lördag 29 november 2008

film

Såg den belönade filmen om skolan, Entre les murs. En film om en quatrième, alltså trettonåringar, i en av Paris norra förorter? I vilket fall, "svåra kvarter" eller kvarter där en minoritet har franska som modersmål.

Filmen fokuserar helt på lektionerna i just franska. Man får se scener från lärarrummet, någon enstaka från skolgården och rektors kontor.
Men grunden är franskan, språket. Det som för fransmännen är nyckeln till hela samhället. Och som skolan ska ge, idag till unga med de mest skilda förutsättningar.
Men det är egentligen och i grund och botten också en film om ett misslyckande. Den relativt unge franskläraren misslyckas med en av eleverna, en svart pojke. Han får honom inte att delta och killen stör lektionerna. Så småningom hamnar det hela i conseil de dicipline, det vill säga, kollegiet och rektor bestämmer om killen ska få vara kvar. Han är där med sin mamma (i afrikanska kläder) som inte talar ett ord franska - det är han som översätter.
Och så åker han ut. Trots att just franskaläraren inte ville, samtidigt som den incident som gjorde att killen gick för långt skedde under hans lektion.

Man kan se det hela symboliskt. De lyckades inte, fransmännen, att få den här killen, och många med honom, att acceptera den franska kulturen, det franska språket som sitt eget. Och någonstans känner de, likt franskaläraren, att skulden är deras egen.
Den går på kärnan i all integration, den här filmen, språket. Verktyget. Den enda möjliga vägen just här.

6 kommentarer:

Wu igen sa...

På kornet, Karin.
Det bär mig emot att dra till med längre utläggning i ämnet - har funderat en hel del, nästan grubblat sönder skallen.
Det enda, eventuellt tänkvärda som återstår skulle vara: vad är motsatsen till integration?
Desintegration, sönderfall, utstötning?

Sedan åter: hur många har inte skrivit på sitt modersmål med... för dem själva förintande resultat? Thomas Bernhard tänker jag plötsligt.
Ba' ett essempel asså.

Sedan tänker jag på Joseph Conrad, som förvisso bröt förskräckligt, medan hans skrivna engelska lär tillhöra exemplariskt oklanderliga, somliga påstår lysande texter på detta av honom "intagna" språk.
Så snurrar det på och cirklar sluts, bryts och vindlar bort i nya piruetter.

Någonstans saknar jag orden för alla trängande motsatspar. Att bevittna dagliga fadäser i inföddas egna modersmål gör inte invandrares korrekthet annat än suspekt, oavsett vilket land det handlar om. Integrationen är ett katastrofalt begrepp som sådant.

Eller som en polack androg en gång lite vitsigt: "en bonnläpp kan överge byn men byn överger aldrig bonnläppen". (Här bör man inflika, på svenska kanske: "ränderna går aldrig ur"? Liten finurlig oöversättlighet).

Kanske en annan sorts medvetande om nation, bortom språk och religion? Har nog aldrig funnits.
Alla déjà vu kan spolas: imperier som Romarriket, Osmanväldet, British Empire, Sovjet, kanske även dagens Kina. USA? Med spanskan som växande andel, med mjäkigt erkännande av "likställighet"... Inte lätt. Chomskys bord, Wittgensteins, typ.
Religioner har bevisligen inte fixat himlariket någonstans. Antagligen skulle mängden av exempel på motsatsen kunna leda till något slags tillfrisknande, men icke. Ty där kommer språken in, de besudlade, bemängda med nedärvda begreppsladdningar, apterade med sprängämnen. I värsta fall benämns också de mest pejorativa avarter som "kulturarv".

Så till slut: Europa, Esperanto, 4Ever? Tänk om barnen fick lära sig från 1:an att kommunicera oavsett från vilket land de kommer, oaktat modersmålet. Finns inte på bordet.
För bra för att vara sant?
Nej, jag är inte tokig, tror jag.
Tror du det så får du radera inlägget.

Karin S sa...

Hallå Wu,
Nej, jag tror inte att du är tokig. Man kan väl egentligen bara vara tacksam för alla invandrare som lyckas, som lär sig just språket tillräckligt bra för att fungera i det nya landet. Mer tror jag inte att man kan begära.

Och motsatsen till integration... Integration betyder väl nåt i stil med ingå i, bli upptagen i?
Motsatsen borde vara att förbli vid sidan av. Inte med. Utanför. Men utan att ha gjort ett försök. För i såna fall blir det väl frågan om utstötning eller något annat.

Den här killen i filmen kunde eller ville inte - av någon andledning vi aldrig fick veta. Kanske VAR det inte franskalärarens fel.

Kanske är det urbota naivt av mottagarna att TRO att alla vill integreras (i brist på bättre ord)?
Även om de flesta verkar vara inställda på det alltså.

Och hur man än vänder och vrider på det, nationgränser kan väl vara ganska flytande, eller föränderliga, språk förändras på ett annat sätt och som du säger innehåller de mycket av historia, religion och är på något vis mer än sig själva där.
Det tycker jag är bra och det fina med språk. De är inte bara ett sätt att kommunicera med dem runt omkring oss idag utan också, i skriftens form med dem i historien liksom egentligen med dem i framtiden.
Så inga esperantokurser för min del. Snarare kanske leva med den smärtsamma insikten om att man inte alltid lyckas.

Wu u know sa...

Kanske en annan sorts medvetande om nation, bortom språk och religion? Har nog aldrig funnits...

Märkligt, jag tar mig själv på bar gärning: har det funnits så brann det upp i Auschwitz. Jämte så mycket annat. Ju.

Ofrånkomligt en störande insikt, nagel i ögat på alla goda föresatser, sandpapper på all kulturfernissa...
Nej, jag har inte missionerat för Esperanto. Har aldrig tagit några kurser i heller. Jag luftar tanken ibland och ser den upplösas i smärtsamma insikters dimma.
Glad att "hitta" dig i cyberrymdens dito. Alltså dimma.

Karin S sa...

Jo, mycket brann upp i Auschwitz, att vara jude är väl i och för sig fortfarande en tillhörighet i språk och kultur utan självklart land/nation. Så uppfattar jag det nog, trots Israel - som ju i sammanhanget är rätt nytt.

Som jag själv känner min tillhörighet (och det här har jag funderat över) och identitet så finns den i språk och landskap. En möjligen romantisk tanke men det närmaste jag kommer ändå. Jag delar språk och landskap (klimat, artefakter hela biddevitten) med dem som har samma tillhörighet.
Till det kommer kanske att många idag har fler såna här tillhörigheter, som jag själv också har i viss mån. Flera språk och flera sammanhang, och att det kanske aldrig är helt självklart, men att det förmodligen är en del av livet.
Det blir aldrig självklart så att säga.

Med risk för att vara luddig.

Wuå sa...

Jag tänker lägga mig här. Inte ge upp men dock.
...att vara jude... för mig i en parabel direkt till... Cordelia Edwardsson. Kan garva än idag åt berättelsen om hennes replik vid ankomsten till Israel, då gränsfolket frågade om namnet på sonens far: "Helge Anden", sa hon.
CE är ett exempel på en av de övervägande välintegrerade tyskar, polacker, tjecker, ungrare och ja: fransmän, faktiskt, vilka ibland knappt medvetna om sin "tillhörighet" klassades och desintegrerades i ett smack. Ofta med brinnande bifall från den tidens kulturelit, självutnämnd eller ej, men väl förankrad i sitt stolta arv i språk, kultur och landskap. Luddigt? Nej. Du har rätt, det är smärtsamt att inse hur komplicerade saker blir -ju mer djävul plirar fram i detaljerna.
(Någonstans tror jag att vi har varit inne på liknande spår för en tjugo år sedan, rökandes i ett trapphus...-du kan ha glömt, förstås)

Karin S sa...

Nejdå, jag har inte glömt och nu trillar det ned en peng! Jag har aldrig varit snabb, antar jag. Jäkla trist trapphus för övrigt, men likt de flesta trapphus...

Bara en sak, när jag säger landskap så menar jag att jag kommer undan lite av problemet med Nation. Det kan vara både mindre och större. En älvmynning ELLER hela norra barrskogsbältet? Men människorna i landskapet har satt ord på det och de orden delar man. Möjligen som brödet och vinet.

Ja, jag är också glad att se dig här, men jag vill minnas att vi faktiskt aldrig fann några Lösningar på alla de där problemen? Det gör vi nog inte nu heller men själva samtalet kan ju ändå tillföra något. Oss och kanske andra.

Jag trodde nog att du var en kines, kinesen Wu. Med förbluffande goda kunskaper i både svenska och Centraleuropas historia.

Hörs!