göra om. (Som svar på din fråga: Menar du att man borde gjort annorlunda.)
Snarare handlar det idag om historieskrivningen vad gäller det kriget, och den håller ju på att göras om.
Det (moraliskt) tveksamma i det svenska handlandet blottläggs av svenska och andra historiker.
Einar,
Det här är din gren, tack!
Karin S skriver: "du [blandar] bort korten då du drar in fan och hans mormor (ett antal andra länder) i en diskussion som bara handlar om ett land, Sverige"
Det framstår som både märkligt och mycket närsynt att inte vilja inse, att Sveriges handlande under kriget inte alls avviker från övriga länders. Bortsett från Storbritannien så var de länder neutrala, som inte blev anfallna eller ockuperade eller deltog i kriget på Tysklands sida. Små länder går sällan frivilligt i krig - i synnerhet om de inser, att de är i underläge.
Finns det månne en önskan om en slags (fortsatt) svensk exceptionalism, när man vill bortse från, att den svenska regeringens handlande ingalunda var anmärkningvärt?
Om SAPs ideologiska berättelse om Sverige som synnerligen berömvärt (givetvis) ej håller, så skall Sverige åtminstone framställas som synnerligen klandervärt - hellre än att man inser, att den svenska regeringens hållning inte utmärkte sig.
Einar skriver: "..en legitim ledning av ett land bör ju rimligtvis besluta och utföra vad folket ..önskar, om folket exempelvis finner det riktigt att gå in i ett krig mot tyskarna ...så menar du att regeringen och de folkvalda inte har någon rätt att besluta om en sådan medverkan."
Nej einar, det menar jag inte. Jag tror inte alls, att en majoritet av befolkningen ansåg, att ett illa rustat Sverige borde förklara Tyskland krig.
-----
Einar skriver: "om någon pryglar min granne är det min moraliska plikt (hur "ensam", "illa utrustad" och "liten" jag än är) att ingripa, vad det än kostar mig"
Har du verkligen en moralisk plikt att kasta dig i vattnet för att rädda någon som håller på att drunkna på djupt vatten - om du inte kan simma? Förmodligen svarar du väl ja på det...?
Är självbevarelsedriften omoralisk, som du ser det?
Nåväl, du kan välja att offra ditt eget liv. Men har du någon moralisk rätt att uppdra åt någon annan än dig själv, att han (eller hon) ska offra livet för att bistå din granne?
Dissidenten,
Jag tror att vi talar förbi varann.
Den svenska regeringen handlade då, med de förutsättningar som fanns, så gott den kunde.
Under hela efterkrigstiden har vi svenskar betraktat detta handlande som (även moraliskt) riktigt, samma sak vad gäller "neutraliteten".
Det är den historieskrivning som funnits/släppts fram och av den följer den svenska självbilden.
Idag, med fullständigt förändrade förutsättningar rämnar delvis bilden. Sverige närmar sig, motvilligt eller glatt Europa och kontinenten, med detta följer påverkan och självrannsakan - det är vad Axess nummer handlar om vad jag kan se.
Vi kan naturligtvis inte skriva om historien, men vi kan låta fler synsätt komma till uttryck, och i och med det framstår inte längre det svenska agerandet under WWII som fullt så klanderfritt.
Och idag agerar ju Sverige annorlunda, vad gäller att delta i väpnade konflikter vad jag kan se. Bra eller dåligt?
Förmodligen med tanke på hur världen och Sverige ser ut oundvikligt.
Historieskrivningen i Sverige har ju följt det svenska mönstret, inga avvikande röster har ens funnits att släppa fram. Men med ökade kontakter, ökat beroende och ökad invandring så kommer kraven på hur vi ska betrakta historien också på andra sätt än vårt gamla vanliga invanda att resas.
Jag tror faktiskt inte att den här utvecklingen hade varit möjlig att undvika, möjligen fördröja ytterligare.
Men också här: gjort är gjort.
Och det här är bara början.
dissidenten: jag försökte i mitt inlägg bara dra några konsekvenser av vad jag uppfattade att du menade i dina inlägg, och därmed problematisera några av de bakomliggande premisserna. jag kan inte se att ditt senaste inlägg bemöter någonting av det jag försökte sätta fingret på, och måste därför hänvisa till mitt första inlägg igen.
jag uppfattade det, möjligen felaktigt, som om att du sökte en principiell diskussion, att du inte ansåg att staten hade rätt att föra ett folk ut i krig etc, men nu skriver du att en regering/stat visst har rätt att gå i krig (och därmed "offra" soldater och civilbefolkning), även om du genast skyndar över på en rent empirisk fråga: den om huruvida en majoritet av folket ville ta till vapen eller ej. denna fråga är ju av föga intresse för den principiella diskussionen, och jag misstänker dessutom att du har fel, i synnerhet efter det att Finland angreps var nog de flesta i Sverige beredda att lyfta vapen.
nåväl, till vad jag uppfattar är själva kärnfrågan: "Är självbevarelsedriften omoralisk?" frågar du retoriskt. nej, självklart inte, svarar jag, självbevarelsedriften är inte omoralisk, och ger dig därmed rätt. problemet är bara att självbevarelsedriften inte behöver stanna vid den egna individuella kroppen eller ens den egna personen. de närmaste, släkt, vänner, grannar, stadsdelen man lever i, staden man växte upp i, modersmålet, det land vars traditioner och mycket annat man (allt efter kunskap) vet om sig att dela, sådant och mycket annat kan ingå som en del i en individs värld, och därmed, håll i dig, som en bärande del i dennes självbevarelsedrift.
det handlar med andra ord om identifikation och delaktighet. vad man känner ansvar för, och är beredd att riskera sitt liv för, följer sedan av detta.
tack för ordet
einar
Einar, min fråga "Är självbevarelsedriften omoralisk?" var absolut inte retorisk. Om du verkligen konkret menar det du skriver, att "om någon pryglar [din] granne är det [din] moraliska plikt (hur "ensam", "illa utrustad" och "liten" [du] än är) att ingripa, vad det än kostar [dig]", så anser du, att man alltid har en "moralisk plikt" att bortse från självbevarelsedriften.
Du skriver, "att självbevarelsedriften inte behöver stanna vid den egna individuella kroppen eller ens den egna personen. de närmaste, släkt, vänner, grannar, stadsdelen man lever i, staden man växte upp i, modersmålet, det land vars traditioner och mycket annat man (allt efter kunskap) vet om sig att dela, sådant och mycket annat kan ingå som en del i en individs värld, och därmed, håll i dig, som en bärande del i dennes självbevarelsedrift".
Du stipulerar alltså en ny betydelse av begreppet självbevarelsedrift, där självbevarelsedriften inte prioriterar individens överlevnad.
Du verkar anse, att om självbevarelsedriften enl. denna nya och av dig stipulerade definition inte prioriterar individens överlevnad, så behöver du inte ta ställning till, om den av dig postulerade "moraliska plikten" att ingripa - även om man inser, att man kommer att stryka med - i praktiken innebär, att du betraktar självbevarelsedriften som omoralisk.
M.h.a. newspeak så är det enl. dig "en bärande del" i en individs självbevarelsedrift att inte prioritera sin egen överlevnad.
Du svarade inte på, om du har någon moralisk rätt att uppdra åt någon annan än dig själv, att han (eller hon) ska offra livet för att bistå din granne? Du kanske anser det? Om du postulerar att andra människor är en del av s.a.s. ditt utvidgade själv, så kanske du rentav anser, att du faktiskt disponerar andra människor som medel för att förverkliga dina egna mål...? Anser du det? Det är inte någon retorisk fråga.
-----
Du skriver, att det är "en rent empirisk fråga om en majoritet av folket ville ta till vapen eller ej. denna fråga är ju av föga intresse för den principiella diskussionen"
Du anser alltså, att det saknar principiellt intresse, om regering i en demokrati har stöd av en folkmajoritet eller ej. Du verkar omedveten om, att ett demokratiskt styrelseskick syftar till att åstadkomma, att den politik som förs skall vara den politik, som en folkmajoritet vill ska föras.
Hej Karin S och tack för svar! Det är möjligt, att vi talar förbi varandra.
Jag instämmer i, att "den svenska regeringen handlade med de förutsättningar som fanns, så gott den kunde".
Per Svensson mystifierar, eftersom han förespeglar att en s.k. självbild närmast spontant uppstod bland "vi svenskar". På så sätt försöker han friskriva SAP för att ha haussat upp den svenska neutralitetspolitiken - detta var ju (enl. honom) svenska folkets "självbild" och inte SAPs sätt att torgföra partiets neutralitetspolitik efter kriget.
Per Svensson kolporterar helt enkelt en ny berättelse, som även den är tillrättalagd enl. SAPs önskemål. Läsaren skall förstå, att det inte är SAP som har ändrat sin politik och därför behöver en ny berättelse - oh nej, det är "vi svenskar" som idag ägnar oss åt självrannsakan.
Du skriver: "idag agerar ju Sverige annorlunda, vad gäller att delta i väpnade konflikter vad jag kan se. Bra eller dåligt?"
Det är en intressant fråga.. Är det en bra eller dålig utveckling att den svenska regeringen 1. har abdikerat försvaret att svenskt territorium och 2. försöker ställa sig in hos USAs regering genom att skicka några hundra soldater att delta i ett föga genomtänkt anfall på Afghanistan? Betr. 1. svarar jag dåligt (det är f.ö. en upprepning av mellankrigstidens okloka försvarspolitik) betr. 2. är jag mycket tveksam - inte minst eftersom jag är negativ till att USA militärt ingriper i andra länder med ambitionen att bedriva nationbuilding.
bäste dissident,
antingen uttrycker jag mig förödande dåligt, eller så läser du mig svindlande illa - vi får låta den intresserade läsaren avgöra svaret på denna fråga. om inte annat för att den utifrån dessa oklara förutsättningar inte kan avgöras genom en fortsatt dialog mellan oss.
två tips: 1. den principiella frågan jag syftade på gällde överhuvudtaget inte frågan om demokrati och dess eventuella legimitet eller ej. 2. dina begreppsliga exkurser påverkar inte heller den principella fråga vilken jag trodde avhandlades, stipulationer hit och dit, med tillhörande diskussioner, kan möjligen imponera på en student på a-nivå på en svensk analytiskt inriktad filosofisk institution, men är sällan i närheten av den till verkligheten ofrånkomligen knutna frågan om hur vi (individ eller ej) hör samman med vår omvärld, nära som fjärran.
så låt oss glädjas på var sitt håll över att vi - vare sig vi vill det eller inte - är såväl enskilda individer som ofrånkomligen sammanlänkade med varandra, inte minst genom det ständigt gäckande språket.
tack för ordet
einar
Dissidenten,
Okej, vi säger det. Dock kvarstår faktum, som svensk(a) kan jag inte idag försvara den svenska politiken under andra världskriget i de sammanhang jag redan nämnt. Jag kan påstå att regeringen gjorde så gott den kunde men att det i ljuset av vad vi idag vet inte ser särskilt vackert ut.
Vad gäller din bit om Svensson som gående SAPs ärenden så hänger jag inte riktigt med.
Visst var det SAP som hade regeringsmakten under en stor del av efterkrigstiden, så långt är jag med, och det är klart att SAP då hade en sorts tolkningsföreträde, men detta genomsyrade nog mer än SAP. Jag fick lära mig i skolan att Sverige var neutralt och hade lyckats stå utanför två enorma konflikter och om inte uttalat så åtminstone underförstått så var det liksom lite finare än resten. Till det kom den svenska modellen, ekonomiskt uppsving utan motsvarighet etc.
Jag kan inte se någon uppdelning mellan makt och folk här. (Var de borgerliga på den här tiden för ett NATO-medlemskap? I såna fall kvarstår faktum: att majoriteten gillade s-läget.)
Och det är väl först nu som man faktiskt lägger ned det svenska försvaret? S+Allians tycks vara överens på den punkten. Det är "för dyrt" att hålla sig med forna tiders försvar, fienden ser inte likadan ut, etc etc.
Den gamla högern har i den här frågan helt försvunnit i och med moderaternas övergående i ett nytt arbetarparti.
Nu måste jag sticka, men jag kanske återkommer, eftersom jag inte riktigt fattar det du skrev.
I övrigt håller jag med einar om att självbevarelsedrift sträcker sig längre än näsan räcker.
Vi har en moralisk plikt att ingripa, med risk för våra egna liv om så är, och det är den plikten man sumpade under den här perioden.
Einar och Dissidenten,
Jag kan förstå om jag låter svajig, men man kan också säga så här: Idag framstår den svenska (neutralitets)politiken under andra världskriget som oförsvarlig. DÅ gjorde den förmodligen inte det.
Dissidenten tycks mena att den fortfarande idag är möjlig att försvara - det menar inte jag.
Dissidenten, du skriver:
"Per Svensson kolporterar helt enkelt en ny berättelse, som även den är tillrättalagd enl. SAPs önskemål. Läsaren skall förstå, att det inte är SAP som har ändrat sin politik och därför behöver en ny berättelse - oh nej, det är 'vi svenskar' som idag ägnar oss åt självrannsakan."
Det här partiet begriper inte jag. SAP har ändrat sin politik vad gäller försvaret, men Alliansen tycks vara inne på samma spår. Så hur kan ett försvagat SAP genom Per Svensson "kolportera en ny berättelse"?
Det är den politiska eliten som ansökt om medlemskap i EU, sossar och borgare, inte samtidigt, men den ena efter den andra.
Folkviljan är mindre entydig där, men det är ju ändå frågan om någon sorts ömsesidig påverkan folk/elit.
Och "nya berättelser" tror inte jag att någon kan diktera. Makten försöker, lyckas i viss mån, men motstridiga röster finns alltid och om de appellerar till djupare strömningar inom befolkningen så finner de sin röst. (SD ett bra/dåligt exempel, i alla fall talande.)
Jag tror snarare att denna självrannsakan eller kalla det gärna något annat, är en följd av en massa snabba och stora förändringar som vi först nu börjar se konsekvenserna av. Ett sätt att försöka hänga med i svängarna, typ. Både vad gäller politiker, intellektuella och resten av Sveriges befolkning.
En sorts kollektivt gilla-läget.
Skicka en kommentar