Otroligt skönt att vara hemma igen, att åka det där slitna förortståget från Roissy, nästan folktomt, förbi enorma banområden med mängder av godsvagnar, att möta den vanliga sången i form av språket, att människor var normala igen. Märklig känsla för samma känsla har jag ju efter ett tag i Sverige - de båda sammanhangen suddar ut varann. I Sverige är Paris overkligt, jag kan fundera på om träpaviljongen vid Port Royal verkligen är faluröd med vita snickerier (och jag glömde titta efter, men jag tror det), jag kan se trafikkorsningen inom mig, observatoriets bleka kupol i söder, den slitna asfalten, general Ney med värjan (som är en sabel) i högsta hugg framför Les Clos de Lilas (där jag aldrig ätit, men det lär ska vara ett flott ställe - Strindberg frekventerade det på/under sin Infernotid), de märkliga refugerna i norr mot Luxenbourgträdgården - fulla av pinnar som granruskor i svag is - den långa fula byggnaden där sonen spelar tennis, apoteket som har öppet 7 dagar av 7 utom söndagar - det står det på skylten!, den flotta chokladaffären med kollektioner där det nu redan fanns tryffel, metallstavarna som står och väntar på markisväv/presseningar och handlare - imorgon är det marknad på boulevard Port Royal - haket på hörnan hit som har happy hours (äppi aoör) dit jag gick en gång med C och vi rätt snart blev ivägkörda med orden "Nu är det dags för méméerna att gå hem" (farmödrarna, typ), och eftersom jag just med C har en särskild överenskommelse som går ut på att man alltid ska få sura kypare att skratta innan man har gått, blev det här extra utmanande.
Vår portkod, vår trappuppgång. Hemma.
Jag är hemma igen och det är skönt.
Nu ska jag packa upp. Väskan vägde 19,6 kg så det kommer att ta en stund. Hej så länge.
2 kommentarer:
Dessa hemma och borta och hemma finns det i form av en plats...
Jag bär på en liknande känsla som du när jag reser, det ena blir verkligt, men det andra då?
Ja, det är jätteunderligt med den där känslan. Värst tycker jag att den är i Sverige.
Skicka en kommentar