Aftonbladet fortsätter och idag skriver Dan Josefsson om den bonnierska förlagsverksamheten. Ingenting nytt för den som läser Svensk Bokhandel.
Å andra sidan läser nog inte alla Svensk Bokhandel.
Jag vet inte om det där att det inte någonstans i den fria världen (som man sätter inom citationstecken) finns en motsvarighet till så få ägare, stämmer.
Men som även einar var inne på i en kommentar i det förra inlägget, problemet är kanske inte en eller ett par stora ägare utan att dessa stora ägare helt plötsligt (under loppet av några få år) fullkomligt slutar att ta det ansvar han tidigare tagit.
Sverige har ju på många områden fungerat utan lagstiftning på en massa områden där andra länder har lagstiftning. Jag tänker på Saltsjöbadsandan t ex. Man behöver rätt få lagar på arbetsmarknaden för man kan lita på att arbetsmarknadens parter sköter det hela till allas bästa. (Förutsättningen för detta är en arbetsmarknad med efterfrågan på vit arbetskraft. När arbetslösheten blir alltför hög pajar systemet eftersom profithunger kan stillas bland annat på en svart arbetsmarknad, något vi ser nu med bland annat de papperslösas ankomst.)
En sorts analogi kan göras vad gäller bokbranschen, staten gick in vid bokkrisen i mitten på 70-talet och bokförläggarna blev inte längre ekonomiskt ansvariga för (alla) sina författare, en del, den "smala" delen, tog staten hand om med litteraturstöd, stipendier och författarpenning. Men fortfarande tog de stora aktörerna ansvar för att även kvalitetslitteratur gavs ut. Och alla kunde vara nöjda, för även författare som inte sålde något vidare kunde hanka sig fram och även då och då få skrivro.
Men nu, i ett hårdnande ekonomiskt klimat, ett klimat som bland annat Bonniers själva medverkar till att skapa, så släpper man själva ansvarsbiten, för det finns ju ingen "lag" på den. Det som tidigare var ett självpåtaget ansvarstagande i samförstånd med staten, är nu något man struntar i. Man testar. Går det så går det.
Per Gedin tror att det här agerandet kommer att straffa sig för de stora förlagen. Jag är inte så säker. Ponera att mindre förlag blir de som odlar författarskap och jobbar långsiktigt. Vad hindrar egentligen de stora förlagen att erbjuda bättre villkor till de (få) författare som slår igenom med ett sånt scenario?
Så är det ju redan för övrigt.
Artikelförfattaren ser bokköparna som de stora förlorarna i den här nya ordningen. Jag skiter i "bokköparna", det jag uppfattar som förloraren är den svenska litteraturen - som helt enkelt inte blir skriven längre.
8 kommentarer:
I Josefssons artikel saknade jag intervjuer med författare som antingen lämnat Bonniers eller som ligger kvar hos Bonniers. Det kunde ge lite fler dimensioner till artikeln.
Isobel Hadley-Kamptz skrev en del på sin blogg om Bonnierförlagens "skamlösa" försök att binda rättigheterna till e-bokutgivning av de nya titlar man ger ut för en låg summa, utan att någon visste om det i det enskilda fallet ens skulle bli någon e-bokutgivning. En fråga som naturligtvis är extra laddad genom debatten om piratkopiering och fildelning inom musik, film m m där Isobel har varit en relativt stark röst - och vad jag förstår handlade det om ett enhetsförlsg som Bonnierförlagen gav alla eller de flesta av sina författare och uppmanade att acceptera. IHK valde att lämna Bonniersfären - tidigare låg hon på W&W - för att "bevara sin trovärdighet". Annars skriver hon ju i Expressen och där är det nog inte okay att öppet kritisera Bonniers på ledarsidan, kanske inte ens på kultursidan.
Se http://tinyurl.com/ncex5b
Atityden till författare ifråga om pappersutgåvor, vad förlaget vill ge för en "smal" bok och så har ju också blivit tuffare, eller hur Karin?
Jag såg att författaren Carina Rydberg (Bonniers) läst artikelserien i aftonbladet och kommenterat den litegrann på sin blogg
http://www.boktipset.se/blogg/carinarydberg
Jag hade tyckt det var intressant med en vinkel på t.ex. rättigheterna för e-bokhandel.
Kunde vara intressant att höra med en bonniers-författare hur många procent av en romans intäkter som går till författaren och hur det ser ut på andra förlag.
Författaren/journalisten Björn Af Kleen har skrivit om ersättningsnivåer för pocketböcker här
http://www.expressen.se/kultur/1.2148946/pengar-i-fickan
Magnus,
Svensk bokhandel gick igenom det där i samband med att Bonniers (ensidigt) gjorde nya avtal, den artikeln går säkert att leta fram på SvBs hemsida, men jag orkar inte just nu.
Kontentan var att Bonniers som branschledande gjorde en sorts klumpavtal där ALLA "format" som det heter ingick, oberoende av om de sedan tänkte ge ut några pocket, e-böcker, ljudböcker etc.
Det här avtalet gällde säkert säg 90% av författarna, endast bästsäljande författare kunde förhandla varje format för sig.
Det var i den vevan Isobel fick spel vill jag minnas och bråkade offentligt och sen skrev hon aldrig under. Om jag fattade det hela rätt.
Visar på integritet, tycker jag.
Så, kontentan blir väl att det allra mesta som kommer ut nu (det här var väl ett par år sen) kommer ut med den nya typen av avtal. Utom som sagt bästsäljarna.
Du ser själv vilka som var kvar för två tre år sen, för det hör också till saken, får man ett manus antaget hos Bonniers så dröjer det så lång tid innan de ger ut, ett sätt att få ett naturligt bortfall, hoppas de nog.
SvB har skrivit även om det i samband med att de de gjorde sig av med en massa folk.
Mitt råd är att du söker i SvBs arkiv, rätt många av dina frågor får svar där.
Kanske ska man tillägga att man idag som författare ger sig in i en helt annan lek än den som pågick till någon gång på 90-talet, kanske.
Minns en intervju med Klas Östergren nånstans där han menade att han tillhörde den sista generationen omhuldade debutanter.
När jag debuterade var det i viss mån slut med daltandet, det var mer tävling och förläggarna var alltså intresserade av vilken häst det var bäst att spela på. Typ.
För min del valde jag att lämna Bonniers i samband med min andra och tredje bok (i stort sett parallella) när min dåvarande utmärkta förläggare, explicit och i en urskuldande ton, oväntat börjar hänvisa till den egna marknadsavdelningens tydligen då avgörande inflytande i själva utgivningsfrågan.
Den ena boken (en roman) ville man ha. Den andra (en litterär dagbok) sade han sig tycka mycket om och sådär, men även, hederligt nog, att den skulle bli "svårare" att få igenom och i så fall hursomhelst tvingas vänta på utgivning i bortåt ett par år, vilket avgjorde saken för mig.
Min hittills enda artikel i den s.k. bästsäljardebatten, som delvis berör dessa urtråkiga, brännande frågor, publicerades i Sydsvenskan (alltså inom koncernen men utanför såväl DN, som startade debatten, som Expressen, där jag oftast skrev dåförtiden).
Vad vet man.
Förr i tiden, har jag hört, kunde man få besked på stående fot av sin förläggare: "Det här ska vi ge ut!" Och sedan kom bokuslingen, dessutom rätt snart, pinnsmal i sitt fräcka, nyskapande tilltal eller ej.
Den makten (dvs den beslutande) ligger numera rätt tryggt hos marknadsfolket, verkar det som. Den lite mer mossigt och traditionellt litterärt intresserade förläggarens makt, följaktligen, tycks mer exekutiv.
Ola K,
Ja, jag antar att jag också har lämnat Bonniers, eller snarare, Bonniers har lämnat mig.
Efter de två böcker som alltså kom ut -04 och -06 så har jag erbjudit dem ETT manus, välskrivet men inte särskilt spektakulärt. De bad mig arbeta om det (som vanligt), vilket jag gjorde, därpå tackade de nej, med förklaringen att det ju faktiskt fortfarande var samma manus i princip.
Just det.
Jag ville ha det (ungefär) så.
Vad gäller dem antar jag att om jag vill stanna där så måste jag förändra mitt skrivande avsevärt, i en mer kommersiell riktning. Hittills har jag inte haft någon större lust med det. Snarare tvärtom.
Så min tredje bok (ett annat romanmanus) kommer ut på lilla Tusculum förlag våren -09.
Bonniers tycker jag har varit mest påfrestande att ha att göra med, med undantag för ett par personer.
Jag begriper liksom hur man bör vara och vad man ska skriva (på ett ungefär) för att det ska fungera med dem, och jag känner inte alls för det. Kanske kan jag inte ens.
Jag minns en gång när jag beklagade mig för en god vän och hon svarade: Men Bonniers är ju inte ett bokförlag - det är en mediakoncern.
Och det ser vi ju stämmer.
Laura och andra kommentatorer som inte håller sig ett dugg till ämnet:
Ja, jag har tröttnat, nu rensar jag.
Ola K,
Apropå att skriva i deras tidningar ser jag inga principiella problem med det. Man kan inte stå helt utanför Bonniersfären som svensk skribent, då blir ju inget kvar.
Däremot tycker jag inte att det är mödan värt som okänd frilansskribent, mycket jobb för nästan inga pengar alls.
Men det är antagligen (lite) bättre om man har en sorts avtal där.
Skicka en kommentar