måndag 8 november 2010

Kulturkritik av Karin Stensdotter

Hamnade i blåsväder höll jag på att säga, men hamnade utomhus efter mörkrets inbrott, därför att glödlampan i köket hade gått sönder.
Först gick den sönder, då gick jag ut och köpte en ny nere på hörnet. Fick reda på att dessa nya glödlampor som ska hålla mellan fem och tio år och vara så energisnåla, inte klarar mer än fyra fem tändningar/släckningar per dygn.
En ny glödlampa i ett badrum bör alltså förbli tänd under morgonen och kvällen typ. Kanske dygnet runt.

Är det verkligen försvarbart, undrar jag.

Här har man lärt sig och försökt lära ut att man ska spara energi genom att släcka lampan i de rum man inte är i.

I mörkret var det blött och löv klistrade på trottoaren men inte särskilt kallt och på något vis var det ganska mysigt.

Över till något annat. I inlägget nedan om Axess senaste nummer insisterar en kommentator (Dissidenten) på något jag inte är säker på att begripa, men som av det jag begriper, känns lite förlegat. Det geniala med Sveriges "neutralitetspolitik" och agerande under WWII (jag tycker att det är så kul att skriva WWII, därför gör jag det).
Jag tänker nu att den svenska självbilden intimt hänger ihop med den svenska historieskrivningen som länge, precis som allt annat, varit tämligen unison.
Det är först nu, med ett Europa som vi deltar i, med internationella överenskommelser åt höger och vänster, som reglerar rätt mycket av vår politik, som också en självrannsakan vad gäller just historieskrivning och självbild börjar ta form.
Och det kanske inte för att vi själva vill det utan snarare för att andra synsätt kolliderar med vårt invanda på ett rätt krävande sätt och gör det omöjligt att gå på i ullstrumporna.

Jag menar, helt plötsligt måste vi ta ställning till Turkiets (eventuella) folkmord av armenier 1918, vi måste uttala oss om än det ena än det andra. Ha klart för oss definitioner och även ha en åsikt om definitionerna ifråga.

Jag gick på facebook med i en grupp, fel, jag gillar en grupp som reagerade på en strip i en utställning på Stockholms stadsbibliotek apropå serien Maus som är en klassiker om Förintelsen.
Gruppen, som har knappt 200 pers som "gillare", heter Ingen antisemitism på Stockholms stadsbibliotek.
Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza.
I alla fall, den här gruppens blotta existens ledde till en jäkla massa skriverier på olika ledarsidor och missförstods så till vida att de flesta verkade tro att den ville censurera utställningen på biblioteket. Det gamla vanliga om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och tryckfrihet tog över.
Den moraliska frågan försvann.

Och också här handlar det ju om historieskrivning. Vems syn ska styra hur vi ser på Förintelsen, på staten Israel och på konflikter som deifinitivt hör till vår egen historia, men som i Sverige aldrig varit särskilt levande eftersom samhället genom alla tider varit så perifert, så ointressant och fattigt och framför allt så osannolikt homogent?

I Frankrike där jag bor är konflikterna och striden om historiemonopolet eller om man så vill tolkningsföreträdet legio sedan jag vet inte hur länge. Man kan leva med konflikter. De behöver inte gå till våldshandlingar, de ska inte gå till våldshandlingar, men man blir heller inte av med dem genom att lägga locket på eller diskutera bifrågor.
Det finns alltid någon som inte håller med - med rätt.

Jag tror att Sverige idag befinner sig i samma situation som Frankrike, men här är denna historia så gott som ny. Det ställer det svenska samhället inför svåra prövningar.

Slutligen, en man som ägnat en stor del av sitt liv åt att diskutera Förintelsen:
http://www.lemonde.fr/livres/article/2010/11/08/l-interminable-ecriture-de-l-extermination-sous-la-direction-d-alain-finkielkraut_1437081_3260.html

11 kommentarer:

BengtO. sa...

Ang Sverige och WWII kan jag starkt rekommendera Henrik Arnstads "Spelaren Christian Günther" som ger en mångsidig och differentierad analys. Men den moraliska aspekten finns där. Uppföljaren "Skyldig till skuld" är också relevant i sammanhanget. Den behandlar några av de länder som ställde upp på Tysklands sida och hur man handskats med den problematiken.(Dåligt.) Kapitlet om Finland är särskilt intressant - det om Österrike inte fullt lika bra.

Till "Dissidenten" vill jag bara säga att oavsett vad som hänt i andra länder, vad de gjort eller inte gjort eller tvingats göra, så står ju den moraliska frågan IiSverige kvar. Vi kan ju inte helt enkelt inte gömma oss bakom vad som hände i Schweiz, Portugal (!) och andra länder.

Bengt O. sa...

Sorry, det blev ett "inte" för mycket i sista meningen och därmed en dubbel negation. Det andra skall bort.

Magnus sa...

(2/2)

Samtidigt förtjänar det väl att sägas att vurmen för USA och för det amerikanska, på de flesta områden, är stark som kanske aldrig tidigare. När har det tidigare skrivits så devot och så ingående om amerikansk populärkultur, amerikanska tv-serier, film, mode, idrott och vardagsfenomen. och hade det någonsin tidigare varit möjligt att kasta fram "USA-hat" som ett skällsord när det handlar om kritik mot amerikansk politik etc och vänta sig att det ordet skulle accepteras och anammas?

Redan i slutet av 90-talet sade Karin Magnusson i något radioprogram att "svenska tonåringar tycker sig förmodligen veta mer om de sociala koderna på high school än på ett svenskt högstadium" och exemplifierade med en ny tv-serie som gått på SVT, vilken ägnade de tre första avsnitten åt följderna av ett intrigant och misslyckat dheerleaderval - något som inte förekommer i Sverige, inte inom skolans ram, men som utan vidare gick in som introgmotor här. Sedan dess har det stegrats ytterligare några varv, och det är mer än någonsin ett argument i sig själv i Sverige att "så här gör man i USA". Det behöver inte sägas rakt ut, det är så mycket effektivare att bara antyda. Ingen skulle försöka lyfta fram tyska, franska eller spanska företeelser och metoder som självklara förebilder på det sättet, trots att t ex Tyskland på många sätt ligger före USA. Tyskland identifieras med småfåniga ölgubbar och teutoniskt språk, Frankrike med ostar och Asterix. Den här attityden att det moderna alltid är amerikanskt har inte förändrats i Sverige.

Magnus sa...

^Min kommentar ovan blev "foutue par le philtre" och kan förhoppningsvis plockas bort snabbt. Gör ett nytt försök senare.

Karin S sa...

Bengt O,
Tack för tipset om Arnstads böcker. Jag vill minnas att det kom en annan för lite sen om baltutlämningen som verkade intressant.

Magnus,
Såg dina kommentarer i mailen, lite synd att de trasslade för du tog upp en hel del intressant där.
Kvar blev USA i förhållande till Europa.
Jag har just läst valda delar av statsministerboxen och efter det skulle jag säga så här: Ja, gemene man och media har ett självklart förhållande till USA, till England om man är middleclass och gillar popmusik och systrarna Brontë och inte vill vara för vulgär (men fortfarande läser varken tyska eller franska), samtidigt som politikerna faktiskt närmast sig just Europa sedan murens fall och inträdet i unionen.
Det här bidrar väl också till sprickan och kanske politikerföraktet, eller åtminstone misstänksamheten hos folket.

Men i övrigt är vi överens, du skrev något rätt intressant om historiskt medvetande kontra historieskrivning och konstaterade att det förra i Sverige är lågt. Där är vi överens.
Men då jag skrev det här menade jag nog snarare en sorts konsensus om vad det var som hände och vad man tycker om det, självbild vilande på "fakta" - ungefär de fakta Dissidenten tar upp.
Historieskrivning i vidare bemärkelse (inte bara av historiker, utan återigen den bild media för/håller sig/med till på ett självklart och rätt omedvetet sätt.

Det är den jag menar håller på att komma i gungning.

Axess gjorde fö ett nummer om Tyskand och återföreningen för inte så länge sen. Det var mycket intressant.

Hörs.

Magnus sa...

Okej, håller fingrarna i kryss och hoppas att det här går in - alltså *första* delebn av det inlägg som krånglade igår.

Fast är det egentligen ett *historiskt* medvetande eller en historisk dimension, som växer starkare när Sverige vänder blad från folkhemmet och tar steget in i Europa (det är knappast någon tillfällighet att man inledde processen mot EU-inträde just när folkhemsprojektet började knaka i fogarna på allvar och ifrågasattes från flera håll). är det inte snarare ett taktiserande medvetande, ett hoppigt och säsongbetonat tyckande om olika sidor v Europas historia och samtid? Exemplet med Turkiet och de omstridda händelserna 1915-18 är talande; många som utropade det till folkmord i svensk debatt, i tidningar, tv eller i riksdagen, hade ingen aning om vad folmmord betyder i litet strängare mening utan antog helt enkelt att folkmord är lika med grov krigsförbrytelse, brutal repression med många döda etc, oavsett vem som fattade beslut och med vilka motiv. Och för många av dem som yttrade sig var det i princip en åthutning mot dagens Turkiet: 'samma turkar då som nu'. Frågan ifall generalerna eller regeringen på 1910-talet medvetet hade gått in för att utrota armenier, assyrier m fl var helt underordnad. Nu är historia inte någon stor sak i Sverige, trots att vi har unika historiska lämningar från t ex 16-1700-talen och ett rikt kulturarv, i Sverige vinner man nästan aldrig en diskussion genom att säga att det här måste avv'ägas utifrån historien eller utifrån vördnad för dessa gamla ämbeten. Vi är i modern tid pragmatiker - men det har inte ändrats av vändningen ut mot Europa.

Jag har inte heller sett speciellt mycket diskussion i Sverige om Tysklands återförening och nytändning, och om hur det har förändrat både Tyskland och hela kontineten. Bortsett från folk som Per Landin och Svante Nordin (relativt marginaliserade bägge två) och någon gång Axess är det ingen som ser den historiska dimensionen i detta; man skriver i varje fall inte om det.


-för fortsättningen, se nr 3 ovan

Dissidenten sa...

BengtO skriver:

"Till "Dissidenten" vill jag bara säga att oavsett vad som hänt i andra länder, vad de gjort eller inte gjort eller tvingats göra, så står ju den moraliska frågan i Sverige kvar. Vi kan ju inte helt enkelt inte gömma oss bakom vad som hände i Schweiz, Portugal (!) och andra länder."

Den svenska regeringen handlade - i likhet med andra länders regeringar - utifrån de begränsningar som fanns. Menar du, att det är omoraliskt av en regering att beakta verklighetens begränsningar?

PS Du glömde Irland - Irland var också neutralt.

Dissidenten sa...

Karin S skriver: "Gruppen krävde egentligen inget annat än att man problematiserar (som det heter) en serie som likställer (som man förstår det) tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza."

Problematiserar? The European Forum on Antisemitism skriver explicit, att "Jämförelser mellan dagens israeliska politik och nazisternas politik" är "exempel på hur antisemitismen manifesterar sig i förhållande till staten Israel".

"Problematiserar" man när man kategoriskt definierar något som antisemitism?

Läs gärna The European Forum's on Antisemitism vidlyftiga "arbetsdefinition" på antisemitism. Denna "arbetsdefinition" torde kunna stämpla ALL kritik av någon eller några som råkar vara judar samt kritik av staten Israel som "antisemitism".

http://www.european-forum-on-antisemitism.org/working-definition-of-antisemitism/svenska-swedish/

PS Jag tycker personligen att en jämförelse av "tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza" är för grov - men jag vill inte förbjuda folk att göra grova och överdrivna jämförelser.

Karin S sa...

Dissidenten,
Läs hela texten på sidan, inte bara en definition så klarnar det.
Dessutom: Nej, den definition gruppen åberopar och du biter dig fast i ger inte de konsekvenser du nämner: all kritik av Israel omöjlig. Däremot fortfarande att likställande av israeler och nazister är en form av antisemitisk utsaga. (Som för övrigt inte heller är förbjuden i Sverige.)

Mer än så är det inte.

Karin S sa...

Dissidenten,
För resten, du skriver:
"Jag tycker personligen att en jämförelse av "tyskarnas "behandling" av judar i Auschwitz med israelernas av palestiniernas i dagens Gaza" är för grov - men jag vill inte förbjuda folk att göra grova och överdrivna jämförelser."

Då är vi överens. Ingen (inte heller den här gruppen) vill förbjuda något och det där var för grovt.
Nice! Gilla med i gruppen, Dissidenten!

Bengt O. sa...

@Dissidenten 14:03

Du har redan tagit ställning och det är naturligtvis OK. Vad jag säger är att Sverige inte kan gömma sig bakom vad andra länder gjorde eller inte gjorde. Den moraliska frågan om Sveriges eventuella skuld måste bedömas efter de specifika omständigheter som rådde vid tillfället och just där. Inte efter vad som hände på Irland eller i Portugal.

Som jag anmärkte förut:Läs gärna Henrik Arnstad för en detaljerad analys.