onsdag 12 november 2008

kulturproducenter har


När jag läser sånt här blir jag bara så innerligt glad att jag inte bor i Sverige. Ett land där unga författare låter som bekymrade socialdemokratiska kommunpolitiker med ansvar för bibliotek och kulturfrågor. Ett land där unga författare tror att den svenska "kulturproduktionen" - varför inte säga konsten? antagligen därför att det inte handlar om konst, utan, mycket riktigt "kulturproduktion" är så enahanda beroende på ägarkoncentration.
Va?
Visst, det finns ägarkoncentration, men framför allt finns den svenska (rotlösa) konsensuskulturen. Vi sitter inte ihop med resten av världen, hos oss är vi postkoloniala, mångfaldiga och queera och det fungerar! till skillnad från hos er. Vi är världens mest jämställda land, nämligen. Vi har världens mest rättvist behandlade och nöjda invandrare, nämligen. Vi har inga som helst problem alls, nämligen. Och så har vi förstås världens bästa "kulturproduktion". Jomän.

Himla synd att ingen annan på detta klot tycker så eller insett det lilla norröna landets storhet. För att inte säga gigantiska intellektuella kapital!

Nej, fram för fransk läroplan i svenska skolor, åtminstone vad gäller den litteratur som ska läsas. Gärna latinet också. Då skulle kommande generationer svenskar besitta en någorlunda kunskap om kulturarvet. För tråkigt nog existerar det, det är inte bortförhandlat av snåla kommunalpolitiker. Det finns kvar, vad man än gör, står där på hyllor och hänger där på museiväggarna. Överallt.

Nu ska jag gå och kolla Picasso.
Bara parentetiskt, det handlar alltså om konstverk av Picasso, men också om några av de historiska verk av Greco, Vélasquez, Goya, Zurbarán, Ribera, Melendez, Poussin, Le Nain, Dubois, Chardin, David, Ingres, Delacroix, Manet, Courbet, Lautrec, Degas, Puvis de Chavannes, Cézanne, Renoir, Gauguin, Douanier Rousseau, Titien, Cranach, Rembrandt, Van Gogh - som han förhöll sig till.
Allt finns till beskådan au Grand Palais till den 2 februari -09.

Uppdatering:
Här finns den artikel av Lundberg som får folk att förfasa sig eller visa att de minsann har viktigare saker för sig än att bemöta den, allmänt bara skälla eller vagt hålla med dem som skapar ordmoln. Eller för all del, säga att de är kulturkonservativa i sak men aldrig skulle påstå att de är kulturkonservativa.

Uppdatering 2:
Annina protesterar. Hon håller med Elise Karlsson med emfas.

9 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Karin
tack för din friska kommentar om unga damens bekymmer. Jag läste hennes text - igår eller i förrgår - och slogs av förnumstigheten.
Hoppas du har det bra, tillbaka i Paris!

Karin S sa...

Hej Thomas!
Ja, hon var väldigt bekymrad. Och helt ute och cyklade.
Jepp, back in Parisch again.

Bodil Z sa...

Jag har nu läst den artikel du länkar till och funderat lite på vad som står att läsa där. Nu vet jag inte riktigt vad Johan Lundberg senast har sagt eller gjort för oppassande enligt artikelförfattarens sätt att se det, men jag kan trots detta ha några synpunkter på den här artikeln. Jag har plockat ut några avsnitt och tittat lite närmare på dem:

”Lika självklart är det i dag att det djupa och det ytliga sammanblandas, inte bara på kultursidorna, utan även i de verk man utvärderar. Den utvecklingen har pågått i ett antal decennier nu, och att bortse från möjligheten att använda kritiken till avläsa den typen av korsbefruktning skulle bara göra oss intellektuellt fattigare.”

Där har vi den vanliga högt-och-lågt-saken igen - självklart. Ordet ”sammanblandas” blir kanske lite oavsiktligt roligt här, men jag ska försöka låta bli att bry mig om det oavsiktliga. Allvar nu: Den här blandningen har väl funnits i alla tider, det är bara den här högt-och-lågt-floskeln som för något decennium sedan var ny.

Sedan får vi veta att Johan Lundberg bor i ett land där de flesta andra inte bor - det låter ju verkligen illa för JL alltså:

”De bor i stället i ett land där den västerländska civilisationen alltid varit mer av en framtidsvision än något vi nostalgiskt kan blicka tillbaka på. Där alla människor och inte bara en klass har tillgång till kulturen, och rätten att definiera vad kultur innebär. Där det västerländska kulturarvet inte är det enda möjliga. Kort sagt: Ett land där ett vidgat kulturarvs- och kulturbegrepp är nödvändigt för att alla landets medborgare ska kunna känna sig delaktiga.”

Så författaren till artikeln betraktar den västerländska civilisationen som en framtidsvision? Men hon vill inte nå dit, säger hon. Vad betyder då ”framtidsvision” här?

Sedan får vi veta vad som ”är nödvändigt”.

Lite längre ner säger artikelförfattaren att vi enligt Ludbergs sätt att se det ”förutsätts likställa den mer väsentliga konsten med det västerländska kulturarvet”. Är detta helt sant, undrar jag. Vad säger Lundberg?

”För det verkligt provocerande med Lundbergs syn på kulturen är ju inte som han menar att ”den ser viss konst som mer väsentlig än annan”, utan att vi återigen och helt oproblematiskt förutsätts likställa den mer väsentliga konsten med det västerländska kulturarvet.”

Sedan kommer ett ganska grumligt resonemang, som jag skulle vilja få lite närmare utrett. Det här:

”Och att den väsentliga konsten skulle vara liktydig med den konst som i det förflutna värderats högst av borgerligheten i ett Sverige som gestaltade sig helt annorlunda än dagens moderna och demokratiska samhälle, har jag fortfarande inte hört Johan Lundberg och hans kollegor framföra något övertygande argument för.”

Och så har vi slutklämmen:

”För mer Sex and the city-rapportering på kultursidorna är det ingen av oss som vill ha. Däremot innebär det inte nödvändigtvis att alla vi som oroar oss för kulturförflackning vill ha Johan Lundberg som vår representant.”

Nehej. Så tvärsäker kan man alltså vara och den här fina högt-och-lågt-världen.

Karin S sa...

Bodil,
Att du orkar försöka bena ut den här texten!? Jag menar att det är som att försöka ta ut ryggraden ur ett moln.

Hur som helst.

Jag skrev en kortare stump på den andra bloggen, där jag tror mig ana vad Lundberg menar. Han har inte sagt emot.
Här är den:
http://axess.se/web/discussion.nsf/0/25BAE1D1065F2E66C12574FF002FE674

Vidare ska jag leta upp länken till Lundbergs försvar för en kulturkonservativ hållning och peta in den i inlägget, om fler än du vill göra sig besväret alltså.

Men visst, det är en artikel knökfull med floskler. Dessutom motsägelsefull, för vad vill människan då ha på kultursidorna? Det hade varit lite mer intressant att veta. Eller för resten, det vete fan...
ROLIGAST tycker jag nog är den här mycket bekymrade blivande kommunalpolitikern är med ordval som kulturproducent och nedskärningar. Och ojojoj så illa det står till.

Anonym sa...

Nej Karin, jag håller inte "vagt" med Elise Karlsson. Jag håller med henne med emfas. Jag tycker inte att "den unga damen" (hon heter alltså Elise Karlsson och vad gäller förnumstighet har hon sannerligen inte mycket att komma med jämfört med sin motståndare) har några större problem med sin kultursyn. Däremot verkar världen vara väldigt trång för Axess och dess anhängare.

Jag kallar mig gärna kulturkonservativ, i bemärkelsen att jag liksom Johan Lundberg tycker att våra kultursidor och vår dagskritik är på en vinglig väg åt helvete. Jag tror också att han och jag kan enas om att vi lever i en tid där analys och kunskap håller på att trängas ut till förmån för grundlöst tyckande direkt från magtrakten. Men jag tror möjligen inte att vi har samma syn på hur alternativen skall se ut.

/annina

Karin S sa...

Okej, Annina, du håller med Elise med emfas. Jag ändrar inte i inlägget men jag kan uppdatera om du vill.

Jag uppfattar förstås inte Axess kultursyn som snäv, däremot lägger den tyngdpunkten på ett för svenska förhållanden ganska ovanligt ställe.

Jag kan även tänka mig att det gått troll i vissa ord, jag menar, ta van der Reis artikel, han ÄR ju lika kulturkonservativ som någonsin Lundberg, men han vill uppenbarligen inte benämna sitt ställningstagande så.

Egentligen blir ju den här diskussionen intressant först om man börjar försöka formulera de där alternativen till den vingliga dagspressens kulturbevakning på väg mot helvetet. Jag uppfattar Axess som ett sådant försök. Jag skulle i och för sig uppskatta fler, gärna med annan vinkling men lika välgjorda.

Det märkliga med svensk debatt är i många stycken den politiska prägel den får, där är i och för sig Axess blogg med i spelet och det som jag ibland uppfattar som pajkastning, den delen skulle jag gärna slippa. Men kanske är den en del av medialandskapet som det ser ut idag.

För i grund och botten tror jag att just kulturkonservativa från både höger och vänster har mer gemensamt än radikalerna, eller vad jag nu i brist på bättre ska kalla dem.

Här skulle jag egentligen vilja se en samordning och gemensam aktion.
Hur nu i hela fridens dar det skulle gå till.

Roligt att se dig här, hur som helst. Jag klämmer till med den där uppdateringen, eftersom jag satte in en massa länkar kanske det kommer fler läsare.

Hej.

Thomas Nydahl sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bodil Z sa...

Jag har nu läst Johan Lundbergs artikel och tänker nu gå igenom några avsnitt av hans text och ställe Elise Karlssons kommentar till respektive textställe bredvid. (Kanske hinner jag bara med ett avsnitt; jag får se.) Jag börjar med det ställe som EK först belyser eller förmörkar i sin text:

"När vi läser en dikt av Sapfo, lyssnar på en symfoni av Mahler eller betraktar en målning av Caravaggio så öppnar sig inom oss ett slags inre valv. Vi når kontakt med djupare skikt inom oss själva. Skräck, skönhetslängtan, barndomsminnen, kärleksupplevelser: arkaiska skikt inom oss, vilka berör födelsens och dödens stora mysterier. Den stora konsten arbetar över jättelika tidsschakt, oberoende av könstillhörigheter, samtidskontexter och sexuella läggningar." (JL)

"Ett land där alla människor upplever samma sak när de betraktar en målning av Caravaggio eller läser en dikt av Sapfo. För att man delar samma västerländska kulturarv. Och tillhör samma samhällsskikt, den bildade medelklassen." (EK)

Det behövs inte mer än lite normal uppmärksamhet vid läsningen av passagen i JL:s text för att se att han inte säger att ”alla människor upplever samma sak när de betraktar en målning av Caravaggio eller läser en dikt av Sapfo”. Till en början är det lätt att konstatera att ingen har samma barndomsminnen och kärleksupplevelser som någon annan. Dessutom skriver JL att stor konst når oss oberoende av våra olika utgångspunkter.

Menar EK kanske att JL valt fel exempel? Kanske passar dessa in i någon kvoteringsprincip - som EK hyllar - som han hade bort följa. Vilka exempel skulle EK vilja ta upp i stället? Eller vill EK säga att en arbetare inte kan älska Mahlers musik? Finns bildning enbart i medelklassen?

Thomas Nydahl sa...

Annina, att vara en "ung dam" är sannerligen inget föraktligt, snarare tvärtom! Problemet är väl snarare, att det som idag är så flitigt förekommande i kontaktannonser - "76-årig tjej söker kompis" - tycks styra vårt språk på väg bort mot kulturradikalismens utmarker. Jag tror inte att man kan tala om "anhängare" och "motståndare" i en så viktig diskussion som denna. Då låser man sig genast i en position som omöjliggör varje försök till vård av traditioner och kulturarv. Det är nämligen det saken handlar om. För mina barns generation är det ofta en självklarhet att sälja ut allt - och till det har de fostrats av, just den: min generation (i skola, på dagis, i tv och offentlighet). Att dra i nödbromsen kan rimligen inte betraktas som "trångt" - snarare tycks det mig vara synnerligen påkallat och klokt. Axess är idag en av ytterst få publikationer som speglar en sådan reaktion.