måndag 24 november 2008

hårklyverier?

Nu börjar jag egentligen tröttna på det här, ändå kan jag inte låta bli att länka till en artikel av en skribent som kallar sig kulturradikal och med vilken jag verkligen sympatiserar.

"Vad är det som gör världen bättre, eller som diskuterar vad som gör världen bättre eller ej? Att utifrån konst, vetenskap och filosofi – sånt man kanske inte ens håller med om eller gillar – försöka tänka i de banorna är att bilda front mot konsumentsamhället. Att ställa kvalitet mot kvantitet, historia mot topplistor, eftertanke mot informationsflöde och vidareklickning."

Skillnaden då, mot den kulturkonservativa hållningen? Tja, vad vet jag, det hela blir mer och mer förvirrande, men den här skribenten förhåller sig i sin läsning av kulturyttringarna till framtiden. Blir det bättre eller bättre av den här grejen jag just sett läst eller tagit del av? Och så skriver han sig fram till svaret. Resonerar.
Och vill då den kulturkonservative inte ha en bättre värld?
Jo, det är klart han vill, men han är kritisk till förändring. Hans/hennes erfarenhet säger honom att den ofta är till det sämre. Han spjärnar emot - mot samma topplistor, konsumism och kvantiteshävdande. Som Houllebecq.
Men skönt med en kulturradikal som inte heller ser denna ståndpunkt som något med nödvändighet politiskt. Och skönt med någon som höjer ribban lite, att vara kulturradikal kan vara något annat än att krama biblioteksfilialer.
Ouf!

Att förbättra världen... Klart att det är det man vill!
Så från och med nu, kära vänner, är jag kulturradikal och kulturkonservativ! Bara så ni vet!
Det kallas att fickparkera eller att vända på en femöring.

5 kommentarer:

Bengt O. sa...

Är en kulturkonservativ nödvändigtvis kritisk till förändring? I vart fall är väl h/h positivt inställd till utveckling? Problemet är väl att mycket av det som föreges vara en förändring enbart är en regression. Ta "Camilla Läckberg", "Broder Daniel" eller "Lukas Moodysson" - är det "förändring"? Jag ser det snarare som ett resultat av den "konsumism" som ni talar om -ett slags "kulturell" junk food.

Men ta åtminstone två av de Augustprisnominerade: Malte Persson och Bruno K. Öijer. Nog representerar de en "förändring" men hur mycket man än gillar Heidenstam (om jag säger så) måste man ju välkomna dem.

Det är en kvalitetsfråga alltså.

PS - Humor finns knappast idag. Men en liten glimt av det såg jag häromdagen i en teveshow. En skådespelerska fick föreställa Aftonbladets nya kulturredaktör och visade upp exempel på den nya given :"Akademihorace: Så chockbantade jag inför nobelfesten."

Karin S sa...

Bengt O,
Du har nog rätt där, den konservative är nog mer skeptisk till förändring, än kritisk.

Och ja, det handlar om kvalitet, men det verkar det ju göra för den här killen som kallar sig kulturradikal också? Dessutom om SAMMA kvalitet.

Och då skulle man väl lika gärna kunna kalla honom kulturkonservativ eller mig kulturradikal?
Jag tror för min personliga del att den här snubben är kulturkonservativ, men däremot politiskt radikal. Det kan man nämligen vara men det är inte alla som snappat det verkar det som.

Humor? Nä, humor finns inte, fast VI har ju rätt kul.

Jacob C sa...

Hej Karin!

Eftersom du nämner Houellebecq kan vill jag rekommendera följande lilla text. Konservatismen är framstegets moder.

http://www.houellebecq.info/presse/168_Le%20conservatisme-%20Michel%20Houellebecq.doc (på franska)

Bengt O. sa...

Ja, "le conservatisme est source de progrès, de même que la paresse est mère de l'efficacité, precis som jag sa' ;-)

Karin S sa...

Skönt, då slipper jag sitta på två stolar samtidigt.