Bifloder i samtiden

Det här gladde mig litegrann. Helena Looft har för den som följer en liten smal bäck av samtidslitteraturen skrivit den första rent språkmaterialistiska diktsamlingen (enligt henne själv, eftersom ingen annan vill kännas vid begreppet), Brusa högre lilla å. Eftersom jag inte läst den kan jag inte säga så mycket om den, men däremot gillar jag Loofts uttalade vilja att undersöka om det verkligen går att inte-kommunicera med poesi:

Ja, "Brusa högre lilla å" var ju ett experiment – jag ville ha svar på frågor som: går det att skriva en meningslös bok? är det möjligt att låta bli att kommunicera? finns det poesi som inte säger någonting? – och jag måste säga att det har lyckats. Eller misslyckats, det beror på hur man ser det, men alla som har anklagat språkmaterialismen för att vara allt detta – meningslös, ickekommunikativ, obegriplig – kan nu ta del av resultatet i alla fall. Det vill säga: Även om man försöker av alla krafter så går det inte att låta bli att kommunicera, det har jag upptäckt under de senaste månaderna.

Var inte det fint?