Riddarens återkomst

Kära läsare,
Jag har varit en usel bloggare denna sommar, egentligen ända sedan maj månad, tror jag. Orsakerna har varit flera men just nu har helt plötsligt ett teknikens under gjort det möjligt att nå ut igen.
Man ser väl inte på den här bilden att ytterväggen eller muren snarare, är över en meter tjock, men det är den.
Jag sitter i det jag kallar Stenkistan, vilket naturligtvis är helt fel, men jag gör det ändå, och här når inte en enda våg in. Tills nu.
Sladden som ringlar så harmoniskt från bordskanten och ut genom fönstret är i änden försedd med något jag tror är ett modem.
Fråga mig inte hur.
Men det känns lite som när man var liten och det fanns fiskdamm på barnkalas. Vad ska man få?

Egentligen hade jag tänkt skriva mer om Figurationerna och den debatt eller diskussion som följt på utställning och bok. Jag har någorlunda följt den och jag tänker nu att den speglar den klyvning dels jag själv någonstans bär på, barn av välfärden och instyrd i folkhem, miljonprogram etc som jag är, och dels själva samhället bär på.

När jag gick på arkitektlinjen i Stockholm (jag började 1985, tio år efter avslutat miljonprogram) så dominerade, naturligt nog, den modernistiska estetiken men också i den mån det fanns någon: etiken, helt undervisningen.
Lärarna satte oss att rita trafikseparerade planer enligt något jag tror kallades SKAFT. Vi fick handböcker i mått och hur stora lägenheter ska vara. Vardagsrum 20m2, första sovrummet 12, andra 10 och följande kunde vara åtta. I en trea behövs si och så lång klädstång i garderober och si och så lång bänklängd i kök. Mellan ho och spis skulle det vara si och så många centimeter beroende på kökets och i sin tur lägenhetens storlek.
Allt var reglerat och uppmätt och det handlade om att lägga pussel med rätvinkliga bitar och försöka få in dem i rektanglar av olika slag.

Och snällt ritade vi dessa treor och tvåor och vad det nu var enligt någon sorts normalfördelningskurva ungefär som det dåvarande betygssystemet.
Men när det kom till SKAFT gjorde vi faktiskt uppror.

Så småningom gjorde vi mer och mer uppror. Inte alla, men jag var inte ensam. Jag minns att jag ritade ett bostadshus på en mindre gata på Söder och att jag gjorde det helt anonymt. Jag tyckte inte att platsen lämpade sig för Arkitektambitioner. Djupt oförstående från lärarna blev svaret.
I slutet var jag mest intresserad av den grekiska arkitekturen och ritade en sorts anläggning på Grönland med amfiteater enligt grekiska mått, en stor trälada inspirerad av Drottningholmsteatern och en park av stenblock, inspirerad av flyttblocksmassiv jag stött på som barn - i en tävling jag deltog i.
Jag tror inte att någon begrep det förslaget.

Det fanns egentligen ingen som helst motrörelse till efterkrigstidens formspråk. Det djärvaste man kunde göra, om man inte plankade internationella tidskrifter, var att omgestalta "funkisen". Och det har vi väl sett vid det här laget? Hur många nya Norr Mälarstrand har vi fått i Stockholm de senaste tjugo åren?

Och på det här viset fortsatte det. Det är en roman, det är flera romaner. Det är romaner om hur man helt enkelt ser till att inte lära ut det klassiska arvet.
På så sätt får man arkitekter som inte kan den delen av den egna historien. Jättefiffigt.
Samma sak tyckte jag mig kunna konstatera ske på Mejan, där flera vänner gick.
Och det här är säkert ingen nyhet för någon.

Vad som däremot gick förlorat känner ingen längre till. Vill man mäta upp sjuttonhundratalsbyggnader och göra snygga laveringar och rita med dragstift - bara för att ha testat hur de jobbade då, så finns ingen som kan lära ut hur man gör. Man måste, i såna fall, uppfinna hjulet på nytt.
Det finns också mycket litet av utbildning för dem som vill lära sig ta hand om gamla hus. Av ovan nämnda skäl.
Man kan gå en ettårig kurs på Mejan, det är vad jag vet allt. Sen är det praktisk erfarenhet som gäller. Man får jobba hos någon som håller på med gamla hus.
De gamla husen är rätt få. De gamla husen som anses ha något större värde är ännu färre.
Utöver att vi rivit många sjutton- och artonhundratalshus i samtliga svenska städer så har vi en bebyggelsetradition med trähus. Husen brinner och förstör i viss mån sig själva. Men inte så till den milda grad! Jämför antalet bevarade stavkyrkor i Norge (ingen slump enligt min mening att Figurationerna kommer från Norge) med antalet i Sverigte så får får vi en fingervisning om hur man genom historien sett på den egna historien, själva arvet.

Allt detta ger en sorts fingervisning om hur man ser på - allt - i Sverige. Från konst till arkitektur och litteratur.

Antalet människor i Sverige som har ett levande förhållande till något gammalt, hus, tavlor, möbler är försvinnande litet. Med levande menar jag då aktivt, man tar hand om och vårdar sina gamla prylar, hus och tavlor. Man kanske är intresserad av mer i samma andas barn, inte nödvändigtvis pastischer och repliker, men prylar, konst, hus framställda med tidigare tekniker.

Jag bor alltså i Frankrike. Här är det precis tvärtom samtidigt som det är likadant. Det vill säga, det finns naturligtvis ett modernt franskt projekt, barnbidraget är en fransk uppfinning. Det finns motsvarigheten till miljonprogram, det finns en massa radikala skribenter som inte ser något gott alls i det traditionella. Men samtidigt finns en massa människor som struntar i det. Som vårdar sina gamla stenkåkar utan att sönderrenovera dem. Som bygger ett nytt kök för att det gamla blivit omodernt men som låter det gamla finnas kvar, som ett litet museum i huset. Det finns helt enkelt ett sätt att se på saker som jag, barn av välfärdssverige, aldrig stött på i Sverige. Och det är inte enstaka nördar som har denna annorlunda syn på tillvaron. Det är många människor.

Och det finns alltså en grupp människor som i princip skulle kunna ta emot de döende riddarna på Nerdrumsskolans dukar, utan att ha större problem med det.
Riddarmotivet är för övrigt inte alls dött. Det lever och kommer alltid leva. I alla fall så länge Playmobil får fortsätta tillverka leksaker.
Vad som däremot saknas i Sverige är folk som har en ärvt spikklubba.
Och det tycker jag är synd.

Nu, kära vänner, har jag delvis kommit ikapp. Hörs!