onsdag 19 november 2008

Skogen och Salongen

Helt fantastisk Skogstext på Salongen av Jorun Boklöv. Läs den!
Ibland tänker jag med någon form av sorg på Sverige, på det som finns där som är helt unikt, arteget, platseget, språkeget, oöversättligt! Anderssons roman är ett exempel, Ekmans bok Herrarna i skogen ett annat. Jag tror inte att det går att översätta. Och jag undrar om inte även Joruns text om Ekmans text faller inom kategorin. Det här går inte att få dem att förstå, dessa kontinentala kultiverade människor. De kan inte föreställa sig, det ligger alltför långt från deras verklighet. Det finns inte ord.
Mer: Bellman, Ramel, Taube. Den svenska visskatten. Om de kan recitera dikter av Baudelaire här så kan vi sjunga våra motsvarigheter. Har ni tänkt på det?

Jag bara kom att tänka på det.

6 kommentarer:

Charlie Truck sa...

Jag minns en animerad diskussion där jag försökte förklara att "Samborombom" var det svenskaste som fanns. Ja, det är Sydamerika men det är annu mera Sverige!

Jorun sa...

Om vi antar från att du har rätt angående det oöversättliga, hur är det då med det franska? Vad är det som vi inte kan ta in från den livsvärlden?

(Har vi redan diskuterat det här en gång?)

Karin S sa...

Jo, det har vi nog diskuterat, men man kan ju fundera på det igen.
Ett större allmänt medvetande om språket skulle jag vilja säga, språkets möjligheter. En större tilltro till språket också. Filosofins status kanske.

Mer kultur mindre natur?

Urbaniteten? Själva förhållningssättet människor emellan i en stor stad. Att den stora staden rymmer ALLT, inte bara konsumtion? Utan i samma kvarter som köpcentrat finns också ett urgammalt kloster? Skikten av tidens gång är djupare. Rötterna viktigare.
Det finns nog ganska mycket.

Vad kommer du på?

Jorun sa...

Jag har ju aldrig bott i Frankrike, så det landet törs jag inte säga något om. En sak som slår mig som sitter på andra sidan gränsen och tittar på fransk tv är att det inte finns någon ironi i betraktandet av det egna populärkulturarvet. Att alla åldrar kan sin Brel ligger kanske på gränsen till finkulturen, men det finns ju massor av Siw Malmqvistar och Tomas Ledinar som dyker upp i olika program där alla kan texterna och ser jätteglada ut.

Om jag skulle gissa något om något land så tänker jag på italienare och mat, matbordsgemenskap. Där finns något som motsvarar svenskarnas naturkänsla. Inte för att deras mat är överlägsen allt annat, men för att de laddar maten och allt kring den med så mycket annat. Som svenskarna och skogen. Men, hur är det med fransmännen utanför Paris, i Ardennerna eller Jura till exempel. Har inte de någon relation till sina skogar?

Karin S sa...

Jo, de är glada i sitt populärkulturarv men där ser jag ingen som helst skillnad mellan Sverige och Frankrike, de där trallprogrammen bästa sändningstid lördagkväll är IDENTISKA, vad jag kan se. Eller menar du att det FINNS en ironi i de svenska varianterna?

Vad gäller relation till skog så är jag nog inte så väl underrättad här. Det lär ju ska finnas rätt mycket skog i Frankrike. Men ALL den skogen är planterad och ägs av någon. Jagar gör de ju för all del...
Min svärfar som inte direkt har skog men på vars mark det ingår lite skog och lite fruktträd och lite olivträd har ju liksom en bondes förhållande till dessa träd då. Där och där har televerket skrivit att vi måste ta bort grenar, på den stumpen mark kanske vi borde sätta mandelträd. Blir det några oliver i år? Nej, det har varit för kallt eller...
Men det är ju ett förhållande som är ägarens förhållande.
I Sverige är det väl ändå så att alla de här människorna som har ett förhållande till skogen inte alla gånger äger någon skog?

Man går ju inte ut och går i skogen här, menar jag. Om man inte äger den.

Wuodek sa...

Ville bara heja på dig, Karin.

Oöversättbarheten och outsägligheten; den förra mellan språken, det senare inom dem. Hur kan en outsäglighet i ens språk kunna delges någon med helt andra outsägligheter i sitt?
Kanske genom ett filosofiskt traktat?
"Varom man inte kan tala..."

Roligt att ha "klampat in" här!
Long time...