Man kan fråga sig varför.
Svenska kulturjournalister brukar inte låta sig hämmas på det här sättet. Det moderna och postmoderna projektet brukar inte ifrågasättas alls. Och om någon gör det, vilket alltså Lundberg/Rådberg i allra högsta grad gör då de tar hit den norska konsten, brukar han/hon få ordentligt på nöten i alla tonarter.
Nu började visserligen kritiken av den här utställningen exakt så. Från oförstående ifrågasättande över mer klart uttalade brunanklagelser till Ströms skri om nazism i två omgångar som - numera - ekar tomt mot rymden.
Betyder det faktum att Ström lämnas att dö som en gammal vattenbuffel att konstsynen inom etablissemanget håller på att förändras?
Skulle inte tro det. Än är vi inte där. Om ens någonsin.
Steget till en svensk motsvarighet, det vill säga professurer i figurativt måleri och figurativ konst vid svenska konsthögskolor är antagligen fortfarande lika otänkbart.
I boken Figurationer får vi veta om de stridigheter som föregick de norska professurerna. Vi får också lära oss en hel del om norsk historia och om säregna norska drag som möjligen i kombination med gestalten Odd Nerdum var förutsättningarna där.
Här saknas, så vitt jag förstår, en motsvarande efterfrågan på den här sortens kunskaper. Men man vet aldrig.
Håkan Lindgren, The Loser, har skrivit ett långt och bitvis mycket intressant inlägg om utställningen och han avslutar det med länkar till två svenska utbildningar i figurativt måleri (åtminstone) som tydligen finns redan idag.
En invänding mot dem är att eleverna får betala för sin utbildning. 70.000kr/år på skolan i Stockholm, 13.650$/år för vad som verkar vara en svensk filial till en italiensk utbildning i Mölndal.
Än håller det svenska modernistiska betongfundamentet formen. Häckarna sitter kvar, fortfarande lika djupt nedsänkta.
Men ett första bräckjärn kan i och med utställningen Figurationer vara inslaget.
Eller så här: I vissa avseenden är förmodligen Norge en betydligt större kulturnation än Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar