fredag 7 november 2008

svensk romankonst då den är som bäst

Har läst en svensk roman nu, den här bredvid. Alltså, Den larmande hopens dal av Erik Andersson, utgiven på Bonniers. Orsaken till att jag gör mig omaket att sätta in bilden på boken är att jag tycker att det är ett helt missvisande omslag, och titel.
Vad ser det här ut som? Och tänk gärna nu modernt, genusgranskande om man så vill.
Det ser ut som en Jolo-grej, eller hur? Svensk medelålders man skriver något dystert om andra världskriget. Kan man förmoda.

Inget kunde vara mer fel. Boken är en sorts knock-out, menar jag. Den är askul och helt förbryllande. Så här presenteras den av nätbokhandeln. Det kommer lite närmre själva boken, men fortfarande står titel och omslag i vägen. Författaren kan väl i och för sig inte rå för att han heter Erik Andersson.

Nå. Man börjar läsa och fattar inte riktigt vad det är för sorts bok man läser. En ung kvinna vid namn Ina Ljung kommer som nyutexaminerad journalist till Varas Värn, en liten tidning i Västergötland. Hon kommer till redaktionen där doften av femtiotal är kompakt, folk envisas med att hänga upp sina ytterkläder på en "tamburmajor", en bär under sin röda kappa en "vattrad klänning i blått". Ett och annat mail dimper dock ned i laptoparna men mest snackar de om mossar och ortsnamn och man bara väntar på ett lik i en av de där mossarna, samt herrarna poliser Göran, Hägg och Syrén. Men av det blir det intet, istället får vi följa Ina genom landskapet i en sorts vansinnesrace. Hon plöjer ortsnamn, västgötar, potatisodling i kontrast till stockholmarnas matvanor av soltorkad tomat och basilika och hon kollar dösar och grifter och högar. Slätten håller på att regna bort och det där Bengt O. sa någon gång att någon sjö håller på att "tippa" är här bara förnamnet. Här är på sätt och vis undergången nära för bonden är olycklig liksom hans jordar. 
Fast allt är samtidigt jäkligt kul. Jag citerar en bit:

Ina och en äldre kollega ska ut och höra sig för om en "vattensjuk mjölbinge".

En kort satt karl kom på vägen. Vi klev ur. Han gick fram till Hilde, tog i hand och presenterade sig. 
Bokstavera, sade Hilde. Det måste bli rätt i tidningen.
C-Z-Y-P-T, sade Czypt.
Caesar, Zeke, Yngve, Pelle, Teodor, sade Hilde. Och här är Ina Ljung, volontär.
Ina, sade Czypt. Det var ett märkelit namn.
Jag log tappert.
Men välkommen till Äne, Ina. Kom med här, sade han och stövlade bort på vägen.
Är det första gången I är i Äne? fortsatte han över axeln. Synd att det är som det är nu. Det här förbannade regnandet. Har I ordentligt på er? En kan knappast gå och se te krittera utan att palta på sig som för en månpromenad. Vi har hatt hagel ock. Två gånger. Slår ner allt. Kommer I?
Faktum var att jag inte hade ordentligt på mig alls. En tunn sommarjacka och gympadojor förslog dåligt i det här vädret Hilde, som hade dröjt sig kvar en stund vid bagageluckan, kom nu fullt utrustad i regnkappa, sydväst och gummistövlar.
Det är ett katastrofområde, hojtade Czypt och öppnade en grind. Kommer I? All den goe kväven en slängde på i våras har sköljts ned i ån. Och nu kan en inte komma ut på gärdena alls. Se här!
Czypt tog några slurpande steg ut på åkern. Det är vansinne, skrek han. Vansinne!
Han hoppade upp och ner. Det skvätte långt ut på vägen. 
Jag tog några steg tillbaka.
Hilde gick ut till honom och pratade med lugn röst.
Ingen dränering i väla kan svälja så möcke regn!
Hilde sade ytterligare något.
Ris får en odla om det ska vara så här!
Hon tog honom i armen och styrde upp honom på vägen igen.
Jo, det är samma för de andra, sade Czypt som nu hade dämpat rösten något. Men de sitter bara där vid köksbordet och dricker kaffehalv. Sävliga svenskar, som far min sa.
Varifrån kommer ni? sade jag.
Han tittade oförstående på mig. Från Äne förstås, sade han.
Men er far...?
Jaha! Det stämmer, han kom från Polen femtisex, samma år som Ungernrevolten.
Jag trodde det var ett tjeckiskt namn, sade Hilde.
De hade också en revolt, men det var sextioåtta, sade Czypt hjälpsamt.
Vi får tacka så mycket att ni tog er tid med oss, sade Hilde och sträckte fram handen.
Det är jag som ska tacka.
Tack, sade jag.
Tack.

Så här låter det alltså. Det är kul, och det här var för övrigt bokens enda invandrare, annars heter folk bara Margareta, Algutson och Ingeborg. Variationerna på platsanknytna namn är enorm. Liksom teorierna om dikning, åar och gravskick. Västgötens temperament härleds ned till tidig stenålder.
Insprängt finns också några sagomotiv från typ Trägudarns land som har en helt annan ton och som kanske behövs för att bryta av mot en helhet som annars möjligen blir för crazy.
Jag vet inte.

Om man ska sammanfatta. Det är en bok om en bygd, en bok om klimat, om historia och om människor i bygden idag. Den är dessutom full med mer eller mindre dåliga vitsar. Det är inte en bok om de mediaanpassade ämnena. Huvudpersonen Ina är i och för sig helt trovärdig, en ung kvinna som gjort slut med en kille, som tycker att det är lite jobbigt att diskutera julen med sin mamma i juni, men det löser sig, och som brinner för dikning och gånggrifter, för att inte tala om gränser, bo, härad och allt vad det nu heter.
Man känner med henne. 
Själv får jag lust att göra en motsvarande inventering, projekt Tvättstuga. Den skulle gå ut på att man tog reda på hur det stod till med Folkhemmet genom en koll av tvättstugorna. Från Ystad till Haparanda i en sorts roadmovie.
Ja, man måste nog säga det, det här är en fantastiskt inspirerande bok! 
Big Love till Erik Andersson som tydligen befinner sig i Västra Bodarene utanför Alingsås.

PS. Här är kanske en bättre recension.

11 kommentarer:

Bengt O. sa...

Fast Jolo skrev väl mest om första världskriget... ;-)

Både din text och recensionen i Sv.D. gör mig nyfiken på denna bok. Jag skippar nog "1001 böcker" och tar den här i stället till julen.

"det är alldeles omöjligt att avgöra när den tunna linjen mellan realism och parodi överskrids" skriver recensenten. Ja, så känns det ofta när man läser om Sverige.

F.ö. tycker jag att "Varas värn" verkar kul (och mångtydigt). Min favorit bland fiktiva dagstidningar är annars "Mariefreds meddelare".

Och att du minns vad jag skrev om Vättern!

Jorun sa...

Men hur kom du ens på tanken att läsa den boken? Omslaget ger verkligen intryck av en genomtråkig men grundlig historisk skildring av konvojer och leriga landsvägar nittonhundratråk, utgiven av de närmast sörjande inför svenska transportföretagarnas hundraårsjubileum 1998.

Förlaget och formgivaren har gjort en chansning som släpper ut en bok i så icke-kommunikativ förpackning. Kanske hoppas de på glatt förvånade recensioner som ska pränta in mediebilden av "boken som är så läsvärd fast den ser så tråkig ut".

I likhet med Bengt sätter jag upp den här boken på julklappslistan.

Karin S sa...

Bengt O, vad du är petig! Någonstans i Sverige - är det om FÖRSTA världskriget?

Fö kan jag bara säga att du kommer att älska den här boken! Och klart att jag minns den tippande sjön! Det är väl en av de få grejer jag fått reda på som skulle platsa i den här boken!

Jorun,
Ja, hur kom jag på det? Jag kollade på baksidan, den stod under nyinkomna böcker på biblioteket. Jag läste lite i och då var jag fast.
Men jag håller verkligen med dig (och mig själv) omslaget är en katastrof! Men du skulle också gilla den, alla knäppa projekt som man kan sakna finns liksom här. Lika bra. Ibland bättre.

Bodil Z sa...

Det låter lockande det här - och Vara är ju så nära. Förra helgen åkte jag genom Varabygden till Kållands ö (som förr led av svåra konflikter mellan inlands- och kustkållandsöingar). Jag tänkte allt möjligt där längs vägen mellan Ryda och Stora Levene, om husen och djuren, åkrarna och skogen och i den här boken finns då nyckeln till alltsammans. Det här citatet hittade jag i SvD-recensionen. (Ja, jag är själv stockholmare från början):

”Jag tycker stockholmarna kan leva på sina förbaskade soltorkade tomater från Portugal. Vi lägger ner alltihop. Ingen avsalu mer… Låt dem försöka ladda ner mjölk från internet så lär de bli varse att yngre stenåldern inte är så passé”

Karin S sa...

Bodil, du måste läsa den. Jag tänkte på dig när jag gjorde det, inte så mycket för att jag läst om hembygden i din blogg, men för att du verkar finnas på kartorna där: Alltså, enligt min statistik så sitter du MITT I SMETEN. Och ja, här finner du svaren. Alla svar.

Bengt O. sa...

"Någonstans i Sverige - är det om FÖRSTA världskriget?"

Problemet med att vara besserwisser är att det lockar fram besserwisserinstinkter hos alla andra ;-) Men naturligtvis har du rätt. För mig framstår dock Jolo huvudsakligen som första världskrigets och Habsburgsmonarkins historiker. Det intressanta var att han fokuserade på personligheterna och deras betydelse och därmed drog på sig hela 68-etablissemangets vrede, främst den lismande skallerormen Olof Lagercrantz. Att såväl personligheter som ekonomiska och sociala krafter kunde ha betydelse för utvecklingen föll naturligtvis dessa testuggande pseudointellektuella salongskommunister in (personifierade av Jan Myrdal, denne parriocide koloss på intellektuella lerfötter).

Ja, det här hade väl inte så mycket med boken att göra men det var kul att skriva. Dessutom kanske vissa paralleller till dagens diskussion om kulturklimatet i Sverige kan dras.

En vän berättade att Ulf Linde, en av de 16, i sina minnesanteckningar varit mycket kritisk mot Lagercrantz. Jag lägger till också Lindes bok i jullistan och skippar Hägg och andra. Edelcrantz har jag redan läst, gör det ni också, det är något helt nytt på den historiska romanens område.

Tar mig friheten att länka till min text om Jolo eftersom du nämnde honom.

Karin S sa...

Bengt O,
Jomän, nu blir vi elitistiska igen och det känns jäkligt bra! jag har nog inte läst tillräckligt av Jolo, har läst den bok jag refererade till och möjligen någon bok med samlade texter. Men har inte kläm på Jolos historiska sida. Men jag minns din text om honom och jag minns också att jag GILLAR hans sätt att se.

Lagercrantz verkar gå en hård framtid till mötes, och det har nog förtjänat, man får väl se om hans skönlitterära skrivande överlever omvärderingen av hans person.

Ulf Linde älskar jag. Det är en av mina idoler och jag vet att vi är minst två som skulle vilja bli Ulf Linde.
Han är bäst.
Så här har du mitt fulla stöd, alla kategorier. OM du ska läsa något av Hägg så är det Välfärdsåren. I pocket. Det är den/han värd.

Helena von Hofsten sa...

Faktum är att jag läst många recensioner av den här boken men aldrig sett en enda bild på omslaget. Bara den där bilden på författaren sittandes på en gammal traktor, typ sådan som förr kallades "Sugga".

Tvättstugor, ja. Skrapa ihop ett gäng och gör en antologi - "Min tvättstuga - såpbubblan som sprack". Jordnära och krisanpassat. Grön såpa och skurbräda av trä. Och mangel. Glöm inte mangeln.

Bodil Z sa...

Nu har jag ju inte läst boken och borde därför inte tycka mig ha något att säga om hur titeln och omslaget passar till innehållet, men ändå kan jag inte låta bli att säga att det är en väldigt häftig titel det här, "Den larmande hopen", och inte blir den sämre av att den sitter uppklistrad på den där urtråkiga men ändå kraftfulla traktorkolonnen.

Nirre sa...

Visst är det en underbar bok! Hade tur att få tag på snabblåneexemplaret här i stan - reservationslistan på biblioteket var bedövande lång!
Erik A. har också skrivit boken "Bengt" samt gjort den nya översättningen av Härskarringens tre delar, vilket arbete han beskrivit i "Översättarens anmärkningar". (Speciellt delarna om hur man hanterar den minst sagt besatta referensgruppen av Tolkienexperter är underhållande!)

Karin S sa...

Helena,
Idén är inte dum, kanske kunde man göra det ihop? Men vem ska betala? LO?
Och jag känner att det hela kan bli astråkigt också, om fel skribenter bjuds in. Erik Andersson är given, liksom jag själv. Sen får man fundera vidare.
Själv lägger jag absolut beslag på roadmovieidén, jag har planer på en sån. Har alltid haft.

Bodil,
Omslaget är kanske inte dåligt i sig, men jag får helt fel associationer av det. Efter att ha läst boken. Innan hade jag förstås ingen uppfattning. Och eftersom jag nu ändå är i gasen menar jag att JAG borde ha gjort omslaget. Det hade blivit bättre.

Nirre,
Jepp, Bengt och översättarens anteckningar står på nästa läseplan. Jag hade nog också tur som fick låna den direkt! Jag säger bara det: Tyresö kommunbibliotek!!!!