En alldeles för varm dag

håller på att rinna ut i sanden. Under gatstenen ligger ju stranden.
Som bekant.

Ibland känns det helt omöjligt att blogga. Jag läser tidningar och glömmer vad som står där, jag lyssnar på svensk och fransk radio och det är samma nyheter vid samma tidpunkt. Fast i fransk radio talar alla franska utan brytning medan de i svensk radio oftare talar med just brytning. Och då menar jag inte skånskan. Det finns en möjligen illegitim president i ett afrikanskt land som heter Packbo. Presidenten alltså, inte landet. Jag minns inte om det var han som sitter kvar trots att han är bortröstad, eller om det är han som borde få bli president nu. Jag har hört det kanske tjugo gånger, ändå har inte mer än så fastnat.
Detta är min skuld, min stora skuld, höll jag på att säga.

Vår teve sa poff och började ryka för en stund sen. Sen luktade den bränt. Jag och yngste sonen diskuterade hur vi skulle göra om den faktiskt började brinna. Vatten, sa han. Nej nej, aldrig på elektriska grejer, vi får offra en vinterrock eller en filt. Man ska kväva elden, förklarade jag. Och ylle brinner inte. Jag har en yllerock jag inte riktigt vill slänga eller ge bort. Den är mörkblå och dubbelknäppt med gyllene knappar med ankare på. Jag köpte den när min snart sextonåriga dotter var nyfödd. Jag lämnade henne hos svärmor mellan två amningar och löpte boulevard Raspail ned, snabbt som en liten bäck, sen slank jag in på Bon Marché, köpte den där rocken och sen knatade jag uppför samma boulevard igen.
Sen var det dags att amma.

Jag satt i ett rum längst bort i en korridor, ett litet rum med eftermiddagssol där min svärmors två mostrars porträtt hängde på den vägg jag hade i mitt blickfång. Renée och Blanche i pastell med jugendlinje i urringningen och långa rader pärlor. Båda förlorade fästmannen i kriget, båda blev hängivna mostrar i den barnaskara om sex mina svärföräldrar fick. Den ena teckningslärarinna, den andra kemist. Och svärmors mamma läkare.
En familj om tre flickor där fadern, som blev far gammal, också antagligen beroende på något krig, ville att hans döttrar skulle kunna försörja sig.

Ni hör, det blir inget att blogga om, tanken liksom rinner nedför de sluttande gatorna, ned mot Seine.

Sous les pavés, la plage.