söndag 5 juni 2011

Svenskheten (personifierad)

De senaste gångerna jag tittat in på Newsmill har den rubriken - Svenskheten - legat i topp. Man inväntar 6 juni och har uppenbarligen inbjudit skribenter att uttala sig eller svara på frågor.
Och det gör de så snällt.

Och själv tänker jag att jag borde skriva om det här. Men så orkar jag inte riktigt. Svenskheten. Medborgarskapet. Platsen. Språket.

Säg så här: Jag är nog i stort sett det svenskaste som finns. Jag tror faktiskt det. Det hindrar inte att jag medger att andra kan vara svenska och det på andra sätt, men svenskast är jag.

Jag bor sedan tjugo år utomlands. Det sätter sina spår. Men jag är svensk, har alltid varit det och kan aldrig bli något annat. Det syns att jag är svensk. Här där jag bor blir jag tagen för engelska eller tyska, skandinav ibland, men sällan.
I Sverige är det över huvud taget ingen som tror att jag är något annat än svensk.
Måste man då se svensk ut för att vara svensk? Näe, men jag gissar att det underlättar. Om nu svensk är det man vill vara.
Men är det något man väljer?
Knappast.
Man föds in i ett sammanhang, det sammanhang som formar en. Man kan också komma till ett land ung, tidigt, som barn. Eller man kan växa upp i exil med exilerade föräldrar och bli - svensk, eller what ever.
Men man kan inte ändra på det där, grunden i identiteten. Man kan genom livet komplettera sin identitet, ge den tillägg. Men alltså inte radera ut något och ersätta det med något annat.
Åtminstone är det inget som låter sig göras inom loppet av ett liv. På några generationer kan naturligtvis en nationell (eller annan) identitet försvinna. Om de som innehar denna identitet vill att så sker, och om omgivningen tycker att det är okej.

Så vad kännetecknar då denna min svenskhet. Utöver att jag är lång och mellanblond som det så vackert heter och har tendenser att lägga på mig några kilon nu i medelåldern. (Som Houellebecq skrev om tyskor i någon av sina essäer. Kanske är det den snyggaste kvinnan, trots allt, men redan i trettioårsåldern kräver hon ett enormt underhåll.)
Ja. Det är väl i stort sett det jag inte orkar räkna upp: men jag testar ändå: neurotiskt förhållande till sprit, förmodligen genetiskt betingat - det är vi för all del inte ensamma om, men det är en del av oss, blötmilt förhållande till Naturen. Tidig simkunnighet pga många sjöar. Vilja att se saker positivt (kan tolkas som naivitet, och även vara det). Typiska svenska fenomen: friskis och svettis (alla kan och det är och ska vara roligt) och Ikea: alla gillar och har råd.
Osvenska drag i mig: jag är inte särskilt konflikträdd. (Och jag blir bara förbannad av att åka till Ikea.)
Men det är nog allt.

I övrigt är jag facit. Om ni undrar alltså.

11 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Intressant, det där kan man nog bara formulera när man har bott utomlands så länge som du, vad det är som är svenskt egentligen. Själv har jag alltid känt mig främmande i Sverige, som om jag inte vore riktigt svensk utan egentligen född i något annat land. Mitt polskklingande efternamn skvallrar ingenting om min bakgrund - det är taget, vi är urvästgötska bönder sedan 1600-talet; men i alla fall, jag känner mig inte svensk. Så jag har funnit en latinsk man och bejakar den sidan av mig själv. Nu har jag blivit lite mer italiensk på riktigt och min man lite mer svensk.

Han säger att svenskor går speciellt, ganska sexigt i hans ögon, lite vaggande, bredbent med tårna inåt. Hans teori är att vi har lärt oss gå så för att inte halka på vintern. (Jag har fått köpa broddar till honom.)

Gabrielle Björnstrand sa...

Just det. Anna - broddar, där glömde du något Karin, som du inte har behövt på många år. Jag hade behövt dem i vinter, när jag hade dåligt balanssinne, men kunde inte hitta dem.

Sen vet jag att det är en knaskliché, men - herregud - midsommarfyllan!!
Som jag nogsamt undvikit efter 20.

Å andra sidan är den förstås minst lika full i Danmark och Finland, tror jag - jag är ju inte statistiker, och alltså inte riktigt svensk, för här ska räknas på allt; partiernas popularitet, räntan, börsen, vikten, vinsten, GLA, bostadskostnadernas eventuella höjning, nu eller sedan, eller om det blir en krasch, som man då också kan sitta och räkna lite förnumstigt på, i förhand. Dessutom matpriserna, chockpriserna, bensinpriserna, dagistaxan. Detta bör räknas ut, helst en gång i månaden. DET tror jag är den nya svenskheten, jag kan ha fel- men jag tror inte du kvalar in.

Din svenskhet är mer som min: Naturälskare med sentiment för björkar, kallbad, och älgar i solnedgång.

annannan sa...

God tandhälsa. (Grunden för den lades vid en vidrig studie som genomfördes på utvecklingsstörda barn på Vipeholms sjukhus).

Karin S sa...

Anna,
Nä, inte heller jag kände mig särskilt svensk då jag bodde i Sverige, och egentligen gör jag det väl inte nu heller, då jag är på besök. Mindre än förr, kanske.
Och samtidigt inte. Det är enklare, det direkta, främlingar emellan är enklare i Sverige. Köpa en t-shirt, boka en tid per telefon, allt sånt är enklare eftersom jag liksom aldrig kan vara ifrågasatt på samma sätt. Jag väcker heller ingen som helst nyfikenhet.

Fast på ett djupare plan så skulle jag nog säga att alla ställen liksom har för- och nackdelar. Och att det egentligen är svårare överallt att vara ungefär riktig, den man är.

Karin S sa...

Gabrielle,
Jag tror du har rätt. Vi tillhör en svensk minoritet, men ack så svensk ändå. Kallbad (efter bastun kanske), älgar, fast dem ser man ju mest bakhasorna av då de flyter iväg in i spenaten på det där långsamma viset. Och man blir liksom lite upprymd ändå, över att de är så pass stora.

Men P1, Gabrielle. När jag lyssnar på P1 blir jag ibland förtvivlad. Naturmorgon t ex, så astråkigt och svenskt det är?! Kinnekulle och Linné och stenskvättans häckning. Ring P1 blir jag bara arg av. Nu på senare tid blödiga program om folk som sitter i fängelse, och deras barn! Och hela undertonen är att det är så fasansfullt SYND om dessa människor som numera inte ens kan rymma. Ingen som helst problematisering, som det heter. Klart att det är synd om dem och ännu mer deras barn, men vaffan. Nån jävla anledning att de sitter där finns väl ändå, eller?
Tål inte heller Kallocain, har inte hört någon dagens dikt som jag gillat!
Och så de här andliga tjommarna. Dji-suss!

Begeistringen inför nätet, datorer, hur svenska hackers hjälper arabrevolutionen på traven, vad är väl det annat än den gamla vanliga svenska självgoda teknikoptimismen och världssamvetesandan?
Denna totalkorkade idé att tekniken är viktigare än människan eller människorna?!

Och så alla dessa reportage från när och fjärran medan Europa ligger för fäfot. Hur har de det egentligen i Estland och Polen? Ja, inte får man veta det om man lyssnar på P1. Mer så om man lyssnar på fransk radio.

Jag borde nog starta min blogg Gud i P1, en kritik av den svenska radion.



Annannan,
Ja! Liksom en massa annat, inbillar jag mig. Har vi något otäckt att tacka för.

MJ sa...

Svenska typiska litteraturkritiker!?
De svenska kvinnliga litteraturkritikerna har haft invändningar emot den sortens manlighet som skildras i Karl Ove Knausgårds "Min kamp 2". Åtminstone Jenny Tunedal i Aftonbladet och Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten. Kritiken de för fram är (som så ofta) av moral/politisk karaktär med anspråk att uppfostra författaren. Mikaela Blomqvist avfärdar boken i huvudsak på grund av den störda manligheten. Jenny Tunedal väljer att jämföra Karl Ove Knausgård med Ulf Lundell och konstaterar att fullt så oansvarig som huvudpersonerna i Ulf Lundells romaner är inte huvudpersonen i Min kamp 2. Hon påpekar även att Knausgård håller en stilistiskt högre nivå än Lundell.

Litteraturkritiker Aase Berg recenserade Ulf Lundells roman "Vädermannen" och skrev följande: "Vädermannen är alltså ett utforskande av manlighetens motsägelsefulla förhållande till passivitet, där gränsen mellan ansvarslöshet och integritetsbehov är hårfin. Att söka frihet är en viktig komponent i den infantila, patriarkala manligheten, att uppenbart vägra ta ansvar tyder däremot på bristande stake. Georg kan inte kanalisera kravet på manligt ansvarstagande genom fysiskt arbete eller genom att ta hand om sina barn, så han får agera försörjare och fejkpappa åt en massa yngre eller förvirrade kvinnor i stället. De kan alltid dumpas och alltså är det ett ansvar på låtsas.
”Den dom hatar är Vädermannen”, säger Georg och de som hatar är förstås kvinnorna: de hatar mannen som ibland vänder sig inåt, mot sin egen ensamhet. Och varför? För att Vädermannen förväxlar integritet med ansvarslöshet och kallar detta mischmasch för ”frihet”. Det är den infantila manlighetens lidande i ett nötskal."

Jenny Tunedal i Aftonbladet kommer att tänka på Ulf Lundell när hon läser Min kamp 2 och framför ungefär samma invändningar som Aase Berg: "Det som gör Knausgård intressantare än Lundell är inte bara att han är en skickligare stilist, utan också att Karl Ove faktiskt inte tar bilen ner i Europa när förälskelsens glöd falnar. Han stannar kvar hos sin stora, svåra kärlek Linda. Han hämtar på dagis, tillbringar ännu en själsdödande eftermiddag i lekparken. Och lyckas göra sina barn och sin fru till komplexa romangestalter; vackra, lysande projektioner."

En handlingskraftig traditionell familjefar som bejakar sina vårdande sidor är vad båda kvinnorna efterfrågar. Samt förmågan att göra kvinnogestalterna till vackra, lysande projektioner. Oj, så radikalt!!

Jenny Tunedal som är positivt inställd till boken skriver vidare: "Romansviten Min Kamp kan förstås ses som ett enormt arbete med att skriva den egna (mans)kroppens, röstens och blickens text. Det är en både våldsam och smärtsam, rentav aggressiv, litteratur. Men jag uppfattar den inte som något undantag från samtida värderingar, snarare är den avläsbar som ett tydligt uttryck för vår tid."

Litteraturkritiker Mikaela Blomqvist är som sagt mer negativt inställd till boken och skriver i Göteborgs-Posten Kultur under rubriken "En studie i störd manlighet" följande: "Den autofiktiva genren känner vi alla väl vid det här laget men snarare än att få mig att associera till Lars Norén eller Maja Lundgren påminner mig Min kamp 2 om August Strindbergs En dåres försvarstal."
Mikaela Blomqvist avslutar sin recension med orden: "Liksom i En dåres försvarstal får textens absoluta, näst intill absurda subjektivitet den effekten att det slår över i ironi. Beskrivningen av den galna kvinnan blir i stället till en studie i störd manlighet. Och det är ju onekligen intressant på sitt sätt, men stor konst är det i detta fall inte."

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin, "Gud i P1", är nog en blogg som Gud väntat på länge. Enligt min ringa kännedom.

Sist var det återigen någon på kvällsandakten som satt och malde det känslosamma privatjokset.

Och: Våra älgar på landet visar framsidan ofta: de har nästan ett drag av tamhet. För några år sen stod jag och "småpratade" med en älg på två meters håll.
Sommarmorgon, jag, naken, utanför huset. När jag hade tilltalat den en stund gick den och la sig på hällen tre, fyra meter bort.
Det var den husligaste älg jag mött, och det räcker.
Numera klappar jag i händerna och säger "Gå med dig", när de är på samma stig. Det gjorde inte min danska vän, när han var här, han rymde fältet (se där min Karolinska svenskhet).
P 1 ska jag inte ventilera idag, det blir för långt, men det är trots allt där och i musikradion jag hör de bästa programmen.

Pröva CD-revyn, om du är intresserad av att veta mer om musik.

Karin S sa...

Hördu, MJ,
Jag tror inte riktigt att ditt inlägg hör till saken, även om det kanske tangerar. Men jag låter det stå. Fast svara på det orkar jag inte. Tänker inte läsa vare sig Knausgård eller hans svenska recensenter.

Karin S sa...

Gabrielle,
Du är verkligen en sann patriot, höll jag på att säga, men det var fel. En sann troende. Gud hör bön, liksom?

Jag tänkte ju mer på lyssnarna i såna fall. Fast för all del, Gud kanske också blir glad. Av Gud i P1-bloggen.

Fantastiskt med så pass tama älgar. Du borde börja jaga!

CD-revyn låter antikt och bra. Den testar jag. Hej.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, fast Gud tål att skämtas med, det vet väl även dina trosfränder i Dominikanerorden?

Det är ju inte så att jag på allvar tror att han lyssnar på P1 och blir ledsen liksom.

Men tror gör jag, och älgar skjuter jag inte, inget annat heller. Dock har några svågrar gjort sina tafatta försök. Rådjur blev det en gång. Det smakar sött, inte värt besväret, roligare att se dem gå förbi med kidsen, nu i juni. I Sverige, i världen.

Karin S sa...

Gabrielle,
Jag skojade.

Tror gör jag med.