Hur har det gått för Sven-Bertil?

Ja, det kan man fråga sig vid läsningen av denna text.

Jodå, Sven-Bertil har faktiskt lyckats tappa några kilon, och det inte med någon mirakelmetod. Det han gjort är dels att motionera regelbundet (ca tre gånger i veckan), dels att han minskat på intaget av vin, sprit och öl.
I övrigt har Sven-Bertil rätt sunda vanor. Och det är ju vad man kan konstatera vad som gäller.

Ha det tråkigt. Käka fibrer och yoghurt, sov lagom mycket på nätterna och rör på dig. Inte röka, inte dricka och fruntimmer är jag själv, som min mamma brukar säga. Även om det i det här fallet är Sven-Bertil.

För vad det måste handla om är ju vanor, eller hur? Inte en extrem ansträngning med konstigt käk under en begränsad period. Utan just vanor.

Klubblazern då? Tja, igår var vi på rea igen. Men det blev ingen ny blazer. Istället en solhatt för gång, en sport-t-shirt som var ruggigt ful och en prasslig regnjacka. Roligare kan man ju ha. Men stämmer med devisen gör det ju. Jag menar, inga glittertoppar, inga klack- och lackskor, inget bjäfs, liksom. Askes i det lilla.

Egentligen tycker jag att det är något rätt förskräckligt med alltsammans. Man ska dessutom styra in tre nya individer i något som ska bli bra. Sunt. Riktigt - för dem. Så att de lever långa tråkiga liv med mycket fiber och lite Nutella och mycket sport och inga cigaretter och sen ska de då göra så mycket nytta som möjligt.
Så att de orkar med att genomföra sina studier och få jobb och - bilda familj och -

Det finns en låt av Povel Ramel som handlar om en karl som jobbar på en såg och som berättar hela sitt långa liv och hur alla i det sen gift sig och fått barn. Och sen är det mer brädor igen. Med kantfnas och blåhjon. Och sen har de gift sig och fått barn.

Jag vet inte. Man ska nog inte riktigt betrakta livet och artikeln jag länkar till och reor och brädor och barn och så vidare på det här sättet. För då gör det inte ett enda dugg att solen en dag kommer att slockna. (Något jag och väninnan H melankoliskt konstaterade under vår singelperiod. Jag tvingade henne en gång att välja en av alla gubbarna som firades i DN, ni vet de där lektorerna, antikvarierna, typograferna och redaktörerna som fanns på bild, från och med femtio och sen vid jämna år? I alla fall, sporten var att hon måste ta en. Jag skickade dem i post med frankerat svarskuvert och talong. Hon valde en vars namn jag glömt, men inte hans titel, han var billots i någon liten stad och fyllde femtio år. Jag har fortfarande inte en aning om vad en billots gör. Snygg var han förstås inte, det var ju en del av dealen. Hur som helst var liksom refrängen att det inte spelade så stor roll vilken snubbe man tog, för solen kommer ändå en dag att slockna.) Tänk på det.

Hej.