Systern kommer att ta godis. Antagligen för mycket, men hon är dubbelt så stor och dubbelt så gammal. Han kan bara se på. Inget göra.
Snart kommer fler kompisar med manetter. Kontroller till Wiin. Då kan de spela Mario kart allihop. Vi andra ligger kvar på våra poster och trycker. Kanske ger jag systern en walkie talkie. Då kan vi hålla kontakt. Eller också messar jag.
Sen går hon iväg och gör ett antipaniktest i en simhall. Det heter så. I det här landet måste man ha papper på att man inte får panik i simhallar.
Men antipaniktest vad gäller barnkalas har ingen brytt sig om att införa. Det vore hög tid!
Nu är det två timmar och femtio minuter kvar.
Jag har en tårta.
Vad gör vi sen?
Envoyé de mon iPhone
18 kommentarer:
Systern svarade inte på anrop. Frågade sonen. "Hon sover." Gick och kollade. Faktum var att hon sov. Hur kan man sova när det är barnkalas?
Jag har tagit godis. Ett barn till har kommit. Han visar foton på en duva som häckar på deras balkong. Jag sa att jag inte ville kolla hans foton.
Okej, sa han.
Roger, sa jag.
Jag väckte systern. Nu tar hon godis. Sen antipaniktest i simhall. I förmiddags var vi ute och kollade väskor. Det är värt ett eget inlägg.
Nu har systern gått. De spelar Mario kart. Kan de göra det i två timmar?
Någon blöter av frimärken i köket. Är inte det en konstig sysselsättning på ett barnkalas?
Om en kvart tar jag in tårtan.
Holly Day!
Nja.
Nu är det snart slut. Ouf.
Nu har de gått allihop, för länge sen. Pappan till pojken med monsterleksaken frågade om vi sett bilden på duvan. Jodå, det har vi. Sen vecklade han in sig i en lång historia om hur duvan hade puttat undan hans pelargoner för att kunna bygga bo. Nähä? Det menar du inte!?
Barnen var snälla hela tiden. Jag bjuder bara in pojkar som kan prata, inte de som springer och skriker och skår i väggarna med käppar hela tiden.
De här kunde diskutera sig fram till hu de ville ha det, utan min inblandning. Hurra för 8-åringen och hans kompisar!
Bra gjort; de där som springer omkring och skriker med sina käppar har man ju fått nog av, för minst fyra år sen.
Gabrielle,
Ja, det tog ett par år, men sen var saken klar. Ibland undrar jag om den där grejen BARA beror på uppfostran - att somliga pojkar inte lär sig att tala. I såna fall är det hemskt.
Då har ni det gjort för i år :).
Har själv inte stött på någon åttaårig pojke som inte talar, snarare är de riktigt verbala, om än ett kalas kan göra de små gossarna både högljudda och livliga, men då är det bara att vara tacksam för den stora trädgården och skicka ut dem där: på ett ögonblick har hälften börjat spela fotboll medan den andra hälften sitter uppflugna i äppelträden.
Ja, det absolut bästa med att bo i hus är tvättstugan samt att barnkalasen numer består av tre timmars fotbollsmatch i trädgården. Sist blev det inte ens stökigt inne!
Petra och Charlie,
Hm, ja, en trädgård vore inte så dumt. Våra kalas har slutat i närliggande park såna gånger, det funkar också. De är liksom en förlängning av vardagsrummen.
När jag säger inte talar menar jag att de mest skriker. Sonen har två såna kompisar, de liksom skriker och kastar sig hela tiden. Och så blir det mer konflikter. De som kom igår resonerar istället för att bråka. Jättebra.
Men visst är det skönt när det hela är över!?
Karin; jag får en (rätta mig om jag har fel) feeling för ett projekt: Familjeliv i Paris skildrat en passant av stor sängliggande humorist?
Hm, hur vore det med en annan ordföljd: sängliggande stor humorist?
Helt rätt, Karin. Jag proppade in sängliggande lite i sista momangen :)
Ska erkänna att jag fnissat åt det hela kvällen, hur jag liksom ligger här, stor som ett berg och dokumenterar. Så det var bra!
Skicka en kommentar