En dansk roman

som heter Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man av Helle Helle, utgiven av Lindelöws bokförlag. Har jag just läst klart. Det gick fort och jag blir inte klok på om den var bra eller halvbra. Den var på intet vis märkvärdig, men samtidigt ville jag läsa klart, något som för mig är positivt. Den hade det där suget, man undrade hur det skulle gå. Historien helt trovärdig och realistisk, dansk vardag. En kvinna vid namn Susanne jobbar på sjukhus och är sambo med en karl som sitter hemma och ska skriva en roman. Hon säger upp sig och börjar istället städa hos privatpersoner. Inga komplikationer där. Hon springer på en f d arbetskamrat som höggravid flyttar in till henne och sambon. Livet på tre, men det går. 

Ja, allt är vardag men innehåller alltså en viss spänning. Språket är mycket lågmält men inte tråkigt, översättningen oklanderlig, det känns nästan som om vi vore i Sverige. Och ändå inte. Så vad saknas? Medelklassmarkörerna är bara en, en "arkitektlampa" - det kan man stå ut med. Kvinnan är i och för sig ängslig, men inte fullt så ängslig. 

Är det här typiskt danskt? Att man vågar sig på att låta själva storyn tala? Kanske det. Jag har läst liknande danska romaner.

Samtidigt, inget hisnande här heller. Det är inte som att läsa Lispector där en avgrund helt plötsligt kan öppna sig genom själva språket.

Här är språket nedtonat nästan till ett intet.

Dock finns en viss stil.

Om man nu ska tjata om sånt.

Nu ska jag läsa en svensk roman till. Att läsa den här var inte bortkastad tid i alla fall, om man nu ska ge ett kort omdöme.