Funderar på vårt knallande. Träffade en annan pilgrim igår. Hon hade hållit på i tio år och var nu inne nånstans i norra Spanien, där etapperna var 30-35 km på långa raka platta vägar längs motorvägen.
Hon hade börjat med stav - bra med ett tredje ben, påstod hon, särskilt då man är trött. Och vattentank i ryggsäcken med slang. Jättebra, sa hon. Dessutom lät hon och hennes kompisar köra sitt bagage med transportfirma, så det väntade på hotellet då de kom fram.
Hm, säger jag.
Vi fuskade i och för sig också. Hade en alltför lång etapp och vi skyllde på barnen, att de var trötta. Men egentligen var vi trötta allihop. Då tog vi en taxi de sista fem kilometrarna. Stannade en stund vid ett litet kapell, gick ur taxin en sväng, typ, och sen iväg igen.
Sportkläder i snabbtorkande material har vi redan fixat. Men inte stav. Och inte vattentank. Nackdel skulle vara att vattnet smakar plast. Det får man bort med lite citron, sa hon.
Folk frågar mig om jag pratar med min son då vi går. Jodå, svarar jag. Vi pratar om ställen vi har ont på, hur fort man ska gå, hur man ska lägga upp det hela och var man ska stanna. Vi säger "nu går du för fort igen" och vi pratar lite om det vi ser på vägen.
Det viktigaste för sonen är att det finns Nutella. För mig, så här i efterhand, undrar jag om det viktigaste inte var själva landskapet. Men det är det ju alltid. För mig.
Hej.
4 kommentarer:
Den där rubriken verkar inte göra någon mänska glad :)
Gabrielle,
Håller med. Är också urtrött på den. Men hinner inte skriva nya inlägg. Bara byta rubrik känns som falsk marknadsföring. Måste få ihop det här jäkla bygglovet. Hörs,
Alltså, ändå är det ju rena bibliskan. Här kom Moses med sin stav, knackade på berget som visade sig innehålla en vattentank?
Men folk är väl för obildade förstås. :)
Folk och folk,
nästa gång får du skriva om manna från himlen,
gärna för mig :)
Skicka en kommentar